Kameran fungerade bara fint. Plättarna likaså. Min mage är spändare än ett trumskinn och jag förbannar min egen brist på karaktär. Bara för att det är gott så måste man inte äta tills man stupar.
Och då sade Gud: ”Varde plättar”
Tur att inte smeten smakar gott. Då hade jag passerat gränsen för lönnfet och räknats som fet.
Hälla, steka, vända…hälla, steka, vända.
Och därefter var mästerverket klart.
