Fullkomligt slut!

Bloggen återkommer med lista och dylikt imorgon. Är galet slut efter helgen.

Dock på ett väldigt icke-alkohol-mässigt sätt, men istället har jag tillbringat åtta timmar i en stekande sol och 22-25 graders värme.

Kort sagt, jag går på sparlåga nu.

Lady Gaga?

Jag trodde ett nakenfoto krävde mer är så här. På min tid (ja, jag vet hur stenåldersgammalt det låter) vek Samantha Fox ut sig i var och varannan Okej, och affisherna hängde i såväl mitt som varje väns rum. Och ja, det visades åtminstone bara överdelar…

Falsk marknadsföring, if you ask me.

Men, en lite fråga bara, vem i h-vete är Lady Gaga? Är det ens en prick på himlen? Om någon kan fylla i lite information…varför är hon känd?

Jag…en lögnare?

Så jag ljuger alltså fyra gånger per dag.

Ja…varför inte? Det verkar väl rimligt.

Pärlor för änglar…

Kvällen har ägnats åt att införliva min favoritmusik i Sambo-Hannas medvetande. Fast då hon för närvarande är helt insnöad i Tomb Raider Underworld funderar jag över hur mycket som egentligen fastnar. Men eftersom jag har makten över såväl Spotify som högtalarsystem är jag i princip Gud. Och ja, av någon anledning skriver jag ut Gud med stort G, utan någon kristerlig anledning. Det är väl bara en gardering mot herren von oben, om nu denne av någon anledning skulle få för sig att existera.

Under kvällen har jag även insett mitt makabra misstag att inte göra en helt ny spellista för varje vecka, utan istället ersätta den gamla. Det kanske låter som ett perifert misstag men då jag faktiskt kan se vilka sökord ni använder för att hitta till den här bloggen (och ni är faktiskt ett hundratal dagligen) så inser jag att kloka vore att spara varje spellista för sig. Jag ska försöka ordna det så småningom.

Markus Larsson, del två

Markus Larsson besvarar, något syrligt, kritiken från vårt västra grannland.

Mitt misstag var kanske att jag inte insåg att ”Fairytales” är en barnskiva. Betyget hade möjligen blivit högre än ett plus om jag skulle ha utgått från Trazan och Banarnes låtar om svampar, vad vet jag?

Brännbollsyra = Dålig musik?

Brännbollsyran pågår för fullt här i Umeå. Engångsgrillarna ryker så där som de bara kan göra när kockarna festat i fem timmar och oset består av lika delar flintastek och lika delar ren och skär brandrök. Härliga tider!

Dessutom börjar ”bergsprängarna” (ahh, detta fantastiska åttiotalsord) skruvas upp på en skärande hög volym. Med tanke på att festsällskapen befinner sig mindre än tio meter från varandra blir resultatet en salig blandning av hårdrock, euro-dance och Björn Rosenström. Just nu tror jag mig kunna urskilja tonerna till Belinda Carlises Heaven is a place on earth.

Det finns inget som förhöjer musikens kvalitet så mycket som alkohol. Tankar i stil med ”den här låten är inte så dum” när Rednex spelas uppkommer titt som tätt och den klassiska kommentaren ”det här ska jag lyssna på imorgon” fälls så snart alkoholkurvan nått en ”lagom” nivå.

Men vid festliga sammanhang bör man lämna musik-elitismen hemma och helt ogenerat låta sig bäras med av vad som nu än må spelas. Tyvärr är det lättare sagt än gjort.

Boktips

Länge sedan jag hade två så pass bra böcker igång samtidigt. Jan Gradvall – Artiklar, intervjuer, essäer samt Hunter S Thompson – Hells Angels.

Schlager bör bedömas som schlager och inte popmusik.

Läste just i Aftonbladet om Alexander Rybaks, och hela Norges, kritik mot Markus Larsson och dennes recension av debutalbumet Fairytales. Jag har personligen inte hört skivan (och mycket lite tyder på att jag kommer att sträva efter det), men om vinnarlåten är symptomatisk för skivan känns ett lågt betyg rimligt.

Men det som gör mig mest förbryllad är inte det låga betyget av Markus Larsson utan det faktum att skivan fått högsta betyg i norsk press. Blev det för mycket med både schlagervinst och 17:e maj på bara 24 timmar? Nationalismen måste hur som helst fått en rejäl övertändning. Den enda tänkbara orsaken vore ifall Norge anställt en recensent som enbart fokuserar på den subgenren. Dagspressen borde ,i min mening, halvårsvis anställa en specifik schlagerrecensent, någon som är fullkomligt insnöad på just denna musikens avart och ställa låtarna i jämförelse med varandra istället för den övriga popmusiken. Schlager är, och bör bedömas som, en egen genre. På samma sätt som en hårdrocks-recensent aldrig skulle ta sig an uppdraget att betygsätta en dansbandsskiva, på samma sätt borde en pop- och rockrecensent stå över schlagermusik.

Fotboll i absoluta…botten-klass

När man inte har sympatier åt något håll, inga nerver utanpå kroppen, då önskar man mer än någonsin att det ska bli en bra match. Gärna en repris på Milan – Liverpool (3-4) där jag var oerhört glad över att slippa utsättas för den pärs jag hört såväl Liverpool- som Milanfans beskriva. Man kunde bara luta sig tillbaka och njuta fullt ut.

Men om sanningen ska fram så har jag sett allsvenska matcher med högre underhållningsvärde än vad Manchester United och Barcelona lyckades frammana. Orkade inte ens bry mig mot slutet av matchen och slutsignalen blev som en befrielse.

För övrigt åkte mitt favoritlag ur Premier Leauge i år. Laget? Newcastle, en samling förlorare…

Recension av Deportees Under the Pavement, the Beach

Läs gärna min recension av Deportees nya skiva Under the Pavement, the Beach i nya numret av Groove. Och om ni inte kan bärga er finns tidningen i pdf-format på Grooves hemsida.

Det är årets skiva, alla kategorier. Jag har inte ens vågat undersöka hur många gånger den spelats i min i-pod. ”Rekordet” för antalet gånger en låt spelats var nyligen Lykke Li’s Tonight med sina 124 spelningar. Snart är nog samtliga spår från Under the Pavement, the Beach uppe och nosar i de trakterna.

Köp skivan! Ni kan faktiskt för en gångs skull döma innehåll efter omslag.

Nu ska jag knyta ihop säcken på en okristligt lång recension av Bob Dylans senaste. Det är först nu det finns tid, men en inaktuell recension är också en recension för att parafrasera mäster Lundell.