Brännbollsyra = Dålig musik?

Brännbollsyran pågår för fullt här i Umeå. Engångsgrillarna ryker så där som de bara kan göra när kockarna festat i fem timmar och oset består av lika delar flintastek och lika delar ren och skär brandrök. Härliga tider!

Dessutom börjar “bergsprängarna” (ahh, detta fantastiska åttiotalsord) skruvas upp på en skärande hög volym. Med tanke på att festsällskapen befinner sig mindre än tio meter från varandra blir resultatet en salig blandning av hårdrock, euro-dance och Björn Rosenström. Just nu tror jag mig kunna urskilja tonerna till Belinda Carlises Heaven is a place on earth.

Det finns inget som förhöjer musikens kvalitet så mycket som alkohol. Tankar i stil med “den här låten är inte så dum” när Rednex spelas uppkommer titt som tätt och den klassiska kommentaren “det här ska jag lyssna på imorgon” fälls så snart alkoholkurvan nått en “lagom” nivå.

Men vid festliga sammanhang bör man lämna musik-elitismen hemma och helt ogenerat låta sig bäras med av vad som nu än må spelas. Tyvärr är det lättare sagt än gjort.