Misär

Det går inte att säga detta på något annat sätt: Det är jävligt uppgivet här just nu.

Idag påbörjas den tredje sjukveckan och det är återigen öronen som sviker mig när jag som bäst behöver dem. Först en öroninflammation (vad är oddsen?) och nu behagar mitt vänstra öra lägga ner verksamheten på allvar. Precis som förra året har någonting hänt med trumhinnan som gör att alla ljud vibrerar snarare än låter. Bilar som kör förbi på hundra meters avstånd är helt plötsligt störande på ett sätt som jag inte kan återge i skrift.

Radiomomentet på journalistlinjen är ett icke-moment för min del. Utan röst och hörsel har det varit omöjligt att över huvud taget göra någonting. Därför får det bli ett senare problem. Exakt hur sent och stort problem får framtiden utvisa.

Så, för att sammanfatta läget, sitter jag dagarna i ända i en fin, men likväl liten lägenhet utan musik, tv eller liknande. Absolut tystnad är det enda som hjälper mot de här vibrationerna och jag behöver nog inte påpeka hur tradigt det blir.

Jag behöver verkligen en liten oväntad framgång snart. Mycket snart!