Ja då hamnade vi i kärlekens land.
Episka sånger har skrivits om denna känsla som vi all känner till men som alla inte känner till. Det här inlägget skulle kunna fyllas av Springsteen-citat á la ”I want to know if love is wild girl, I want to know if love is real”. Men att upprepa är att upprepa, vilket är samma sak som att undvika allt.
Kärlek är som en vardagligt skriven årsbästalista (alternativ punsch-line till Forrest Gumps ”Love is like a box of choclate!; den förändras och förbättras för varje vecka som går. Det man en gång trodde var kärlek visade sig vara en bagatell, knappt värd att nämnas.
Därför är den nuvarande kärleken alltid den första eftersom man (förhoppningsvis) aldrig upplevt något lika starkt.
Kärlek förändras i samma takt som oss själva…
…men eftersom det här är en Musikblogg bör jag tala om att min första musikkärlek hette Bröderna Herreys.Jag hade ett par original-kassettband med dem som vaggade mitt femåriga jag till sömns. Sen kom Europe, därefter Mötley Crüe och-allt-vad-de-hette och sedan gick tiden sin stilla gång till dess mitt hårdsrocks-jag stod där, på skivmässan i Piteå och valde mellan en smått fatanstisk liveinspelning med Marilyn Manson (från Sydney) och en åttiotalsinspelning med Bob Dylan tillsammans med Tom Petty and The Heartbreakers (”Hard to Handle”).
Det slutade med att jag sprängde min sträva budget, i enlighet med en sextonårings studiebidrag, och köpte båda skivorna.
Där kom en kärlek som aldrig kommer falna. De idag värdelösa inspelningarna av ”Knocking on heavens door” och ”Girl From the North Country” räckte, sen var det kört. Jag älskar Bob Dylan. På de allra flesta sätt.
Sedan öppnades nya förälskelser som är för många för att nämnas.
Men den första, det var faktiskt Bob Dylan.
