Episka sånger har skrivits om denna känsla som vi all känner till men som alla inte känner till. Det här inlägget skulle kunna fyllas av Springsteen-citat á la ”I want to know if love is wild girl, I want to know if love is real”. Men att upprepa är att upprepa, vilket är samma sak som att undvika allt.

Kärlek är som en vardagligt skriven årsbästalista (alternativ punsch-line till Forrest Gumps ”Love is like a box of choclate!;  den förändras och förbättras för varje vecka som går. Det man en gång trodde var kärlek visade sig vara en bagatell, knappt värd att nämnas.

Därför är den nuvarande kärleken alltid den första eftersom man (förhoppningsvis) aldrig upplevt något lika starkt.

Kärlek förändras i samma takt som oss själva…

…men eftersom det här är en Musikblogg bör jag tala om att min första musikkärlek hette Bröderna Herreys.Jag hade ett par original-kassettband med dem som vaggade mitt femåriga jag till sömns.  Sen kom Europe, därefter Mötley Crüe och-allt-vad-de-hette och sedan gick tiden sin stilla gång till dess mitt hårdsrocks-jag stod där, på skivmässan i Piteå och valde mellan en smått fatanstisk liveinspelning med Marilyn Manson (från Sydney) och en åttiotalsinspelning med Bob Dylan tillsammans med Tom Petty and The Heartbreakers (”Hard to Handle”).

Det slutade med att jag sprängde min sträva budget, i enlighet med en sextonårings studiebidrag, och köpte båda skivorna.

Där kom en kärlek som aldrig kommer falna. De idag värdelösa inspelningarna av ”Knocking on heavens door” och ”Girl From the North Country” räckte,  sen var det kört. Jag älskar Bob Dylan. På de allra flesta sätt.

Sedan öppnades nya förälskelser som är för många för att nämnas.

Men den första, det var faktiskt Bob Dylan.

Anders heter jag i alla fall. Född 1980. Känner mig stundom omogen, stundom gammal och aldrig något däremellan. Född och uppvuxen i Norrfjärden. Lämnade Norrbotten för Västerbotten 2003 för att plugga till lärare. Fixade en lärarexamen 2008. Fick efter ett års meningslöst vikarierande nog och fick en uppenbarelse om att det är lika bra att tillbringa ens vuxna år till att istället göra något jag verkligen vill göra, och faktiskt är bra på.

Därför hoppade jag på journalist-spåret och är i skrivande stund inne på den avslutande delen av utbildningen på Kulturjournalistprogrammet vid Umeå Universitet.

Träffade Hanna för över sex och ett halvt år sedan. Från Sambo i fyra år till särbo i snart ett och ett halvt. Till våren drar flyttlasset till henne i Stockholm. Hanna och Frilansjournalistik – Here I come!

Lever, på ett nästan ohälsosamt sätt, för musik. Lyssnar alltid, skriver ibland. Älskar att fotografera, hatar att vara med på bild. Uppskattar bra människor, avskyr särskrivningar och onödiga små-ord. Krönikor och skivrecensent för Vertex, redaktör för Musiklandet.

Well, det där är nog grunderna i det komplexa recept som förhoppningsvis slutar gott.

Bilden lär klarna ju längre in på den här listan vi kommer. Men that’s all for now folks!

I väntan på att nya Musiklandet kickstartar bör ni bege er till vår sida på Facebook för att följa utvecklingen. Där hittar ni även länkar årsbästalistorna.

Det verkar vara någon slags utmaning där kontinuitet och dagar är i fokus. Just den delen hoppar jag över. Det kommer när det kommer. Ett par i veckan känns som ett lämpligt mål.

Sedan tänker jag då och då vinkla in ämnena på musik. Så okej, let’s be fair. Jag ändrar spelreglerna rätt kraftigt. Men i ärlighetens namn är musik ofta betydligt intressantare än den enskilda personen.

Dag 01 – Om mig
Dag 02 – Min första kärlek
Dag 03 – Mina föräldrar
Dag 04 – Det här åt jag i dag
Dag 05 – Vad är kärlek?
Dag 06 – Min dag
Dag 07 – Min bästa vän
Dag 08 – Ett ögonblick
Dag 09 – Min tro
Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag
Dag 11 – Mina syskon
Dag 12 – I min handväska
Dag 13 – Den här veckan
Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Min första kyss
Dag 17 – Mitt favoritminne
Dag 18 – Min favoritfödelsedag
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Den här månaden
Dag 21 – Ett annat ögonblick
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Det här får mig att må bättre
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – En första
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Det här saknar jag
Dag 29 – Mina ambitioner
Dag 30 – Ett sista ögonblick

Och för tydlighets skull byter jag ut ordet ”dag” mot ”del”.

Låter helt klart bra.

Två band som gjorde smått hatiska utspel via media, låtar som påverkade miljoner, frontfigurer som dejtade the hottest of the hottest och en nostalgisk engelsk presskår som gjorde sitt bästa för att promota den engelska brit-popen som världsledande.

I mitt tycke fanns det aldrig någon kvalitativ kamp mellan de båda. Blur är, och förblir, tre klasser bättre än Oasis. Suede och Pulp blandade sig visserligen i den perifera striden men dock utan att skapa ett enda gediget album.

Så frågan vi alla bör ställa oss är: Vilket brittiskt nittiotalsband förtjänar guldmedaljen?

Lyssna på ett urval via Spotify och lägg er röst.

• Musiklandet lever fortfarande och den nya plattformens inträde närmar sig.
• Fotograferandet har tagit en allt större plats och är idag en regelrätt bisyssla.
• Jag har upplevt min (hittills) största konsertupplevelse i och med Kents spelning på Piteå Dansar och Ler.
• Skrivit tre artiklar om den kommande kulturhösten i Umeå.
• Recenserat otaliga skivor.
• Intervjuat Börje Salming. Lika trevlig som cool.
• Jobbat på kyrkogård i tio veckor.
• Börjat fundera över hur en Topp 50-lista över världens bästa låtar skulle kunna se ut.
• Gett upp alla förhoppningar om att en Topp 50-lista över världens bästa låtar skulle kunna bli verklighet.

…och mycket, mycket mer. Men that’s all for now folks.

Ja, bäst hittills.