Nu låter det ju också…

För de 140 sketna kronor som precis spenderades kommer jag kunna bjuda er på lite välsmakande, och förhoppningsvis tämligen exklusiv, lyssning via bloggen.

Först ut är en av mina bootleg-favoriter den senaste tiden. Outlaw Pete heter favoriten från Bruce Springsteens senaste skiva och när spelningen från San José nådde mina öron växte låten ytterligare några klasser. Det är få bootlegs som lyckas bibehålla någon form av bas-ljud. Ofta rör det sig om en ylande elgitarr och en skrålande publik och någonstans, långt borta i bakgrunden, kan man ana en bastrumma.

Kanske är det Max Weinberg som gett sig fasen på att hjälpa bootleg-skaparna på traven? Kanske är det ett semi-proffs som sköter inspelningen. Vad svaret än må vara så är ljudet riktigt hyggligt. Låten i sig är oklanderlig.

Det är också ett bra tillfälle för er att verkligen lyssna på Bruce och vilken röst mannen besitter. En faktor som allt för ofta hamnar i skymundan när Bossen diskuteras. Trots att vi svenskar trycker upp 16-sidiga bilagor varje gång han är på intågande.

Lyssna och njut

Bruce Springsteen & E-Street Band – Outlaw Pete (San José, 2009-04-01)

Varför Takida bör respekteras, lite grann i alla fall

I ett tidigare inlägg skrev jag att jag skulle försvara Takidas ekonomiska smartness och eftersom jag en man som håller sitt ord kommer här detta utlovade inlägg.

I så gott som alla recensioner har Takidas senaste skiva sågats vid fotknölarna. Recensenterna har varit enormt konstruktiva med att hitta omskrivningar för ”Takida suger!” Och visst, de är inte bra. Värdelösa är nog den rätta benämningen. Curly Sue är ett hån mot den tänkande människan och deras två senaste skivor är närmast att ses som musikvärldens svar på mjukporr. Ett halvdant ingenting som landar mellan allt och inget.

Men, och det här är ett men som jag inte kan understryka med tillräcklig emfas, musiken är inte anpassad för en svensk recensentkår. Det är en slags rock som fungerar i USA, som stryker lyssnaren medhårs och som är så förbannat livrädd för att sticka ut det allra minsta. Denna typ av rock som Creed, Nickleback och i viss mån Live plågat oss med genom åren.

Problemet ligger egentligen i rockbegreppet och vad det symboliserar idag. Säg ”Rock” till mig och jag tänker på Rolling Stones, Bob Dylan, Chuck Berry, Bruce Springsteen och diverse andra artister vars musikaliska karriär började under 1960- och 70-talet. Och att nämna Rolling Stones i samma mening som exempelvis Creed är som att svära, spotta och besudla dopfunten i kyrkan. Idag finns det subgenrer inom rockmusiken som inte fanns för 30 år sedan. Bland annat finns denna amerikaniserade radiorock som jag (och tydligen många med mig) inte kan förmå att tycka om. För mig ska rock vara som Mike Tyson; en oberäknelig naturkraft där allt kan hända. Ett avbitet öra motsvarar Hells Angels som löper amok vid Rolling Stones konsert vid Altamont 1969. En våldsam knockout i första ronden motsvarar introt till Johnny B Goode o.s.v.

Vad Takida gör är att posera som ett stenhårt, kompromisslöst och rebelliskt band när de egentligen är att likna vid Boyzone med elgitarrer. Mötley Crüe var de första som förpestade rockmusiken med så kallade power-ballads, vilket jag i viss mån kan förlåta, men det var att räkna som sporadiska undantag i den party-glam-rock de var världsmästare på. Takida bygger hela sin karriär på en slags ballad-rock där de ”hårdare” spåren är så oerhört intetsägande att de knappast bör kallas för ett rockband. Missförstå mig rätt, de var ett rockband. Ända fram till Bury the Lies (2007). Där blev det Curly Sue för hela slanten och inget kändes längre särskilt intressant.

Det här var inte mycket till försvar säger ni nu.

Om jag, på rent ekonomiska grunder, startade ett band idag skulle detta vara ett band i stil med Takida. Den amerikanska musikpubliken tror på fullaste allvar att Mariah Carey är en av tidernas största soulsångerskor, att Nickleback är stentuffa och att 50 Cent är ”for real”. Att slå sig in på den största marknaden är vad (nästan) alla band drömmer om. Varför tror ni Kent spelade för 200 personer i USA istället för att dra fulla hus i Sverige? Att turnera i USA, se L.A., få ett amerikanskt storbolag i ryggen; vilken artist skulle inte vilja ha den ekonomiska tryggheten i dessa nedladdningstider? Frånsett indieartister, som måste tänka på sin image.

Så grattis till Takida som faktiskt är ett band för 2000-talets USA, och som troligtvis sitter i detta nu och högaktningsfullt skiter i vad de svenska recensenterna tycker och tänker. Det är bara gratulera bandmedlemmarna för ett gott arbete. Jag skulle också hellre spela inför 5000 festivalbesökare än harva på en demo-scen hela livet. Deras skiva kommer sälja guld, troligtvis även platina, medan jag sitter och lyssnar på en Bruce Springsteen-bootleg från 1978. Vem som är den största losern av mig och Takida kan ni säkert räkna ut med hjälp av arslet och en påse kritor.

Så anledningen till varför jag inte recenserar Takidas skiva kan sammanfattas i mitt absoluta favoritcitat, signerat ingen mindre än Bob Dylan:

”Don’t critizise what you can’t understand”

Gröna fingrar och Leonard Cohen-hyllningar

Blommorna, eller rättare sagt de gröna växterna, i lägenheten kan andas ut. Ny jord och en beskärning modell större har tilldelats de små liven. Nu måste jag bara sopa upp jordhögen på köksgolvet och peta bort jorden under naglarna. Dagens i-landsproblem.

Dessutom är jag törstig. Det får bli dagens u-landsproblem.

*****

Jan Malmsjö är en av de svenska artister som ska medverka på en hyllningsskiva till Leonard Cohen. Ingen dum idé då Cohen är en hjälte i det fördolda här i Sverige, ständigt i skuggan av Bob Dylan, Neil Young och Bruce Springsteen. Inte den lättaste trion att knäcka, men på min lista kniper han åtminstone platsen före Young.

Om Jan Malmsjö, Olle Ljungström, Jenny Wilson m.fl. lyckas höja den kanadensiske poetens status är tveksamt. Men så länge en enda persons nyfikenhet väcks och denne köper, låt oss säga Songs of Leonard Cohen och berörs på samma sätt som de flesta dödliga på denna jord…ja då är det ett projekt värt att sjösättas snarast möjligast.

Vore det inte fantastiskt om Jenny Wilson kunde ge sig i kast med Bird on a wire? A match made in heaven som det så fint heter på utrikiska.

Tankar om Bob Dylans frånfälle från Spotify

Mycket snack i dagarna om att Bob Dylan plockat bort sin musik från Spotify. Det är dock bara halva sanningen då låtkatalogen fortfarande finns tillgänglig för Premium-kunder.

Det senaste jag läste var att Dylan (via sitt skivbolag) plockat bort låtarna på grund av den allt för låga ljudkvalitén. Tydligen verkar det vara bättre ljud på Premium-tjänsten och därför kostar det nu 99:- /mån att få en dos av Dylan. Om detta är den faktiska orsaken eller inte låter jag vara osagt. Däremot är det bättre ljudkvalité på Premium-musiken:

Spotify in its purest form. As a Spotify Premium member you get unlimited access to a world of great music without advertising, plus the ability to stream at a higher bit rate of 320kbps, so you can listen to all your favorites in hi-fidelity.

Sen när jag ändå är inne på Dylan; vad är grejen med den pilgrimsfärd han är ute på? Neil Young, John Lennon och nu Bruce Springsteen? Är det månne en cover-skiva på gång och inspiration börjat insupas?

Man kan ju alltid hoppas.

God bless America?

Det finns en skiva från 2001 som benämnts God Bless America. Den var tänkt som en inspirationskälla för amerikanarna efter elfte september-attacken. Låt för låt kan man hitta guldkorn, men på det hela taget är det en sörja av sentimentalt dravel där endast en über-konservativ sydstatare kan finna inspiration. Innan jag fortsätter; här har ni låtlistan:

• 1. God Bless America – Celine Dion
• 2. Land Of Hope And Dreams – Bruce Springsteen
• 3. Hero – Mariah Carey
• 4. Amazing Grace – Tramaine Hawkins
• 5. Blowin In The Wind – Bob Dylan
• 6. Bridge Over Troubled Water – Simon & Garfunkel
• 7. Peaceful World – John Mellencamp
• 8. Theres A Hero – Billy Gilman

• 9. America The Beautiful – Frank Sinatra
• 10. God Bless The U.S.A. – Lee Greenwood
• 11. This Land Is Your Land – Pete Seeger
• 12. Coming Out Of The Dark – Gloria Estefan
• 13. My Country Tis Of Thee – Mahalia Jackson
• 14. The Star-spangled Banner – The Mormon Tabernacle Choir
• 15. Lean On Me – Bill Withers

Titta noga på låt nummer elva. This land is your land, skriven av Woody Guthrie (för övrigt förföljd i USA i samband med kommunistjakten under 1950-60-talet). Skriven som en motreaktion på Irving Berlins God bless America. (Lyssna på Bruce Springsteens version HÄR) Ett öppnare, mer välkomnande nationalhymn som inte bara förhärligar det egna landet utan även välkomnar yttre influenser. Med tanke på att USA’s utrikes- och inrikespolitik efter attackerna handlade om att frysa ut en folkgrupp (muslimer) så förstår jag verkligen inte hur denna låt kunde hamna på just den här skivan. Och hur illa klingar inte raderna…

Yes, ‘n’ how many times must the cannon balls fly
Before they’re forever banned?
The answer, my friend, is blowin’ in the wind,

…när bomberna ven över oskyldiga (och skyldiga) människor vid tiden efter attackerna?

Vad jag frågar, som i en stilla bön, är: Vem fan satte ihop den här samlingsskivan? Och vilka är de enfaldiga amerikanarna som såg till att Celine Dion hamnade etta på Billboardlistan med sin sirapssega version av God bless America? Jag vill ha namn!

*****

Suverän krönika av Annika Marklund angående Therese-mordet. Det är nästan så jag glömmer hennes mamma Lisas lögner om min hemtrakt. Men bara nästan.

Vilka ska fylla Ullevi i framtiden?

Tidigare i veckan läste jag Markus Larssons krönika om framtidens stadium-fyllare och hur dessa lyser med sin frånvaro. Det finns en stor poäng i krönikan. Vi ser, i detta nu, det långsamma slutet på en era av superstjärnor som säljer tiotusentals biljetter vart än de behagar dyka upp.

Och klockan tickar. Snart kan tiden vara ute för monumentala stadiumrockfester där en artist eller grupp drar lika mycket folk som en hel festival. Blott en handfull artister – Madonna, Metallica, Iron Maiden, AC/DC, Stones, Springsteen – klarar av att sälja ut de största arenorna över hela världen.

Och de dör sakta ut. Det finns inga tronföljare. Just nu skapas det inte såna artister och karriärer. Återväxten har, sen många år, gått för långsamt.

Några frågor bör dock ställas: Är det över huvud taget nödvändigt med dessa enorma arenakonserter? Är det ens att föredra? Kan 55000 personer få en unisont positiv upplevelse från 100 meters avstånd och bandet endast skymtar längst bort vid kortsidan?  Göteborgs stad säger naturligtvis att de behövs. Enbart U2’s pågående besök har dragit in 150 sköna miljoner till kommunen. Ett fint tillskott i dessa kristider.

Men om vi bestämmer, här och nu, att de verkligen behövs; då finns det en faktor som Larsson inte riktigt tagit med i beräkningarna. Folk vill alltid se det största, bästa och vackraste. När de åldrande pop- och rockstjärnorna dragit sig tillbaka kommer band som i dagsläget inte känns som några naturliga arvtagare likväl vara de som fyller arenor världen över. Helt plötsligt står Glasvegas på Ullevis scen 2014 och låter folkmassan sjunga med i ”klassiker” som Daddy’s Gone. Det kommer (förmodligen) att bli sämre kvalitet på dragplåstren, men är man störst är man störst är man störst. Det är lite som att vara världens längsta dvärg, endast i rätt kontext kan denne vara störst. Men titeln är dock ”Världens längsta”.

Personligen hoppas jag att den kommande tiden innebär ett trendbrott, där mindre, intimare spelningar föredras framför dessa monsterspelningar. Problematiken ligger tyvärr i att 1500 åskådare aldrig kommer inbringa samma summa pengar som 55 000 och därför tror jag att vi får dras med dessa rockspektakel ett tag till.

*****

Gyllene Tider fyllde Ullevi (och slog publikrekord om jag inte missminner mig). Jag tror med bestämdhet att Håkan Hellström skulle fylla samma arena. Om han skrider till verket inom de närmsta åren vill säga. En endaste dålig skiva skulle troligtvis spräcka bubblan som han befunnit sig i ända sedan debuten. Tänk er 55 000 personer sjunga med i Känn ingen sorg för mig Göteborg…på Ullevi! Vilken grej!

Bruce Springsteen – Varför vi älskar honom

Färdigjobbad och tillbaka i Umeå. Känns oerhört skönt att lufsa runt i lägenheten igen iklädd softisar och stor t-shirt, dricka för mycket kaffe, vrida upp volymen alldeles för högt alldeles för tidigt på morgonen, dricka en kopp kaffe till, läsa lite, skriva lite och sen är dagen igång på allvar.

Bruce Springsteen ska tydligen spela Born to Run i sin helhet, igen. Jag gillar konceptet och vill minnas att Iron Maiden för ett tag sedan turnerade med material från vissa utvalda skivor. Har man 30 års artisteri på nacken och vill undvika ytterligare en Greatest Hits-turné med inslag från den senaste skivan är detta med ett specifikt urval helt klart att föredra. Men…Born to run? Varför kan vi inte alla enas om att Darkness on the Edge of Town är snäppet bättre?

Trots att Born to Run innehåller mina Springsteen-favoriter (Thunder Road är en av världshistoriens tre bästa låtar någonsin, och Backstreets en av de tio bästa) kommer jag alltid hålla Darkness… lite, lite högre. Skivan innehåller också en av de mest underskattade spåren, Factory. Två minuter och sjutton sekunder. Längre tar det inte att beskriva hur livet för de flesta industriarbetarna ser ut, i alla fall i Piteå. Nu när fabriken läggs ned står 50- 60-åriga män utan jobb, utbildning och egentlig arbetsmarknadsmässig framtid. Samma personer som gång på gång beklagade sig över fabrikens enträgna hopplöshet och vedermödor men som inte gjorde något åt det. Jag jobbade där själv under en period av livet och…aldrig mer.Varför fabrikers entréportar påminner om Auschwitz dito undgår aldrig att förvåna mig.

Early in the morning factory whistle blows,
Man rises from bed and puts on his clothes,
Man takes his lunch, walks out in the morning light,
It’s the working, the working, just the working life.

- Factory

Badlands, Candys Room, Adam Raised a Cain och framför allt Racing in the Streets. Där är några av anledningarna till att jag för evigt kommer rangordna Darkness on the edge of Town före Born to Run.

She sits on the porch of her daddy’s house
But all her pretty dreams are torn
She stares off alone into the night
With the eyes of one who hates for just being born
For all the shut down strangers and hot rod angels
Rumbling through this promised land
Tonight my baby and me we’re gonna ride to the sea
And wash these sins off our hands

- Racing in the Streets

Just Racing in the streets är det bästa exemplet på hur en i grunden ganska simpel kärlekshistoria blir något mycket mycket större. Eller, en Springsteen ABC-låt om ni så vill. Det är så han bygger upp text, musik och album. På ytnivån kan man skråla med i exempelvis The Promised Land utan vidare eftertanke, men under munspelet, oooh-oooh-körandet …

I’ve done my best to live the right way
I get up every morning and go to work each day
But your eyes go blind and your blood runs cold
Sometimes I feel so weak I just want to explode
Explode and tear this whole town apart
Take a knife and cut this pain from my heart
Find somebody itching for something to start

- The Promised Land

…så finns där en arbetarklassromantisk sida där drömmen om den andra sidan, det förlovade landet, står i fokus. Enkelt uttryckt, nyckeln till varför jag, och många många fler, älskar Bruce Springsteens musik.

*****

Det är också denna nivå som Peder Stenberg från Deportees försökte förklara i otaliga intervjuer i våras. Att iklä en kärlekshistoria en djupare innebörd, en dröm om något större och/eller bättre.

– Det politiska är inte explicit men det finns där. Jag gillar när Springsteen sjunger om att dra iväg, hela drömmen om något annat. Jag vill stimulera lyssnarna på samma sätt, få lyssnarna att se bortom den rådande samhällsordningen. Ordet ”frihet” betyder ju bara konsumtionsfrihet numera, säger Peder.

Att han kallade detta för politik blev dock för mycket här i Springsteen-land. Lyssna till Under the Pavement the Beach och exempelvis Prove it all night så kommer ni att finna vissa likheter.

Everybody’s got a hunger, a hunger they can’t resist,
There’s so much that you want, you deserve much more than this,
But if dreams came true, oh, wouldn’t that be nice,
But this ain’t no dream we’re living through tonight,
Girl, you want it, you take it, you pay the price.

- Prove it all night

Sweet soul music

Sitter och avnjuter en av de kallaste öl som någonsin existerat samtidigt som solen fortfarande värmer. Lyssnar på Solomon Burkes Don’t give up on me. Vilken skiva! Fortfarande! Det är så självklart att den är precis så här bra. Lika bra som den var när den dök upp i min CD-spelare i lägenheten på Durrnäs (för er som inte är så väl bevandrade i Piteås stadsplanering kan jag berätta att det är ett hyreshusområde, sprunget ur miljonprojektet, där ”konstigt” folk bor, a.k.a. alkohol- och drogberoende människor samt en och annan halvfattig varelse). Jag vill minnas att det var en söndag, dagen efter en av de sedvanligt dekadenta ”festerna”, som jag gjorde valet att lyssna på skivan. Ända sedan dess har Solomon varit en stor del av min musikaliska referensram. När det kommer till soul står Solomon i främsta ledet tillsammans med Sam Cooke och Otis Redding.

Men den här ”ingressen” ämnar faktiskt bara leda fram till en specifik låt, kanske en av de femton bästa låtarna någonsin. En låt som till viss del definierar, såväl i text som musik som framförande, varför soulmusiken är så oerhört levande.Låten i fråga är Arthur Conleys Sweet Soul Music. Partiet när han refererar till Otis Reddings Fa-fa-fa-fa-fa (sad song) är så oerhört briljant!

På en Bruce Springsteen-bootleg (A Night for the Vietnam Vets tror jag den heter och är från The River-turnén -81) skjuts just Sweet Soul Music in i en fjorton minuter lång Detroit Medley. Det har hänt både förr och senare att den smugit sig in setlistan, men den har aldrig känts så rätt som den gör vid det här tillfället. Leta upp er närmaste Springsteen-samlare (eller, om ni så vill, välsorterade fildelare) och lyssna til en av de bättre Springsteen-konserterna i mitt tycke.

*****

Min favorit på Don’t give up on me? Fjärde spåret, Flesh and blood. Det är inte en låt, det är utklassning.

*****

Spotify försöker just sälja in lögnen: Don Henley är en legend, köp skivan. Den gubben går inte. Jag har väl öron goddammit! Eagles var ett band med tre låtar och ett snyggt bandnamn, inget mer.

*****

Det är nog bara Solomon Burke som kan få mig att, i en kvävande värme, helt glömma bort en iskall öl. Nu är den inte direkt varm. Pissljummen tror jag är rätta ordet. Nåja, det är ändå de första tre klunkarna som är godast.

Markus Krunegård om framtiden

Fin intervju med Markus Krunegård, i artikeln kallad ”Sveriges enda indie-vampyr”, där han förklarar tanken bakom det kommande dubbla skivsläppet.

– Jag vill inte ge ut en utstuderad ”Markusevangeliet 2”. Att släppa två olika skivor under samma namn samtidigt är jävligt ovanligt. Det har aldrig gjorts i Sverige, och ja, någon annan hade ju redan kommit på tomatsoppan, säger han och ler.

Nej, det har aldrig gjorts i Sverige. Jag kan bara komma på två ”dubbelsläpp” i musikvärlden, och de båda är av väldigt varierande kvalitet. Guns n Roses släppte Use your Illusion I & II samtidigt, vilka i mina ögon är kanonskivor båda två. Det andra exemplet är Bruce Springsteens fadäs med Human Touch och Lucky Town. Två stora smutsfläckar i ett annars tämligen fläckfritt protokoll. Jag hoppas verkligen att Krunegård ror det här i hamn och hamnar i Guns n Roses-kolumnen.Nytänkande får mina lyckönskningar, alltid!

Däremot avslutas intervjun med ett tråkigt meddelande

Det är dock ingen ny skiva på gång för Laaksos del, bedyrar Markus Krunegård, innan han hoppar in i ännu en taxi.

*****

Jag vill även passa på att rekommendera Frisims sammanställning av blogosfärens (vilket jävla ord!) Spotify-listor. Helt plötsligt dyker det upp en låt, eller ännu bättre en hel lista, som man faller pladask för. Kort sagt, klicka, pröva och lyssna.

Snart duggar dödsfallen allt tätare

Ingen människa med ögon och öron i behåll kan väl ha missat att ”The king of pop”, Michael Jackson begravdes igår. Minnesceremonin var väl sådär. Det känns bisarrt att titta på direktsända människor i sorg, personer som begraver sin son, bror och pappa. Det blir lite för verkligt att titta på. Men nu är i alla fall Michael Jackson död och begraven till allmänhetens stora sorg (tänk vad lätt vindarna kan vända).

Inom de närmsta 10-15 åren kommer dock någon eller några (eller kanske rent av alla) av dessa personer att vandra mot de sälla jaktmarkerna: Bob Dylan, Mick Jagger, Keith Richards, Chuck Berry, Aretha Franklin, Tina Turner, Paul McCartney, Solomon Burke, Robert Plant, Ozzy Osbourne, David Bowie med flera, med flera.Kort sagt, det kommer att bli en sjuhelvetes massa galor under de kommande decennierna och frågan är om de kommer bli lika spektakulära som gårdagens Vegas-värdiga spektakel. Förstår ni vilken oerhörd musikkraft som kommer försvinna? En värld utan Dylan? Otänkbart i min värld, speciellt nu när han spottar ur sig bättre alster än på 40 år. Stones? DÄR tror jag att det kommer att bli en sjuhelsikes avskedsgala, vare sig det blir Mick eller Keith som går först. Även Aretha kommer troligtvis att få en soul-hyllning värd…ja Aretha!

*****

Någonting säger mig att Bruce Springsteen kommer att kunna halvtidsjobba som första gradens ”hyllare” under en tid framöver.

*****

I Sverige kommer troligtvis Thåström, Plura, Ulf Lundell, Mikael Wiehe och resten av det gamla gardet avlida inom en tjugoårsperiod. Känns tungt det med.

*****

Nu finns det säkert många av er som tänker: ”Ja men musiken kommer ju alltid att leva kvar.” Jo, visst. Men det kommer då aldrig ett tillfälle när man sitter med den nya Stones/Dylan/Bowie/etc.-skivan i sin hand och tror sig veta att det kommer ännu fler. Det är slut, finito, the end.

*****

Angående galan: John Mayer visade under gårdagens ceremoni att han är precis lika tråkig som alltid. Några riff på sin gitarr och sen var det bra med den saken. Tack och hej!