Jag vill med detta inlägg slå ett slag för en återfunnen vän tillika en skiva som jag knappt lyssnat på under de senaste åren. Joni Mitchells fantastiska Blue. Jag hade fullkomligt glömt av att jag hade den i min iPod, när jag irrande efter lugna, stämningsfulla låtar fastnade för just Blue. Varför är den då så bra?
Blue är en instruktionsbok för hur albumformatet kan utnyttjas till fullo. Hur samtliga spår har ett mervärde och där även de något svagare låtarna likväl passar in i en helhet. Att jag skriver helhet i kursiv stil är därför att det är just detta jag saknar hos de flesta skivor. En genomgående tanke, stämning, lyrik, ja bara någonting som gör skivan till något annat än en ”De låtar som blev färdiga i tid”-samling där allt ska utforskas, testas och genomföras.
Ett par exempel från senare år är El Perro del Mar – Love is not pop, Glasvegas – Glasvegas, Anna Ternheim – Leaving on a mayday. De är skivor som knyts samman på ett sätt som på många sätt var vanligare förr. Dock inte sagt att det var bättre förr (vilket det i och för sig var), men albumformatet har i dessa nedladdnings- och radiohitstider blivit en samlingsplats för låtar. Några av dessa avsedda för radio/MTV, andra för att tillfredsställa experimentlustan och (den värsta sorten) utfyllnad. Spår som är sämre karbonkopior av redan existerande spår på skivan. Varför?
Blue är därför, i mitt tycke, en av de bäst producerade och innehållsmässigt geniala skivorna. Alla kategorier. Lyssna HÄR på underverket och bedöm själva.
En skiva som, om ryktena stämmer, ni kommer att kunna lyssna på via en iPhone. Allt inom en snar(?) framtid.
*****
Det HÄR är en helt genialisk idé. Kalle Anka får stora starka omvärlden att reagera. Jag antar att det där terroristhotet, svininfluensan och andra faror inte känns lika illavarslande längre.
Genomförde just en uppdatering modell större vad gäller mina texter i pdf-format. Klicka er in på Texter och läs bland annat mina recensioner av Bob Dylan, Marilyn Manson och Deportees. Intervjun med Crystal Caravan finns även där för den intresserade.
*****
På tal om Crystal Caravan blev jag minst sagt förvånad när jag igår såg ”RG” husera i matlagningsprogrammet ”Halv åtta hos mig”. Att kalla det kulinariska resultatet för en succé vore kanske att överdriva en smula. Men när Kristallen delas ut nästa gång vill jag se en nominering för ”RG” i kategorin årets personlighet.
*****
Intervjun med Deportees-Peder är såväl färdigskriven som inskickad till Skivkoll. Kika gärna in där med jämna mellanrum för att läsa en, för mig, rekordlång text. Och då kapade jag dessutom halva intervjun. När jag lyssnade igenom inspelningen av intervjun slog det mig att Peder borde läsa in ljudböcker. Otroligt behaglig röst att lyssna till, såväl i tal som sång.
*****
Sedan verkar det som ett sketet fängelsestraff knappast hindrar Phil Spector från att producera popmusik. Mest troligt kommer resultatet att föregås av en hype som får Glasvegas anno 2008 att verka banal.
*****
Dagens skivtips är en nygammal favorit. El Perro del Mar – Love is not pop. Vem behöver en stråkorkester med en sådan röst? Klicka HÄR för att lyssna via Spotify.
…och bra sådan i synnerhet kan jag rekommendera följande:
Friendly Fires singel Jump in the pool känns helt rätt på alla sätt och vis. Lite Phoenix över soundet, dock utan det där prefekt distinkta som fransmännen iklär sina låtar med och istället lite…skitigare. Däremot inte sagt att det ena skulle vara bättre än det andra.
(En detalj som lutar åt det humoristiska hållet: ordet ”Skitigare” finns tydligen inte i min Mozilla-ordbok, utan istället föreslås ”Skitägare”. Hur många gånger har ni använt ordet Skitägare?)
*****
Polletten verkar ha trillat ned hos Jenny Wilson och hennes skivbolag. Nu släpps äntligen Like a fading rainbow som singel, tillika det överlägset bästa spåret från Hardships. Jag hoppas innerligt på att det blir en radiohit utan dess like så här i P3-tider. Handklapp/konstiga klpp-ljud är som bäst när det är subtilt.
*****
Jag hoppas att ni prenumererar på Eardrums RSS-feed så att ni inte missar deras utomordentliga uppdateringar med indie-musik. Om ni inte redan surfat in på sidan föreslår jag att ni gör det nu och laddar hem deras sommarsamling anno 2009. Summer’s here! vol.2 heter mästerverket.
*****
Jag trodde jag satt bredvid Sarah Assbring (El Perro del Mar) på bussen idag. Det visade sig dock vara en Rosvikare. Likt var det dock.
Jag har länge undrat när den här artikeln skulle dyka upp. Det känns som att någon borde skrivit den för länge sedan. Gjorde själv ett mer eller mindre halvhjärtat försök under våren men det fanns helt enkelt inte tid för något som i slutändan skulle bli bra. Under min intervju med El Perro del Mar tidigare i vår pratade vi en hel del om just detta med de kvinnliga artisternas dominans och enades väl någorlunda om att det började någonstans kring Marit Bergmans publik- och kritikermässiga framgång i början av 2000-talet. Något som faktiskt Marit själv tyckte var startpunkten för en ny era i popsverige.
Men vad Expressen fokuserar på är hur väl de kvinnliga artisterna lyckas utomlands. Det jag snarare skulle vilja betona är att av bland bästa och intressantaste artisterna, oavsett kön, är det klar fördel för de kvinnliga. Plocka bort Håkan Hellström, Kent…och i viss mån Lars Winnerbäck. Vad finns kvar? En hel del svarar ni kanske, men hur intressanta är de egentligen? Hur spännande musik gör de? De flesta manliga soloartister har antingen sina bästa år bakom sig eller påminner om det mesta man hört de senaste tio åren.
Plocka bort Robyn, Lykke Li och Karin Dreijer (som i Expressens artikel benämns som några av de största vi har) och kvar finns istället en uppsjö av artister som faktiskt har något nytt att komma med, något som man inte med ens kan placera in i den traditionella svenska popmusikens ABC.
Att kalla något för bättre än något annat är naturligtvis inget annat än en subjektiv åsikt, men ser man helt nyktert på situationen i popsverige bör nog de flesta hålla med om att den kvinnliga popscenen är betydligt intressantare än den manliga.
Nu blev det här likväl ett kvasi-intellektuellt jämförande som slutade i en slags ”män mot kvinnor”-tävling, vilket inte alls var syftet. Men i diskussionens kontext går det inte att göra mycket annat än att jämföra, hur illa det än rimmar med vad vi istället borde glädjas åt; att det aldrig tidigare varit så skönt att vara svensk och musiknörd.
Nedan följer lite örongodis signerat El Perro del Mar
Har precis uppdaterat ”Texter”-biblioteket med några nya alster. Recensionen av El Perro del Mar’s ”Love is not pop” samt en krönika om festivaler är några av nyheterna. Recensionerna som publicerats på Skivkoll finns nu också där för den intresserade.
Inom kort lär det även finnas en purfärsk intervju med ingen mindre än Marit Bergman. Sitter och försöker sammanställa den för fullt just nu. Kolla Skivkoll under de närmska dagarna för att läsa den.
Nu finns den tidigare nämnda intervjun med El Perro del Mar upplagd på Musiklandet.
Efter förutsättningarna blev jag riktigt nöjd faktiskt. Förutsättningarna var det i och för sig inga fel med innan jag fuckade upp allt vad förberedelser heter. Så här såg det ut:
Jag skrev ned alla frågor jag över huvud taget kunde komma på. Hälften av frågorna var helt ovidkommande och antingen av ”ja-och-nej”-karaktär eller onödigt krångliga.
Jag sammanställde frågorna efter tema (Nya skivan, Musiken i stort, USA-turnén samt Övrigt). Det här var för att intervjun inte skulle spreta åt alla håll och att ett ämne i taget skulle kunna behandlas.
Frågorna sållades och slogs ihop till större frågor med möjlighet för både långa och korta svar.
Renskrift och förberedelse
Kladdpappret kastades bort
Telefonen ringde och intervjun började
Jag insåg mitt fatala misstag. Framför mig ligger kladdpappret med 50 frågor utan ordning, relevans eller struktur. Jag kastade alltså bort fel papper. Mina ögon gick som ett jo-jo under intervjun i ett försök att hitta någon som helst koll på vilka ämnen vi betat av.
Intervjun tog slut efter 40 minuter och jag kan bara tacka Sarah för att hon var en dröm att prata med. Långa, heltäckande svar på frågor som pendlade mellan himmel och jord i kvalitet.
Efter en copy-paste-orgie blev det till slut ett resultat.
Då var intervjun med El Perro del Mar klar. Måste säga att jag är mäkta nöjd. Resultatet kommer förhoppningsvis att finnas på musiklandet i helgen. Det värsta är dock att jag nu måste lyssna till min egen röst i några timmar. Det är ren och skär tortyr. I mitt huvud låter jag verkligen inte så där bonnig, slö och med diverse kromosomer på irrvägar. I mitt huvud låter jag bara slö.
Frågorna till El Perro del Mar-intervjun är äntligen klara. Likaså inläsningen av de ofantliga mängder intervjuer som hon gjort genom åren. Gemensamt för de flesta av dem är att de på ett eller annat tar ett sidospår som innefattar eventuell gudstro, andlighet, människans existens och himlen. Om allt går som planerat kommer inga av de ämnena att finnas med i min variant. Men när gick det senast som planerat? Är det ens något att sträva efter över huvud taget?
Det brukar sluta på ett av följande två sätt:
Personen svarar trevligt och vältaligt på samtliga frågor. När man därefter ska skriva ned resultatet går det snabbt och smärtfritt.
Personen svarar på vissa frågor men undviker andra, alternativt tolkar dem som en ursäkt att komma in på ett nytt spår. Svaren är allt från ett ord (ja/nej/kanske) till en fem minuters monolog. När man därefter ska skriva ned resultatet blir det ett helvete med att få det att gå ihop. Vissa svar är i värsta fall en utläggning om något helt ovidkommande och kan i bästa fall användas delvis.
Lustigt nog brukar alternativ 2 ge bäst resultat, så jag kan bara hoppas att ”Hunden från havet” flummar iväg lite. Det kanske slutar med en artikelserie i femton delar rörande varat?
Det blir intervju med El Perro del Mar på torsdag. Ska bli riktigt kul att få höra om tankarna kring den nya sjuspårs-skivan som släpps 1 April. Jag har hunnit lyssna igenom skivan två gånger och det är riktigt bra. Eller rättare sagt, det är bra om man tycker om hennes tidigare alster, vilket jag lyckligtvis gör.
Så dagen till ära inhandlades en ny, digital, diktafon så att jag under intervjun slipper skriva ner anteckningar som jag ändå inte kan läsa efteråt. Inte heller behöver jag oroa mig för att bandet ska trassla som det hade en tendens att göra på stenåldersdiktafonerna. Prisad vare den nya tekniken! För även om det rör sig om en telefonintervju visar det sig att min nya vän i fickformat klarar även det.
All musik på denna blogg erbjuds i rent upplysande och underhållande syfte. Förhoppningsvis får ni mersmak på musiken och bestämmer er för att köpa låten eller skivan. Jag erbjuder därför endast streamade versioner av musiken.
Om någon berörd part känner att publiceringen av musiken innebär problem eller ett upphovsrättsligt dilemma kan ni kontakta mig på kulturkonsument@gmail.com så tar jag bort låten i fråga omedelbart.
Publicerat av Kulturkonsument 
Publicerat av Kulturkonsument 
Publicerat av Kulturkonsument 
