Drift med Indie/Emo-fans

Hysteriskt rolig drift med emo/indie-världens strävan efter att hitta det mest obskyra bandet någonsin. Skrattade mig fördärvad när jag såg dem.

Spöket som dansar

Ny dag, nya möjligheter!

En möjlighet för er att lyssna till Torontobandet The Ghost is dancing. De inledde sin karriär 2004 efter en inspirerande konsert med Hidden Cameras och släppte 2006 en självbetitlad EP som mottogs tämligen väl. Nu har så deras andra fullängdare släppts, Battles on.

Än så länge kan jag bara avslöja att jag gillar den skarpt och att en recension borde dyka upp på Skivkoll till veckan. Lite hastigt kan jag beskriva den som Hidden Cameras möter Popsicle med elektroinfluenser. Bandet är även med på min alltjämt växande lista över framtida intervjuoffer. Tills dess råder jag er att hänga på deras MySpace, eller varför inte ladda hem ett smakprov från skivan här?

Foto: Norman Wong

Indie-uppföljning

Gårdagens indie-inlägg har idag följts upp med en lista på inte mindre än 26 band/artister som jag på ett eller annat sätt kommer uppmärksamma. Det kommer att ta tid det här, men det borde det vara värt.

Ska även lägga upp Crystal Caravan-recensionen i pdf-format under dagen.

Nu måste jag städa klart. Hej på ett tag!

Kulturkonsument goes Indie!

Okej, nu får det bli någon ordning och reda på det här med musiken.

Under en tid framöver kommer jag uteslutande att tipsa om Indie-musik. De senaste dagarna har jag lyssnat till den bästa musiken på år och dar, men när jag kollar upp banden närmare visar det sig att det antingen är ”Unsigned” eller ”Minor/Eget bolag” som gäller och att distributionen sker via bandets MySpace eller liknande. Missförstå mig rätt, jag tycker inte synd om de här banden. Tvärtom, de är ju faktiskt bättre än de flesta andra där ute. Däremot vet knappt någon om att de existerar, vilket jag ämnar göra något åt i den mån jag kan.

Jag har redan ett dussintal artister som jag under morgondagen kommer kontakta för intervjuer (bara att de har adresser som slutar på @hotmail.com på viss självpromotion). Vill inte någon av de uppdragsgivare jag redan har publicera det så kommer jag publicera allt här på bloggen. Det börjar nämligen bli en hel del besökare här dagligen vilket känns riktigt kul.Därför kommer jag dagligen att tipsa om ett band som jag tycker förtjänar lite extra promotion (Sorry Bob, du är inte tillräckligt Indie).

Dagens tips är Göteborgsbandet Bonne Idée (Franska för Bra Idé). Deras ”Glassbåten” var faktiskt vad som fick mig att dra igång den här indie-kampanjen (att dra igång en indie-kampanj är förresten jäkligt indie!). Låten är så oerhört finstämd och fantastisk att jag hoppas ni alla sprider detta meddelande vidare till er omvärld. PSL (Per Sinding Larsens bloggprojekt på SVT) verkar ha fattat grejen och spelade in en spartansk musikvideo till just denna låt tidigare i våras. Min musikaliska beundran till herr Sinding Larsen bör är stor, och jag hoppas fortfarande på en Pocirkus part deux samt en Studio Pop-revival.

Men åter till ämnet, Bonne Idée. Klicka här för att höra ovan nämnda PSL-special-version av Glassbåten.

Och är det någon av er som är inne på den här sidan som känner att ert band (eller just du) förtjänar lite extra uppmärksamhet, kontakta mig på kulturkonsument@gmail.com så lovar jag att recensera den. Jag har recenserat demos för Musiklandet förr och det var bland det roligaste jag gjort hittills. Så send away! Jag recenserar inte Demoband jag inte tycker är bra eller inte känns färdiga, så en sågning av ett demoband (eller demoartist) kommer inte på fråga. Bara ett erbjudande liksom. Take it or leave it.

I made (indie-)love with Pussy Galore

Indie blir svårare och svårare att definiera. Det som i tidernas begynnelse var ett uttryck för oberoende (independent) musik i fråga om förhållandet till de stora skivbolagen är idag en egen genre, eller kanske snarare ett prefix som används när musiken är…konstig. Det blir indie-pop, indie-rock, indie-lo-fi-elektronika-soul och så vidare.

Att vara indie har förblivit ett slags utanförskap, ett avståndstagande (i teorin) från den kommersialiserade popmusiken där den kompromisslösa kärleken till sin musik är det viktigaste. Visst, Broder Daniels första skiva är mer indie än Beyonces nya, men på det stora hela känns det som om allt för många vill framstå som indie, utan att reflektera över innebörden. Det är lite som att säga att man är kommunist, men bara fokusera på ”lika för alla”-argumentet (som låter bra hur man än vrider och vänder på det) och bortse från den fria viljans bortfall, individualism och praktikens omöjlighet.

I en intervju med Deportees säger bandet att de aldrig funderade på att starta eget skivbolag (dagens populäraste indie-drag).

”Deportees ville inte göra som andra band och starta ett eget bolag, även fast det var en möjlighet.
- Det hade garanterat gått bra och man hade säkert fått mer kreativ kontroll, men de flesta band som har skivbolag har en massa andra omkring sig. Jag tror knappast Robyn sitter och slickar sina egna kuvert, säger Peder Stenberg.”

Vart vill jag då komma med det här resonemanget? Jo, att det idag känns befriande att vi går mot den gyllene medelvägen vad gäller indie vs. kommersiell popmusik. Det finns nämligen fördelar med att ha ett erfaret och mäktigt skivbolag i ryggen, trots farorna som allt som oftast belyses. Jag har länge haft en förkärlek för en renodlad indie-pop, men när en låt kan bestå av en jamande katt ackompanjerad av ett leksakspiano frågar jag mig vem som egentligen är målgruppen. Andra katter? En förvirrad hund?

Det finns en skiva på Spotify som heter Playing the indie game där låtarna i största möjliga mån är gjorda med hjälp av leksaksinstrument. Låter det som tillräckligt indie? Men där finns i alla fall en melodi, en tanke och en tänkt mottagare med i ekvationen.

På skivan, som är en samling med mer eller mindre okända band, finns en fantastisk låt med Wilfried. Låten har det osannolikt fantastiska namnet ”I made love with Pussy Galore”, en hyllning till Bond-bruden Honor Blackman (på tal om coola namn…) som gestaltade Pussy Galore i Goldfinger (1964). Lågmäld indie-pop när den är som bäst.

Skivan finns att lyssna till på Spotify. Och ni har väl inte glömt att signa upp er? Om så är fallet, läs mitt tidigare inlägg för Spotify-invites.

I dessa IPRED-tider…

…råder jag alla indie-kids och indie-grownups att gå in på Eardums hemsida och hämta hem lite schysst gratismusik. Just det, g.r.a.t.i.s. Förutom den nya ”Birdsongs and Beesongs”-samlingen finns även de fyra föregångarna, ”A good crop vol.1-4″  där ni säkerligen kommer hitta både en och tolv nya favoriter.

http://www.eardrumspop.com

När vi ändå är inne på gratismusik kan jag även tipsa om vinnaren av Rockbjörnens MySpace-pris, Billie the vision and the dancers. Ni får betala för musiken om ni vill, men känner ni er fattiga, snåla eller principfasta kan ni ta hem samtliga skivor utan kostnad. Senaste skivan, ”I used to wander these streets” är i mitt tycke ett måste, men missa för guds skull inte duetten med Hello Saferide i form av ”Overdosing with you” från skivan ”Where the ocean meets my hand”.

http://www.billiethevision.com/music.php

Se där, det finns en laglig väg att vandra. Inte lika stor, men letar man tillräckligt länge så hittar man något till slut.

Dagens moralkaka presenterades av: Zoega Intenzo – Snart i en kaffekopp nära mig

Internets största förtjänst

Internets allra största förtjänst för en musiknörd är inte Pirate Bay. Nej, det är snarare de otaliga bloggar, topplistor, diskussionsforum och internettidningar där man får nys om låtar, artister ja rent av genrer man tidigare aldrig visste existerade.

Nu senast är det före detta musikjournalisten och nuvarande NHL-murveln Per Bjurman som via Halvars blogg delar med sig av sin favoritmusik (via Spotify of course). Inspirerad av en New Orleans-resa ger han allmänheten 18 spår i soulens, bluesens och jazzens tecken. Mer än hälften av låtarna är helt nya för min del och redan har nya favoriter för stunden hittats (lär Anders Osbornes – Summertime in New Orleans) och utforskats vidare. Och när man väl slagit upp en ny dörr finns alltid tre nya där, Och bakom dessa finns tre nya…ja ni förstår principen.

En av mina gamla favoritsidor på den vida vebben, Blandband.nu, verkar ha gått i graven och saknas dagligen. Mest av nostalgiska skäl. Det var via Blandband.nu som jag för länge sedan utbytte band och skivor för att förstå vad det här Indie egentligen var. Via fem kassettband, sända av vänliga själar runt om i Svea rike, var jag inte bara fast utan hade även en utgångspunkt för att på egen hand kunna leta vidare. På forumet diskuterade elitister vilken Smiths-låt som var bäst (en diskussion som ofta rann ut i sanden då deltagarna verkade komma överena om att just The Smiths var för stora för att kunna reduceras till något så banalt som en lista). Vips så visste jag inte bara vilka The Smiths var, utan även Morrissey, den Brittiska indie-scenen, diverse Smiths-efterföljare och så vidare.

Kort sagt, det finns en grundkurs, fortsättningskurs och expertkurs att hitta inom varenda jävla genre som någonsin skådats. Därifrån sprids ringarna på vattnet och små som stora band dyker upp, alla värda åtminstone ett försök, och helt plötsligt är världen lite lite större. Och förhoppningsvis roligare.