Musikmässigt händer det inte mycket nu. Har två recensioner i vardande men inte mycket mer. Piteå Dansar och Ler är snart i antågande, men då vädret är det väsentliga har jag inte ens köpt biljett än. Visst skulle det vara skoj att se Veronica Maggio, Eldkvarn med flera, men det finns inte en chans att jag gör detta i ett ösregn. Lägg därtill att ingen vettig artist släpper nytt på sommaren och ni förstår vilket vakuum jag befinner mig i.
Detta är lite av anledningen till att det blivit en del foto-inlägg på bloggen. Tids nog lär jag göra en ny blogg för att särskilja Musik och Foto, men just nu får mina intressen dela sovplats.
Men då det här aldrig varit en särskilt personlig blogg tänkte jag göra ett litet undantag och berätta lite om vad som händer och sker i mitt liv just nu. Jag jobbar och sliter på Norrfjärdens Församling för en lön som måste klassas som makalöst bra. Dessa pengar ska dock inte gå till nöjen utan helt enkelt finansiera de kommande studierna. Kulturjournalistik, fyra terminer, så heter min framtid. Lärarbanan är med största sannolikhet avslutad och om gudarna är goda kommer det förhoppningsvis ingen fortsättning. Åtminstone kommer jag inte att, som jag gjort det senaste året, återgå till springvikariat. Gjorde en snabb överslagsräkning och kom fram till att jag undervisat cirka 800-1000 elever det senaste året i åldrarna 7-19 och kan i dag inte namnet på mer än en handfull av dessa. Anledningen? När man lärt känna klassen litet grann är det tack och hej och vidare till nästa skola. Under vårterminen orkade jag inte ens försöka lära mig några namn utan pekade på den jag ville ha kontakt med och kallade alla för ”du där”.
Jag tror dock att jag gjorde ett rätt bra jobb på de flesta skolor, trots den apatiska inställning jag hade där mot slutet. Men utifrån det jag sett och upplevt det senaste året är det ingen tvekan om att läraryrket är en spottkopp, en parentes som höjs till skyarna för att belönas i samma utsträckning som en skadeskjuten hund. Om det nu är ett så viktigt och ärofullt uppdrag, att lärare faktiskt är nästa generations ledsagare, varför skiter då de ansvariga fullständigt i villkoren? Det handlar inte ens om pengar längre, utan det handlar om det faktum att yrket i sig är ett helvete när man har 30-32 elever med alla världens problem, bokstavskombinationer till oändlighet, höga på socker (tack till alla kafeterior som säljer Coca Cola, ni hjälper verkligen till) och en respekt för medmänniskor som är lika med noll.De här faktorerna har bidragit till att jag vissa dagar varit så mentalt trött att ett ”normalt” liv inte varit aktuellt. Den lilla energi man uppbådade räckte nätt och jämnt till att få eleverna att inte surfa på Facebook, inte spela CS, inte rita på bänkarna, inte kalla varandra för hora, dumjävel, trög, loser och blatte (det är något fasinerande med att se och höra två personer med exakt samma invandrarbakgrund kalla varandra för blatte, neger, arabjävel och faktiskt mena det som något sårande). När det då talades om att säga upp lärare p.g.a. minskat elevintag (istället för att faktiskt göra mindre klasser) så såg jag det som det definitiva avslutet för min del.
Den dag det införs en lag som förbjuder klasser att vara större än 25 elever, specialpedagoger anställs och resurser i form av böcker, kartor och dylikt blir en norm, ja då skulle jag gladeligen jobba som lärare. För när man arbetar på en skola med vettiga resurser så är det faktiskt riktigt jäkla roligt. Av de knappa 1000 elever jag träffat på under det här året är det inte fler än 4-5 stycken som jag direkt skulle ge etiketten hopplösa. Hopplösa i utbildningsmässig benämning. Elever med en framtidstro mindre än judarna på väg in i gaskammaren och med attityden att det är töntigt (ofta uttryckt som gay) att ens försöka. Passande nog är det samma personer som visar upp en obehagligt aggressiv syn mot invandrare och homosexuella (bänkklotter avslöjar det mesta).
Så all heder till dem som över huvud taget orkar tugga i sig skiten på skolor runt om i landet. Något säger mig att de allra flesta kommer gå in i väggen om inget görs. Åtminstone på de skolor som över huvud taget inte längre bryr sig.
Så när jag då definitivt bestämde mig för att byta inriktning på yrkeslivet frågade jag mig helt enkelt: Vad är jag mest intresserad av? Vad är jag bäst lämpad för? Sedan lade jag ihop de två svaren och kom fram till det jag redan för sju år sedan kom fram till; skriva. Skriva om musik, kultur, whatever. Det är bland det roligaste jag vet, samtidigt som jag är bra på det. Inte bäst, men absolut inte sämst. Lyssna på musik har jag gjort hela livet och är samtidigt begåvad med ett minne som jag inte riktigt kan förklara. Jag kommer utan problem ihåg låtordningen på ett blandband jag fick under mellanstadiet (det var en kassett med Power-Ballads och hade egenskapen att om man lyssnade på Mötley Crües Without You behövde man bara vända på bandet så fanns den där igen. En guldgruva innan CD-skivan gjorde sitt intåg på allvar och för den som inte gillade att spola). På samma sätt kommer jag ihåg praktiskt taget allt som sades om musik, film och tv, något jag gör än idag, utan att riktigt kunna förklara varför. Det bara fastnar. Textrader, onödig kuriosa om personer, var en skiva spelades in, var jag var när jag lyssnade/såg den för första gången etc. etc.
Kanske är det så att det man intresserar sig för fastnar, medan det man tvingas lära sig inte fastnar. Jag hade aldrig kunnat lära mig det jag vet idag från scratch, helt omöjligt. De böckerna är för det första inte skrivna och för det andra skulle jag inte orka. Jag kan, med ganska stor precision, redogöra för Stevie Wonders tonår på Motown, men jag kan inte förklara vad ett modalt hjälpverb är. Trots att jag utbildat mig för att kunna undervisa om det senare.
I grund och botten är jag oerhört lat. Känns det inte roligt eller åtminstone stimulerande orkar jag inte lägga ned tid och kraft på just det. Man kan med hundraprocentig tydlighet utläsa, via mina betyg, hur min motivation såg ut under en viss tid. Hela universitetstiden har jag brottats med uppgifter som jag i mångt och mycket ansett vara onödiga eller åtminstone onödigt krångliga. Resultatet? G, ibland med råge, ibland med ren och skär tur. När jag dock fått en uppgift jag trivs med, eller som jag faktiskt förstår syftet med, slutar det desto bättre. Jag skrev en uppsats om Daniel Defoes Robinson Crusoe versus Michel Tourniers Fredag och jämförde handling och kontext. Det är en av de där gångerna när man vet att det inte finns anledning att oroa sig, texten var perfekt och jag gick till opponeringsseminariet med vetskapen om att det var VG. Och så blev det, lärare Munk hade inte ett ord att tillägga. Men när det här händer tre gånger under fem år är jag den förste att erkänna att jag inte är den bäste på att verkligen motivera mig själv.
I höstas gick jag två distanskurser som hette ”Populärmusik” och ”Rockens historia och mytologier” (rekommenderas varmt) där jag insåg att det fanns något bättre runt hörnet, något jag faktiskt var betydligt bättre än de flesta på. Den första uppgiften var att välja ett tema och exemplifiera detta via en artist eller grupp. Jag valde att ifrågasätta huruvida det finns någon ”Svensk rockmusik” utifrån Ulf Lundells musik. Efter att ha läst kurslitteraturen skrev jag rapporten, skrev och skrev och skrev. Under tidens gång märkte jag att jag inte behövde titta i böcker, kontrollera uppgifter eller ens kontrollera ett utdrag ur en låttext. Allt fanns redan där, fast som i ett jäkla spindelnät. Det enda jag kontrollerade var sidnummer. Det svar jag fick av ansvarig lärare var att det var bland det bästa han läst och att han tyckte jag borde kontakta någon lektor, docent eller vad det nu kallades (för mig går alla som jobbar på ett universitet under benämningen universitets-nissar) då denne tydligen höll på med att skriva något om Ulf Lundell. Något jag inte gjorde. Jag hade ju redan skrivit klart det jag ville ha sagt.
Nu ska inte det här bli en orgie av självförhärligande skryt. Otaliga är de uppsatser som jag fått tillbaka där ett G lyser som svagast och där allt från ifrågasatta syftesformuleringar till avsaknad av relevanta källor till frågor om vad jag egentligen menar står att finna i marginalerna. Det jag menar är egentligen bara att det under det senaste året blivit mer och mer uppenbart vad jag vill hålla på med samt vad jag faktiskt är bra på. Och jag vill med största tydlighet säga att jag inte på något sätt och vis siktar på att bli musikjournalist. Inte heller nöjes- eller kulturjournalist. Sker det så sker det, men det jag vill komma åt är egentligen bara att se hur bra jag kan bli. Min inställning är kort och gott; är man tillräckligt bra så ordnar det sig. Alltid. Det är inte säkert att jag siktar mot samma mål om två år ändå.
Jag började redan förra hösten med att skriva för Musiklandet. När jag idag läser mina första recensioner så kaskadspyr jag rakt över skärmen. Jag vill passa på att be om ursäkt till alla som läst, i synnherhet om någon av de berörda artisterna råkat snubbla över dem, och ber er härmed att förpassa dem ur ert minne. Nackdelen med Internet är dock att ingenting försvinner på riktigt. Problemet var att jag tidigare sagt samma saker med ljud, som jag nu försökte få ner i skrift. Jag har under otaliga fester vräkt ur mig okvädesord och besserwisser-kommentarer till personer jag ansett ha ”fel” musiksmak, eller som haft fel i faktasak o.s.v. Jag gick inte direkt på fester för att skaffa nya vänner, eller det kanske jag gjorde men jag sköt mig konstant i foten med en bazooka så alla positiva ffekter uteblev. Att då skriva ned min åsikt i text, utan en specifik mottagare, vars brister jag kan påvisa, blev en chock utan dess like. Helt plötsligt kunde jag inte använda en svordom i vaje mening, ett hånskratt här och där eller en förolämpning (min favorit genom åren är ”Du är helt klart musikaliskt handikappad och borde söka hjälp!”). Vilka fick lida för detta? Jo, de artister jag recenserade. Jag letade fel i praktiskt taget varje textrad, som om Blood on the Tracks var det facit jag rättade allt efter. Jag tror jag recenserade en skiva som heter Siren On, av artisten med samma namn, vilken jag sågade något så oerhört. Jag minns inte om jag gav den ett M eller ett överkryssat M, men jag hade inget positivt att skriva över huvud taget. Det är nog den text jag skäms mest över, än idag.
Det har dock blivit betydligt bättre med tiden, mycket tack vare att jag lusläst varenda recension, bra som dålig, DN’s som bloggares, lång som kort och snappat upp tips, fraser, sätt att uttrycka sig och mycket mer. Om ni undrar varför jag ägnade flertalet inlägg åt att förvissa alla om att Lennart Persson avlidit så hör det ihop med just detta. Jag lånade Feber-antologierna och lusläste dessa under några dagar. Ingen skugga ska falla över Mats Olsson, Jan Gradvall eller Andres Lokko, men de spelar i allsvenskan, medan Lennart Persson befann sig i en konstant pågående Champions Leauge-final. Jag började sno strukturerna från hans recensioner. Olika sätt att inleda och avsluta en text samt att slänga in kuriosa däremellan utan att det blir referens-onani av det hela, det är saker jag började använda mig av. Om jag lyckades eller ej är inte jag personen att bedöma, men försöken gjorde det i alla fall roligare att skriva.Med tiden har jag även börjat skriva för Skivkoll där det befriande nog inte krävs ett betyg utan texten får tala för sig själv. Det ställer helt andra krav, tro mig. Jag skrev till Groove och frågade om jag kunde få skriva några texter, vilket jag fick. Den baktanke jag hade där (förutom det faktum att jag faktiskt tycker om tidningen) var att Groove-texterna är extremt kortfattade, något som varit mitt problem under lång tid. Även där gick det bra till slut.
Jag sökte mig mot frilansuppdrag under våren, utan att riktigt veta vad som förväntades av mig. Efter diverse projekt som till största delen rann ut i sanden verkade det som att någonting var på gång. Någon av Västerbottenstidningarna (jag minns allvarligt inte vilken det var) ville att jag skulle skriva något om Pop i allmänhet och Indiepop i synnerhet samt bevaka några livespelningar. De hade läst mina recensioner från Popup-festivalen och fattade uppenbarligen tycke. Men, och detta är ett jävligt viktigt Men, när det kom fram att jag inte fotograferade själv upphörde helt sonika mail-konversationen. Jag hade visserligen fotograferat på Popup-festivalen, men att kalla detta för att fotografera är en smärre överdrift. Jag hade en gammal kompaktkamera med fejk-zoom och en ljuskänslighet som snuddade vid nollstrecket när jag tog de bilderna. Resultaten finns på Musiklandet för den intresserade, men som en fotnot till bilderna bör ni veta att resultaten av de två bilderna (Markus Krunegård och Hello Saferide) är inget annat än ren och skär tur. Av 120 bilder var de allt som gick att använda. Att Krunegård höll sitt luggbeprydda huvud så pass stilla och att ljuset föll så fint är slumpens verk och inget annat. Därför kunde jag inte ljuga ihop en historia och hävda att jag minsann var fotograf.
Inte heller nu skulle jag kalla mig fotograf, men jag skulle utan tvekan kunna ta bilder värda att publiceras. Kameran jag köpte är en dröm att använda och kommer att användas flitigt under höstens konsertbesök. Att det dessutom är ett inofficiellt måste att fotografera själv som frilansjournalist gör att det förhoppningsvis öppnar en del dörrar framöver. Att jag gör Fototrissar är helt enkelt ett sätt att träna upp kameravanan, att snabbt hitta rätt inställning för ett visst ljus och fotografera objektet ur en så intressant vinkel som möjligt. Det är inget slutändamål att fotografera nycklar och blåbär utan ett sätt att utmana min egen lathet.
Där har ni mitt senaste år, rent yrkesmässigt. På det personliga planet har det sett ut så att jag och Sambo-Hanna har bott i Umeå utan att egentligen umgås med någon annan. Två eremiter, hur motsägelsefullt det än må låta. Ett evighetens tack till älskade Hanna som stöttat mig när jag brutit ihop av trötthet och hopplöshet och som lyckats strukturera upp tillvaron något åt mig. Jag har inte varit den lättaste att leva med alla dagar. Det som dock känns allra jävligast är att Sambo-Hanna under det kommande året kommer benämnas Särbo-Hanna. Under det kommande året kommer hon bo och jobba i Stockholm medan jag pluggar vidare i Umeå. Det kommer att bli ett oerhört mycket tråkigare år än de fem föregående. Detär ett som är säkert. Från och med terminsstarten kommer jag därför försöka hitta en inneboende att dela hyran med. Och fastän den personen skulle tycka att exempelvis Neil Young är bättre än Bob Dylan kommer jag att smälta det och låta denna lilla smädelse vara osagd. Så länge det är en vettig person och denne betalar hyran i tid får han spela Smurfhits dagarna i ända om så önskas.
I synnherhet de senaste veckorna har varit väldigt turbulenta. Från att jag faktiskt kom in på utbildningen och insett att jag kommer bo själv i Umeå under en lång tid, har jag även som bekant hunnit få ryggskott. Det kanske är en kombination av ålder och dumhet som gör att ryggen knakar titt som tätt, men ett ryggskott önskar jag inte min värsta fiende. Jag har praktiskt taget varit handikappad under flera dagar, där vardagsbestyr som att sitta, ligga och stå varit oerhört smärtfyllda. Därför har den här bloggen mestadels bestått av nonsens och länkar till andra sidor. För några dagar sedan åkte mormor in på akuten med hjärtflimmer, vilket visade sig vara mer av en varning än något direkt hotande. Då morfar dog av hjärtproblem känns det dock inte alltför betryggande, trots att jag faktiskt har en mormor som cyklar två mil för att hälsa på folk och som har ett socialt liv jag är innerligt avundsjuk på. Morfar ja, han dog för ganska länge sedan. Han var en skön skäggig sjöman (säg det snabbt tio gånger om du kan) som spelade schack och läste böcker. En av de finaste komplimanger jag brukar få av mor och moster är att jag tydligen är kusligt lik honom till sättet. Och de borde ju veta. Tyvärr är min skäggväxt alltför gles och färglös för att jag ska kunna föra även det fysiska arvet vidare.
När jag startade den här bloggen var det enbart för att skriva av mig om sådant som jag inte får plats med på andra forum, eller som av olika anledningar inte passar in. Lite musiktips och sådant jag tycker att allmänheten bör veta. Så har det alltid varit och så kommer fortsättningen också att se ut. Det här inlägget är inget annat än ett undantag från detta och ingen ledstjärna för någon ny inriktning. Jag avskyr att vara personlig i bloggform, speciellt då det inte har något syfte i det här fallet. Att locka läsare är inget jag håller högt och jag har nog inte ens sagt till mina närmaste att bloggen existerar. Det har de läst sig till på annat håll. Det brukar i snitt vara mellan 50 och 200 besökare per dag, beroende på vad jag skriver om (Lennart Persson-inläggen är dock de populäraste hittills med nästan 400 unika klick/inlägg) Så länge jag tycker det är roligt att blogga kommer jag fortsätta med det. Den dag det känns motigt eller intetsägande lägger jag ner den. Så enkelt var det med den saken. Det här inlägget blir mest troligt det enda där ni får veta någonting om mig som person. Det kanske kommer upp en bild också, vem vet.
Så där ja! När jag började skriva det här inlägget stod solen betydligt högre på himlen och magen kändes betydligt mättare. Mest troligt är det inte så många som orkat läsa ända hit, men till er som tragglat er ändå hit får jag väl säga Grattis. Så nu ska jag klicka på publicera och därefter vandra ner och få mig något att äta. Jag vågar inte ens kontrollera hur långt det här inlägget blev.
På återhörande!
/Anders
*****
De bloggar jag snubblar över brukar ofta ha en uppmaning till läsarna att kommentera inläggen. Vissa verkar till och med vara besvikna över uteblivna kommentarer. Vad är meningen med det egentligen? Om ni funderar på att lämna en kommentar så gör det gärna. Men lämna inte kommentarer av typen ”Hej, kolla in min blogg på http://…” Dessa kommentarer raderas direkt och i fortsättningen kommer jag även att blockera avsändaren. Kommentera bara om ni vill mig något, om ni har någonting som antingen är kopplat till det aktuella inlägget eller bloggen i allmänhet. Eller om ni vill tipsa om något intressant som jag borde veta om/lyssna på.
Publicerat av Kulturkonsument 
Publicerat av Kulturkonsument 
Publicerat av Kulturkonsument 
