Dags att komma bort från Uggla, Spotify och skivbolag ett tag.
Jag har spelat Lykke Li’s Tonight tio gånger i sträck nu. Jag vet inte om det gjorts en finare låt på den här sidan millennieskiftet. Eller, det är klart det har, men ingen som jag kan komma på just här och nu.
Den svaga uppdateringen av bloggen beror till lika delar på en sinande musikstimulans och lika delar ett internet som fungerar 15 minuter åt gången.
*****
Nu glömmer väl inte att följa PSL:s Sommaren med Lykke? Det slår förra sommarens Kent-följetong Stjärnorna i psykbunkern med hästlängder.
*****
Snart kommer en Spotify-spellista med idel vissel-låtar, d.v.s. låtar med ett visselparti (för den som inte kunde räkna ut det). Det finns oväntat många att välja på, men en top 10-lista är målet.
Nu finns så det första offentliga och oredigerade avsnittet av PSLs sommarföljetong Sommaren med Lykke ute för allmän beskådan. Klicka HÄR för att kika vad hon har för sig på loppis.
I dagens avsnitt av “Sommaren med Lykke” diskuteras droger på ett något oproblematiserat sätt, därför har vi valt att lyfta avsnittet.
Herregud vilken moralpanik. Tydligen innefattar inte yttrandefriheten på SVT drogrelaterade uttalanden. På trailern till programmet hävdade Lykke Li att hon var lycklig när hon tog Extacy, men att man också blir jävligt olycklig av detsamma.
I den här artikeln, tagen från Aftonbladet, står följande att läsa:
– Att kunna ta droger är det underbaraste med att spela i ett rockband, säger han till den italienska tidningen Corriere della Sera.
Noel Gallagher ångrar inte att han la över tolv miljoner på droger. Tvärtom. Han är glad över att han gjorde det.
– Fram till 1998 måste jag ha spenderat en miljon pund på droger. Sedan slutade jag eftersom det är dåligt för hälsan, hjärnan, livet och människorna omkring en [...]
Jag antar att de svenska artisterna fortfarande ska framställas som hela och rena i jämförelse med…tja, resten av världen antar jag. I alla fall om SVT får bestämma.
Jag är inte dummare än att jag förstår att SVT är skattebetalarnas kanal och att det innebär ett visst ansvar jämte mot gnällspi…förlåt Svenska folket, men kom igen!
Min FeedReader blinkade precis och meddelade att PSL (Per Sinding Larsens musikprojekt på SVTs hemsida) kommer göra en sommarföljetång, starring ingen mindre än Lykke Li. Sommaren med Lykke heter serien och kommer visas via nätet i cirka 20 delar. Bra initiativ! Per Sinding Larsen ska ha all heder att han verkligen försöker sprida vetskapen om bra (och ibland inte lika bra) musik till svenska folket. Nu när Popcirkus gick i graven hoppas jag fler hittar till PSL-bloggen. Den är väl värd både ett och tre besök för att hålla sig någorlunda uppdaterad.
Det är årets skiva, alla kategorier. Jag har inte ens vågat undersöka hur många gånger den spelats i min i-pod. ”Rekordet” för antalet gånger en låt spelats var nyligen Lykke Li’sTonight med sina 124 spelningar. Snart är nog samtliga spår från Under the Pavement, the Beach uppe och nosar i de trakterna.
Köp skivan! Ni kan faktiskt för en gångs skull döma innehåll efter omslag.
Nu ska jag knyta ihop säcken på en okristligt lång recension av Bob Dylans senaste. Det är först nu det finns tid, men en inaktuell recension är också en recension för att parafrasera mäster Lundell.
Jag har länge undrat när den här artikeln skulle dyka upp. Det känns som att någon borde skrivit den för länge sedan. Gjorde själv ett mer eller mindre halvhjärtat försök under våren men det fanns helt enkelt inte tid för något som i slutändan skulle bli bra. Under min intervju med El Perro del Mar tidigare i vår pratade vi en hel del om just detta med de kvinnliga artisternas dominans och enades väl någorlunda om att det började någonstans kring Marit Bergmans publik- och kritikermässiga framgång i början av 2000-talet. Något som faktiskt Marit själv tyckte var startpunkten för en ny era i popsverige.
Men vad Expressen fokuserar på är hur väl de kvinnliga artisterna lyckas utomlands. Det jag snarare skulle vilja betona är att av bland bästa och intressantaste artisterna, oavsett kön, är det klar fördel för de kvinnliga. Plocka bort Håkan Hellström, Kent…och i viss mån Lars Winnerbäck. Vad finns kvar? En hel del svarar ni kanske, men hur intressanta är de egentligen? Hur spännande musik gör de? De flesta manliga soloartister har antingen sina bästa år bakom sig eller påminner om det mesta man hört de senaste tio åren.
Plocka bort Robyn, Lykke Li och Karin Dreijer (som i Expressens artikel benämns som några av de största vi har) och kvar finns istället en uppsjö av artister som faktiskt har något nytt att komma med, något som man inte med ens kan placera in i den traditionella svenska popmusikens ABC.
Att kalla något för bättre än något annat är naturligtvis inget annat än en subjektiv åsikt, men ser man helt nyktert på situationen i popsverige bör nog de flesta hålla med om att den kvinnliga popscenen är betydligt intressantare än den manliga.
Nu blev det här likväl ett kvasi-intellektuellt jämförande som slutade i en slags ”män mot kvinnor”-tävling, vilket inte alls var syftet. Men i diskussionens kontext går det inte att göra mycket annat än att jämföra, hur illa det än rimmar med vad vi istället borde glädjas åt; att det aldrig tidigare varit så skönt att vara svensk och musiknörd.
Nedan följer lite örongodis signerat El Perro del Mar
All musik på denna blogg erbjuds i rent upplysande och underhållande syfte. Förhoppningsvis får ni mersmak på musiken och bestämmer er för att köpa låten eller skivan. Jag erbjuder därför endast streamade versioner av musiken.
Om någon berörd part känner att publiceringen av musiken innebär problem eller ett upphovsrättsligt dilemma kan ni kontakta mig på kulturkonsument@gmail.com så tar jag bort låten i fråga omedelbart.