En summering av vad som hänt

Hey ho, let’s go!

Livet har lugnat ner sig, diverse flunsa-symptom har dragit sig tillbaka, resor avklarats och nya resor bokats. Snabb men febrig visit i Norrfjärden klarades av under helgen, fars dag firades, kurslitteratur har lästs, uppsatser skrivits och bokföring försummats. Skivrecensioner i drivor har skickats och publicerats, mejl om framtida projekt har även de skickats och fått lovande svar inför framtiden.

Byt ut askkoppen mot en snusdosa, kostymen mot en sunkig t-shirt och det är mig, anno en vecka sedan, ni skådar på bilden.

Låt oss börja med studierna. Jag har faktiskt inte den blekaste aning om vad jag skriver för tillfället. Eller…det där blev nog lite fel. Jag har inte den blekaste aning om det jag skriver är bra eller dåligt. Tydligen så är min och lärarnas uppfattning om vad som är bra eller inte tämligen olikartad. Exempel: Jag lämnade in en, i mitt tycke, habil hemtenta. Visserligen gjord i viss hast men där jag ändå kände att jag kunde stå för vad jag skrivit. Resultatet blev en kompletteringsuppgift av arten underlig. Eftersom mer än halva klassen verkar ha fått samma resultat tar jag väl inte speciellt hårt på det; några rader extra och sen var det klart. Fast ändå…

Men(!) när jag lämnade in min textanalys i torsdags hade jag vad som närmast kan liknas vid dödsångest över det jag åstadkommit. Min uppfattning om texten kan närmast liknas vid en bunt papper där den största och mest illaluktande högen med skit råkat fastna. Resultatet blev VG med ett svårtydbart men likväl fint hyllningstal över såväl språk som innehåll.

Kanske har jag tappat förmågan att se mina texter för vad de egentligen är? Som det känns nu vet jag inte riktigt vad jag ska ta mig till vid nästa hemtenta. Ska jag lämna in versionen jag är minst nöjd med och hoppas att turen(?) består eller göra ett allvarligt försök och faktiskt lägga ner de extra timmarna? Än så länge har det förstnämnda alternativet varit det mest lyckosamma.

Liten paus, som upphör nu

Att det varit stiltje på den här bloggen råder det inget tvivel om. Anledningen stavas tidsbrist. Hanna har återigen blivit Sambo-Hanna för en kort tid, inneboende har anlänt som krävt en viss omställning, journalistutbildningen har tagit sin början med 1300 nya intryck samt en mängd andra saker som jag inte orkar skriva här och nu.

Under min bloggpaus har Oasis splittrats. Inte en dag för tidigt. Snarare tio år för sent. Grunden till min, tämligen ljumma, inställning till Manchester-brödernas band (jo, bandet består faktiskt bara av två personer framför några statister). Jag kan fortfarande inte förstå den konkurrens som rådde mellan Oasis och det desto mer talangfulla och välljudande Blur. Det är lite som att skicka upp en uppretad Mike Tyson i ringen mot FCZ-Tore. Knockout, fem sekunder in i första ronden.

Under den här tiden har jag även recenserat såväl Juliette Lewis soloskiva som Infinite Mass-Amirs nya projekt Mean Streets. Den ena skivan var bättre än den andra för att uttrycka sig försiktigt. Vilken av dem som föll mig i smaken kan ni läsa i Groove framöver.

Recensioner av La Roux och Deidre & Conor

Två nya recensioner finns nu att beskåda på Skivkoll. La Roux självbetitlade danspop, samt Deidre & Conors fantastiska EP. Det verkar förresten som om självaste Conor himself gillade den.

Thank you for your kind words! The comparison to Bishop Allen is very flattering. They are heros of ours!

Conor

Deras EP, som heter At our tiny dinner table, går för övrigt att ladda ned helt gratis och lagligt HÄR. Gör det! Gör det nu!

Broder Daniel Forever

Så har den så äntligen landat, Broder Daniel Forever. Dokumentären om ett av Sveriges mest betydelsefulla band genom tiderna och Kulturbloggen har givit sin åsikt om filmen.

Med hundraprocentig säkerhet kommer jag att se filmen, någon gång i framtiden. Kan inte riktigt bearbeta tanken på att se en musikdokumentär på bio. Recensionerna (som varierar ganska kraftigt) verkar i alla fall luta åt att detta är en film för de redan frälsta. Återstår dock att se. Det skulle inte förvåna mig om femtonåringar idag berörs lika mycket som de gjorde för tio år sedan, och att framtidens femtonåringar kommer hitta Broder Daniels musik.

Fler recensioner. Expressen, DN, SvD

Recensioner av Marit och PB&J

Det verkar som att några nya recensioner publicerats nu. Marit Bergmans The tear collector samt Peter, Bjorn and John’s Living thing.

De finns även som pdf-filer på texter-sidan.

Recensioner och Marit Bergman-intervju

Har precis uppdaterat ”Texter”-biblioteket med några nya alster. Recensionen av El Perro del Mar’s ”Love is not pop” samt en krönika om festivaler är några av nyheterna. Recensionerna som publicerats på Skivkoll finns nu också där för den intresserade.

Inom kort lär det även finnas en purfärsk intervju med ingen mindre än Marit Bergman. Sitter och försöker sammanställa den för fullt just nu. Kolla Skivkoll under de närmska dagarna för att läsa den.

The Crystal Caravan

Countrymusik är verkligen inte min kopp te. Av någon anledning bestod mitt förra recensionspaket av cirka alldeles för mycket countrymusik. Och visst, jag recenserade de flesta. Det gör jag aldrig mer om. För vem är jag, vars countrymusikaliska kunskaper inte sträcker sig längre än Johnny Cash, Gram Parson och i viss mån Hank Williams, att ge något som helst omdöme om en genre jag inte kan förstå?

Den här uppenbarelsen kom när jag städade i skivhyllan och fick en släng av ångest över alla recensionsskivor som fallit mellan stolarna och enbart använts som dammsamlare.

Jag har dock lyssnat på samtliga skivor några gånger. Men att skriva om en skiva som i bästa fall får en tvåa och i värsta fall måste, som ungdomarna säger nuförtiden, fet-dissas, känns onödigt på så många sätt. Förhoppningsvis tycker någon annan recensent att det är bättre och alla blir nöjda och glada.

Jag har nog bara satt två ettor i betyg så här långt. Det är nog de sämst skrivna recensionerna jag någonsin satt mitt namn på. Tråkiga skivor som jag inte kan förstå vem de riktar sig till, varken hackat eller malet, varken indie eller kommersiellt. Bara grått.

Därför kan jag med glädje rekommendera Umeåbandet The Crystal Caravans självbetitlade debutskiva. Grymt skön, svängig rock med rötterna i 70-talsrocken i allmänhet och Led Zeppelin samt The Doors i synnerhet. (För en gångs skull håller pressutskicket vad det lovar.) Lyssna och njut via bandets MySpace.