Mixtapes & Cellmates – Helt sjukt bra

Om jag inte redan skickat in årsbästalistan för 2009 så hade mycket väl Mixtapes & Cellmates nysläppta Rox kunnat hamna på platserna runt 8-10.

Eller som Grynet skulle ha uttryckt saken: Helt SJUKT bra!

Lyssna via Spotify.

Foto: Pressbild

Anna Ternheim live – På skiva

Anna Ternheim har snart lika många versioner av Leaving on a mayday som det finns spår på densamma. Den senaste deluxe-uppdateringen innehåller, förutom den nya och fina Make it on my own, fem live-spår.

Otroligt kul att se A french love komma med. Ända sedan jag såg henne i våras har just den låten fått en renässans i mina spellistor.

Lyssna på livespåren HÄR (Spotify)

Musikrecensioner: Kent, Amanda Jenssen m.fl.

Om ni vill veta vad jag åstadkommit i textväg under de senaste dagarna/veckorna råder jag er att köpa nya numret av Groove eller ladda ned pdf-versionen via hemsidan.

Sen har ni även Musiklandet, som jag visserligen försummat den senaste tiden (shame on me), där det finns några hyggligt nya skivor för den intresserade. Klicka HÄR eller HÄR för att hamna rätt.

Utöver dessa bekanta adresser skriver jag nu även för Vertex, Umeå universitets studenttidning. Där finns färska recensioner av Kents smått fantastiska Röd och Amanda Jenssens fina Happyland. En lite små-lustig detalj angående Kent-recensionen är att rubriken ”Nytt, fräscht och spännande” ackompanjeras av en pressbild från 90-talet. Jag tycker, i min numera överanalyserande sinnesstämning, att det passar fantastiskt bra med tanke på det nya kontra det gamla Kent.

En inte lika lustig detalj är den smått usla Brett Anderson-recensionen jag skickade iväg under en av de mer pressade stunderna i mitt liv. Jag märkte det inte förrän alldeles nyligen, men vad som står i texten till allmän beskådan är ett utkast som inte var vare sig genomarbetat eller redigerat. Jag skickade helt enkelt fel version. För er som roar er med att hitta tempusfel, felaktiga låttitlar och bloggspråk kan gotta er åt eländet HÄR. Dock framgick budskapet: Skivan är fullständigt värdelös.

Lyssna på Amanda Jenssens finaste stund som artist, alla kategorier. Spåret Sing me to sleep är två minuter och sexton sekunders njutning. Tänk om hon kunde göra en Anna Ternheim och släppa ”naked versions”. En nåd att stilla bedja om.

Sing me to sleep

Lyssna på Happyland via Spotify

Köp via iTunes

Köp via CDON

Köp via Ginza

Kvällsligt musiktips

Likt en lullabye för dem som tycker att Morrissey använder för lite bas i sin musik kommer här en favorit från Wild Beasts superfina Two dancers.

Låten heter This is out lot och bör spelas på extremt hög volym.

MySpace

Lyssna på skivan via Spotify

Köp skivan här eller här.

Be-bop-a-lula hela jävla dan! – Spotify-låtslista

För den som inte riktigt kan hålla sig från att lyssna på Thåströms Be-bop-a-lula hela jävla dan! kommer här skivan i sin helhet via en Spotify-länk.

Lyssna och njut!

Jeanette Lindström – Attitude & Orbit Control

Dagens skivtips är Jeanette Lindströms Attitude & Orbit Control. Otroligt bra skiva, fast kanske inte lika bra som DN anser. Klar fyra däremot? Japp! Dessutom innehåller skivan en av årets tio bästa låtar, River. Lyssna på mästerverket HÄR.

Recension finns på Musiklandet. Klicka och kolla.

Trots att skivan släpps imorgon den 21 oktober finns den redan nu att lyssna på via Spotify.

Lyssna på Kents nya singel

Eftermiddagen har ägnats åt att skapa mig en uppfattning om Kents nya singel, Töntarna. Recensionerna har hittills varit tämligen spridda så jag hade inga egentliga förväntningar.

Låten är ett smärre mästerverk! De elektroniska influenserna som definierade Tillbaka till samtiden är fortfarande kvar. Skillnaden är att det här är en i grunden fruktansvärt bra låt som enbart växer och växer. Kanske krävdes det en skiva för att vänja sig med att det Kent som överöste oss med distade gitarrer är borta och en ny tid är inne. Det är tungt, träffsäkert och trots elektronikan är det fortfarande väldigt mycket Kent.

Det må vara hur det vill med den saken. Jag älskar låten!

Lyssna på Töntarna via Spotify

Töntarna

Så häng dom högt
Så häng dom långsamt
Men häng dom högt
Jag kräver hämnd

En tidig morgon
Född till tönt

Så lägg dig ner och sov lillasyster
Bara lägg dig ner och bida din tid nu
Jag vet du vet vad som måste ske nu
Jag tror stenhårt på din plan

Häng dom högt
Häng dom högt

När du grät på festerna
Var jag aldrig bjuden in
Du föll isär inför gästerna
Jag byggde upp dig bit för bit igen

Bit för bit igen
Bit för bit igen

Så blev jag expert på att vänta själv
Man vänjer sig snabbt
Man väntar på någon

Glasögonormen reflekterar ljus
Skjutsar dig hem, villkorslöst
Bakom min cykel höll mig hårt som i kramp
Du landande hårt du var nog alltid sjuk

Lägg dig ner och sov lillasyster
Bara lägg dig ner och bida din tid nu
Jag vet du vet vad som måste ske nu
Jag tror stenhårt på din plan

Häng dom högt
Häng dom högt

När du grät på festerna
Var jag aldrig bjuden in
Du föll isär inför gästerna
Jag byggde upp dig bit för bit igen

Bit för bit igen
Bit för bit igen

Leonard Cohen i fokus

Det är mycket Leonard Cohen nu. Inte nog med att han kollapsade under en konsert, vi svenskar har tydligen gett oss fan på att hylla honom maximalt under hans kvarvarande tid på jorden. Ebba Forsbergs svenskspråkiga hyllning av den kanadensiska bardens låtskatt var mycket bra. Men frågan är om inte Cohen – The scandinavian report är ännu bättre.

Ett som är säkert är dock att Moto Boys version av It may be your will är bland det bästa jag hört på länge i cover-väg. Det är nästan, men bara nästan, Antony-klass på framförandet (Antony Hegartys hyllning till Leonard Cohen ni kan ta del av HÄR).

Olle Ljungström, Lars Halapi och framför allt Jenny Wilson, gör även de utmärkta och innerliga tolkningar av vad som kan vara några av de finaste låtarna genom musikhistorien.

Men varför ville ingen ge sig i kast med Cohens pièce de récistance, Famous blue raincoat?

Marilyn Mansons vara eller icke vara

Marilyn Manson ställer alltså in sina sverigespelningar i Stockholm och Malmö. Hade det varit år 2000 hade det känts tråkigt. Idag är det mest ett stort…ingenting.

Under högstadie- och gymnasietiden lyssnade jag en hel del på Marilyn Manson och redan då var jag mer imponerad än fascinerad. Myterna om bortopererade revben, utomjordingar och fan och hans moster kändes inte speciellt spännande. Tvärtom, och vad de flesta glömmer bort när man talar om honom, var det musiken i sig som var det väsentliga. Den fullkomligt stenhårda manglingen av trumhinnorna och de ständigt pseudoprovocerande texterna (som för den sunt tänkande människan inte är särskilt ”farliga”) som diskuterades på rasterna såväl som i tv-debatter.

Vid tiden för den tragiska Columbine-massakern (1999) var Manson på topp, såväl musik- som relevansmässigt. Han visade att bakom de olikfärgade linserna dolde sig mer empati och förståelse av den samtida ungdomen än någon politiker eller myndighet kunde förmedla.

Sättet han förmedlade detta i sin musik var en slags omvänd psykologi. Genom att visualisera den amerikanska mardrömmen tvingades moralväktarna närskåda sig själva och det utopiska samhälle de trodde sig befinna sig i. Varje föräldagrupp, kyrkogrupp och egenutnämnda förespråkare av den rena oskyldiga ungdomen som protesterade visade nämligen med all önskvärd tydlighet hur långt bort de befann sig från den ångestfyllda tonåringen som ingen ville lyssna på. Med skygglappar stora som ladugårdsdörrar lyckades dessa grupper undgå att se dessa ungdomar och deras problem. Inte ens när Eric Harris och Dylan Klebold sköt tolv skolkamrater insåg de vilket grundläggande problem som låg bakom; en utbredd känsla av total uppgivenhet och ett allt starkare har riktat mot den oförstående omgivningen.

Istället var problemet likställt med en enda man, Superstjärnornas Antikrist. Om han bara plockades bort ur ungdomarnas vardag skulle problemet vara borta och allt vore frid och fröjd. Så stor roll spelade Marilyn Manson 1999.

Det var då.

Idag sitter han, blekfet och med tom blick bredvid Filip och Fredrik och kastar ur sig slentrianmässiga påståenden som varken chockar eller rockar. Hans målgrupp har hittat andra visionärer att luta sig mot. Kvar finns egentligen bara ett skal av en människa som inte längre har något att säga. Tragiskt, men ändå väntat.

* * * * *

Slutligen bjuder jag på en Spotify-playlist med fem personliga Manson-favoriter:

• Lunchbox
• Disposable teens
• The dope show
• The beautiful people
• The man that you fear

Misslyckad peppning

Jag har lyssnat på Blurs The Universal uppskattningsvis arton gånger för att försöka insupa lite förljugen inspiration till tentan. Men tyvärr Damon, Sometimes it really really really doesn’t happen.

Nu kastas handduken in för den här gången. Ryggläge, Springsteen-biografi och te, där har ni planerna för dagen.