Jag dödade Ernst-Hugo inatt.

Vilken natt det har varit.

Jag tillhör dem som aldrig, eller väldigt sällan, kommer ihåg sina drömmar. Det skedde dock ett undantag i natt och jag vet inte riktigt om jag tycker om mina drömmar längre. För tydligen har jag en latent massmördar-gen i mig som bara väntar på att få krypa fram. Det känns oerhört tungt att skriva det här men…jag mördade Ernst-Hugo Järegård inatt.

Japp, jag tog med berått mod kål på den, i och för sig sedan länge döda, skådespelarhjälten. Jag lurade upp honom till högsta våningen på ett höghus och knuffade ut honom genom fönstret. Och det känns verkligen inte bra. Jag vaknade efter det och hade en puls på dryga 200 och en ångest som rusade genom kroppen. Okej om mitt första fiktiva mord hade innefattat Hitler, Stalin eller någon annan ful fisk. Men Ernst-Hugo var ju en av mina favoriter, en kultfigur som enbart givit mig positiva upplevelser. Hans insats på Guy de Maupassant’s ”Fettpärlan” är så härligt teatralisk att det flyger saliv genom hörlurarna och rakt i örat när han uttalar Fett…(konstpaus)…PÄÄÄRLAN. Så om Ernst-Hugo tittar ner från sitt moln i detta nu vill jag bara säga att det inte var meningen.

Och helt plötsligt är jag inte så sugen på att komma ihåg fler drömmar.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s