Populärkultur vs. finkultur

Vad är egentligen populärkultur? Rent logiskt är ”det populära” lika med en stor konsumentskara. Men i ordet populär finns även en inbyggd värdering som signalerar billigt, lågt stående och substanslöst. Det populära är för pöbeln som konsumerar medan de konsumerar medan de konsumerar. Ingen tid för eftertanke. Snabba fixar som löser endast de mest banala problemen.

Finkulturen däremot, den exklusiva art som endast ett fåtal noga utvalda har möjlighet att uppskatta, lever på myten om sig själv. En pianokonsert av Beethoven rör gamla damer och herrar till tårar genom sin blotta förträfflighet. Det är kultur på hög nivå. När Håkan Hellström rör fjortonåriga flickor till tårar är det populärkultur.

Är fin- och populärkulturen (eller fulkulturen kanske är ett mer passande namn) helt enkelt en fråga om åldern på respektive mottagargrupp? Kanske kommer konserter i stil med ”För sent för Edelweiss i A-dur” att hållas på Operahuset om trettio år, när dagens unga växt upp och besitter viktiga kulturposter i samhället? Om Esa-Pekka Salonen fortfarande är vid liv kanske han kan dirigera?

Är jag en sämre människa om jag får en större behållning av att läsa tidningen ”Rocky” än en novell av Tjechov? Eller om jag tycker att ”High Fidelity” säger mer om livet än Bergmans ”Det sjunde inseglet”?

Självklart är jag inte en sämre människa. Men det finns onekligen de som tycker det.

Därför tycker jag det är extra kul när dessa två falanger kolliderar. Frida Hyvönens konserter på Dramaten var precis en sådan händelse. Popmusik i den fisförnäma kulturens högborg. Frågan är, fick popmusiken högre status av de konserterna eller sänktes Dramatens anseende i elitisternas ögon? Känner Fridas fans att spelningen innebar ett svek när hon, från rockklubbarnas scener, stod i de fina salongernas blickfång? Knappast det sistnämnda, Frida är Queen of the universe vad hon än tar sig till. Men det finns nog dem från ”andra sidan” som inte uppskattade just den bokningen.Rätta mig om jag har fel, men just de fördomarna har tyvärr hittills aldrig fått anledning att blekna.

Årets största kulturkrock skedde dock när allas vår kronprinsessa med fästman satt i publiken på Thåström-spelningen. Olja och vatten kommer aldrig att bli bästa vänner. Men det blir fina mönster när de försöker.

Annonser

Ett svar

  1. Johan

    Det finns viss populärmusik som om några år garanterat lär få samma status som 1700-talets klassiska musik. Men då blir det namn som ABBA, Beatles och Queen.

    Men det ultimata vore dansband på Dramaten. Eller skitig country på Metropolitan Opera.

    Annars är ishockey ett ganska ruffigt spel, och inte direkt finkultur. Men tänk att de delar hall med konståkningen, troligtvis idrottens mest finkulturella gren.

    Förresten, kanske har Esa-Pekka Salonen dirigerat stråkarrangemanget på något popalbum?

    22 november, 2011 kl. 23:50

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s