I made (indie-)love with Pussy Galore

Indie blir svårare och svårare att definiera. Det som i tidernas begynnelse var ett uttryck för oberoende (independent) musik i fråga om förhållandet till de stora skivbolagen är idag en egen genre, eller kanske snarare ett prefix som används när musiken är…konstig. Det blir indie-pop, indie-rock, indie-lo-fi-elektronika-soul och så vidare.

Att vara indie har förblivit ett slags utanförskap, ett avståndstagande (i teorin) från den kommersialiserade popmusiken där den kompromisslösa kärleken till sin musik är det viktigaste. Visst, Broder Daniels första skiva är mer indie än Beyonces nya, men på det stora hela känns det som om allt för många vill framstå som indie, utan att reflektera över innebörden. Det är lite som att säga att man är kommunist, men bara fokusera på ”lika för alla”-argumentet (som låter bra hur man än vrider och vänder på det) och bortse från den fria viljans bortfall, individualism och praktikens omöjlighet.

I en intervju med Deportees säger bandet att de aldrig funderade på att starta eget skivbolag (dagens populäraste indie-drag).

”Deportees ville inte göra som andra band och starta ett eget bolag, även fast det var en möjlighet.
– Det hade garanterat gått bra och man hade säkert fått mer kreativ kontroll, men de flesta band som har skivbolag har en massa andra omkring sig. Jag tror knappast Robyn sitter och slickar sina egna kuvert, säger Peder Stenberg.”

Vart vill jag då komma med det här resonemanget? Jo, att det idag känns befriande att vi går mot den gyllene medelvägen vad gäller indie vs. kommersiell popmusik. Det finns nämligen fördelar med att ha ett erfaret och mäktigt skivbolag i ryggen, trots farorna som allt som oftast belyses. Jag har länge haft en förkärlek för en renodlad indie-pop, men när en låt kan bestå av en jamande katt ackompanjerad av ett leksakspiano frågar jag mig vem som egentligen är målgruppen. Andra katter? En förvirrad hund?

Det finns en skiva på Spotify som heter Playing the indie game där låtarna i största möjliga mån är gjorda med hjälp av leksaksinstrument. Låter det som tillräckligt indie? Men där finns i alla fall en melodi, en tanke och en tänkt mottagare med i ekvationen.

indie

På skivan, som är en samling med mer eller mindre okända band, finns en fantastisk låt med Wilfried. Låten har det osannolikt fantastiska namnet ”I made love with Pussy Galore”, en hyllning till Bond-bruden Honor Blackman (på tal om coola namn…) som gestaltade Pussy Galore i Goldfinger (1964). Lågmäld indie-pop när den är som bäst.

Skivan finns att lyssna till på Spotify. Och ni har väl inte glömt att signa upp er? Om så är fallet, läs mitt tidigare inlägg för Spotify-invites.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s