Skivförsäljningen och Musiklyssnande

Skivförsäljningen har så bevisligen ökat under den senaste tiden. P3-nyheter har grävt lite i fenomenet och hittat att bensinmackskedjan Statoil just nu säljer fler CD-skivor än någonsin. Jag trodde aldrig jag skulle uppleva den här dagen…

Att försäljningen går upp känns såväl logiskt som tillfredsställande. IPRED-lagen skrämde slag på några av fildelarna (däribland undertecknad) vilket får ses som en av bakgrundsförklaringarna. Dessutom tror jag (med ordet ”tror” menas: en högst subjektiv gissning utan någon som helst empirisk forskning) att det börjat bli lite mer ”inne” (som ungdomarna säger nuförtiden) att faktiskt köpa sin musik. Måhända att folk idag köper sin musik på Statoil istället för någon renodlad skivaffär eller handlar enstaka låtar på iTunes istället för att köpa en skiva som verkar intressant.

Men jag tror, med en dåres envishet, att den hyper-konsumsion som musikkonsumenter anammat under den senaste tioårsperioden börjar mattas av. Jag märkte under tiden när jag laddade ned som värst, att jag inte längre lyssnade på skivorna, jag hetsåt dem istället för att därefter äta lite till och lite till och slutligen spy upp en salig röra som jag inte ens minns hur jag fått i mig. ”Hmm, Eric Claptons senaste? Men jag tycker ju inte ens om Eric Clapton! Och vad gör Rolling Stones Steel Wheels där, i den där grågröna sörjan, tillsammans med Bonnie Tyler?” Det blev en slags äckelkänsla över det hela. Även när jag hittade en skiva som jag verkligen tyckte var bra hade mitt musiklyssnande betingats med en reflex att byta låt i samma sekund den inte föll mig i smaken. Texterna flöt ihop och närlyssning var ett ord med lika mycket innebörd som blörgschwopp. Men redan ganska långt innan IPRED-lagen trädde i kraft började jag ändra mina lyssningsvanor. Jag bestämde mig för att ge varje skiva tre potentiella försök. Var det därefter i mina öron olyssningsbart lades det tillbaka i skivhyllan för att aldrig mera återses. På så sätt sållade jag ut, upptäckte (och återupptäckte) jag artister och skivor som tidigare hamnat i någon halvdan playlist för att fungera som bakgrundsmusik till dammtorkningen.

Situationen är av naturliga skäl ännu extremare idag. Jag får recensions-ex som alla ska ha 3-5 genomlyssningar, vare sig de är bra eller dåliga, och som sedan ska resultera i en förhoppningsvis läsvärd text. Och mig veterligen finns det ingen skönare känsla än när en skiva växer sig fast i ens medvetande, steg för steg och när det som till en början var en halvdan skiva visar sig bli en långvarig vän att luta sig mot. (Okej, visst fan finns det skönare känslor än det här, jag är inte ensam. Men för effektens skull lät det bättre.)

Ett bra exempel är tidigare nämnda Simon Norrsvedens debutskiva som jag recenserade för Musiklandet. När jag lyssnade på skivan första gången kände jag sågen vässas och halvtaskiga metaforer och liknelser föddes i mitt inre. Jag såg det som en barnslig parodi på allt som är bra med svensk popmusik och utgången kändes given. Betyg: 1. Under andra och tredje lyssningen hände dock något. Det fanns något genuint i rösten, en tunn röst som helt plötsligt speglade det naiva i texterna och musiken på ett ganska bra sätt. Jag lyssnade och lyssnade tills dess jag kramat ut varje droppe substans. Resultatet blev att jag skrev en övervägande positiv recension och ännu händer det att jag lyssnar på skivan. Åtminstone större delar av den.

Men, för att återgå till skivförsäljningen…

Jag vill se de stora skivbolagen satsa några miljoners miljarder på att nylansera vinylskivan på riktigt allvar. Smid medan järnet är varmt! Trenden visar att det blir mer och mer populärt att handla vinylskivor och med tanke på den skatt som återfinns i skivbackarna för bråkdelen av nypriset borde såväl små som stora bolag marknadsföra just LP-skivor lite extra. Det är inte längre det där obskyra musikformatet som de gamla bakåtsträvande dinosaurierna pratar om med något vått i blicken. Det är ett fysiskt format som länge stått i skuggan av sin lillebror vid namn CD-skiva men som idag ändå får ses som den naturliga efterträdaren.

Sedan är det något barnsligt rogivande att faktiskt få hålla i en fysisk produkt.

*****

Nu ska jag ta tag i Peder Stenberg (Deportees)– intervjun. Voine voine. Ack så jag önskar att min diktafon var snäppet vassare. Att snabbspola sig igenom 85 minuters intervju tar ungefär…86 minuter. Clas Ohlsons – Where the cheap bastards go to shop!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s