Livsval och mod

Att göra något man verkligen vill, men innerst inte riktigt vågar är för mig definitionen av mod. Det HÄR är för mig något så beundransvärt att det förtjänar en medalj. Det får en även att fundera på allt man undvikit att göra på grund av feghet eller omgivningens krav och förväntningar.

Mitt val att byta inriktning på livet är till viss del det modigaste jag gjort. Men när jag och Hanna nu tvingas bo isär under ett år på grund av detta val, och då varenda människa jag känner har jobb, inkomst och en stabil tillvaro, ja då kan man fråga vad i själva helvete jag håller på med. Otaliga är de förvånade och något skeptiska röster och blickar jag mött när jag förklarat min nya framtidsplan. En av dessa blickar och röster tillhör mig själv och det krävs en stor portion självbevarelsedrift för att inte skita i allt, nöja mig med ett andra- eller rent av tredjehandsval och gå genom livet med vetskapen att det kunde varit annorlunda, lite bättre.

Jag hade nog förväntat mig en lite annorlunda tillvaro vid 29 års ålder än vad som är verkligheten idag. Det enda jag med all säkerhet vet är att jag skulle ha slutat som en jävligt bitter människa om jag inte gjort som jag nu valt att göra. Troligtvis skulle jag även, i framtiden, indirekt börjat beskylla min omgivning för att jag inte ”tilläts” ta steget när jag verkligen ville. Jag kan föreställa mig själv som den bittre femtioåringen; med ölmage, ett hårfäste som per definition inte bör betecknas som ett hårfäste då det inte längre växer något hår samt ett par gapiga oregerliga tonårsungar som tigger pengar. Och utöver detta har man tankar om allt man borde ha gjort. Kort sagt, jag vill inte att Paul Bryans Listen ska bli soundtracket till mitt liv.

Det finns tusen saker som jag önskar att jag hade gjort, eller åtminstone gjort annorlunda, men om man ska vända spiralen så måste man ju börja någonstans. Och journalistutbildningen är väl en start så god som någon. Därmed inte sagt att ölmagen, det frånvarande håret och de tiggande tonårsungarna förvandlas till guld och gröna skogar i och med detta. Men jag har sett alldeles för många bittra människor som lever liv, långt från vad de egentligen vill och det enda jag tänker då är ”Måtte jag aldrig bli så där!”

Det är en jävla klyscha, uttjatad som få andra klyschor, men livet är oerhört kort. Alldeles för kort för att gå omkring och vara bitter över allt man ville göra men aldrig gjorde. Alldeles för kort för att man ska jobba med något som inte känns det minsta motiverande eller stimulerande. Så trots att jag ångrar mig ungefär femtio gånger per dag så hoppas jag att det i slutändan innebär att livet faktiskt blev bättre tack vare det.

Jag vet inte om jag kan klicka på Publicera-knappen. Det här blev ju ett Dalai Lama-inlägg utan dess like! Existentiella frågor är inte något jag trodde skulle hamna på den här påstådda musikbloggen. Men, som det så fint heter, Fuck it, let’s go bowling!

Annonser

Ett svar

  1. Ååh, tack så jättemycket! 😀 Schysst! Betyder mycket för mig, var ett jobbigt beslut att ta även om det inte borde vara det.

    Sv: Tack! 🙂

    12 augusti, 2009 kl. 2:12

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s