Dygnets tjugofyra timmar

Det var länge sedan jag skrev något vettigt här. Dock inte sagt att detta inlägg kommer sluta på ett vettigt sätt men ”försöka duger”, som förloraren sade.

För många händelser på för få timmar är den enkla anledningen, a.k.a. stress.

Alla fungerar vi olika under stress. Där person ett blir paralyserad blir person två Stålmannen (eller Stålkvinnan, för att vara politiskt korrekt). Under de senaste månaderna har jag nog gått från person ett till person två. Dock inte sagt att jag är Stålmannen, jag klär nämligen inte i tajta trikåer i min nuvarande fysiska form, men jag har börjat uppskatta ett tajt schema. Åtminstone så länge det finns något andningshål däremellan.

På utbildningen är det egentligen bara tre saker som gäller. Stilistisk och journalistisk kvalitet samt odiskutabla deadlines. Och det går alldeles utmärkt. Bättre än någonsin faktiskt.

Hela Blondinbella-artikeln var en orgie i stress. Men det gick vägen och enligt såväl partiska som opartiska källor blev det tydligen väldigt bra. Så om jag, personen som bäst kan beskrivas som sävlig, får ihop en artikel om en person som är min raka motsats, inom en tidsram som knappt rymmer hälften, ja då…(vad är det svenska uttrycket för sky’s the limit?)

Så fredagens intervju med Nikola Sarcevic kommer gå galant. Likaså fotograferingen på Mingus, reportageuppslaget om litteraturlivet i Umeå, den postmoderna miljöbeskrivningen och diverse skivrecensioner.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s