Bruce Springsteen – Racing in the streets

För allt för många veckor sedan försökte jag införa något som kallas ”Veckans låt” på den här bloggen. Det konceptet varade exakt en vecka och var över snabbare än man kan säga Håkan.

Härmed tar jag bort titeln ”Veckans låt” och ersätter den med ”En låt jag lyssnat på extra mycket den senaste tiden och som jag just nu tycker är värd att skrivas om”. Låter det okej?

Bruce Springsteen må vara definitionen av den bredbenta arbetarklass-rock som till synes endast attraherar män som befinner sig i en tvekande eller sökande fas i livet. Just den retorik och det uttryckssätt som Ulf Lundell (lyssna gärna på Tre bröder) anammat under så många år är inget annat än makalös. Det spelar ingen roll hur de självutnämnda feministerna försöker värja omvärlden från den (felaktigt) manschauvinistiska världsbild som herrar Springsteen och Lundell (med flera, märk väl) försöker förmedla.

Men nog om Lundell. han må vara herre på täppan på sitt gebit här i Sverige (när han sållar bland materialet), men när det kommer till gestaltning av ett allmängiltigt problem i form av en kärlekshistoria finns det bara en person att vända sig till.


Det spelar ingen roll hur många gånger Bruce Springsteen spelar Born to run, Badlands, Promised land eller Thunder road (Vilken är världen genom tiderna bästa låt, men ändå). De må vara några av musikhistoriens starkaste sånger, men i fråga om att definiera en mänsklig dragningskraft som aldrig kommer ta slut är Racing in the streets oslagbar.

Läs följande först:

I got a sixty-nine Chevy with a 396
Fuelie heads and a Hurst on the floor
She’s waiting tonight down in the parking lot
Outside the Seven-Eleven store
Me and my partner Sonny built her straight out of scratch
And he rides with me from town to town
We only run for the money, got no strings attached
We shut ‘em up and then we shut ‘em down

Tonight, tonight the strip’s just right
I wanna blow ‘em off in my first heat
Summer’s here and the time is right
For racin’ in the street

We take all the action we can meet
And we cover all the northeast state
When the strip shuts down we run ‘em in the street
From the fire roads to the interstate
Some guys they just give up living
And start dying little by little, piece by piece,
Some guys come home from work and wash up,
And go racin’ in the street.

Tonight, tonight the strip’s just right
I wanna blow ‘em all out of their seats
Calling out around the world, we’re going racin’ in the street.

I met her on the strip three years ago
In a Camaro with this dude from L.A.
I blew that Camaro off my back,
and drove that little girl away,
But now there’s wrinkles around my baby’s eyes
And she cries herself to sleep at night
When I come home the house is dark
She sighs, ”Baby did you make it all right,”
She sits on the porch of her Daddy’s house
But all her pretty dreams are torn,
She stares off alone into the night
With the eyes of one who hates for just being born
For all the shut down strangers and hot rod angels,
Rumbling through this promised land
Tonight my baby and me, we’re gonna ride to the sea
And wash these sins off our hands.

Tonight, tonight the highway’s bright
Out of our way, mister, you best keep
‘Cause summer’s here and the time is right
For racin’ in the street.

Texten är häpnadsväckande vacker i sig självt. Ja, det är Dylan-klass på den helt klart. Men om vi glömmer arrangemanget för ett tag (och det kan vara nog så svårt) och fokuserar på vad texten förmedlar för en sådan som mig.

Alla som i detta nu inte befinner sig på sin födelseort har någon gång tagit beslutet att lämna sin trygga, eller otrygga, hemvist.En vacker dag händer det, och det behöver inte vara en vare sig vacker eller lämplig dag att förflytta sig på. Men retrospektivt är det alltid den dag då man bryter från det gamla och går med förhoppningsfulla steg mot det nya och outforskade.

Tonight, tonight the strip’s just right
I wanna blow ‘em off in my first heat
Summer’s here and the time is right
For racin’ in the street

Det är här som Springsteen, i all sin sjuttioåtta-talspersona, lyckades gestalta en känsla genom ett sketet streetrace. Valet att ställa upp är detsamma som att ge sig själv en chans att lämna den plats som inte kan erbjuda det som man innerst inne önskar.

Some guys they just give up living
And start dying little by little, piece by piece,
Some guys come home from work and wash up,
And go racin’ in the street.

Två val, två filer på motorvägen. Det, för att uttrycka sig ännu pretentiösare, är att välja vilket liv man ska leva. Den breda och utstakade vägen finns alltid där, som en rondell att snurra i tills dess man du är så yr att du inte ens minns varför du över huvud taget hamnade där. Sen finns den andra vägen; den som tar dig därifrån och som du så gärna vill ta då du vet att det är rätt. Innerst inne.

Det tog ett tag innan jag förstod vad Deportees-Peder menade när han sa hur han beundrade Bruce Springsteens förmåga att gestalta något stort i en ”Oh baby”-förklädnad. Men lyssna på Racing in the streets ett tjugotal gånger (som jag gjort den senaste veckan) och tolka den till era egna val.

Jag skulle, rent grammatiskt, kunna påvisa att Springsteens retorik förskjuter det ursprungliga subjektet (jag:et) till objektet (henne) men den tänkande människan kan känna båda parter som en och samma och därifrån bilda sig en helhetsbild av den vånda som tvingade Springsteen från den patriarkala hierarki som rådde i Freehold. På samma sätt har alla som lämnat hemvist eller vänner, bytt politisk tillhörighet eller pojk- och flickvän känt och förhoppningsvis tagit avfartsvägen mot det man tror på.

Born in the USA är inte vad man bör förknippa Bruce Springsteen med, vare sig det gäller låt, skiva eller turné. Det gäller att hitta de små nyanser som växer efter femtio lyssningar och som faktiskt gör honom till en av vår tids största textförfattare.

Det är få texter som öppnar upp för så många tolkningar som just Racing in the streets. Och, i min värld, är det vad som gör de uttjatade gamla gubbarna som Dylan, Cohen, Reed, Springsteen och de övriga så eviga. Vare sig man vill det eller inte. Det finns en anledning till att var och varannan svensk rockjournalist vördar Springsteen som om han vore deras förstfödde, och den anledningen heter allmängiltighet.

Och till de damer som råkar snubbla in i detta inlägg, och som orkat läsa ända hit, råder jag er att ge den bredbenta rocken en chans till. Jeff Buckley, Tom Waits och Lou Reed är nämligen inte allt som glimmar i den manliga rockvärlden…

Annonser

3 svar

  1. Klassiker!

    21 februari, 2010 kl. 8:34

  2. Älskar snacket till ”Racing in the street” på booten ”Kansas city night” från 1984. Lyssnat på det? Där har han ett två minuter långt intro där han berättar om låten. Kör själv en ranking av hans bästa låtar nu, Racing har inte kommit upp ännu, men den ligger högt 😉 Dessutom har du helt rätt, Thunder Road är tidernas bästa låt! Spana in om du är sugen… http://hellohf.wordpress.com/

    6 januari, 2011 kl. 17:33

    • Har inte lyssnat på just den bootlegg:en. Har dock en bootleg från 1981 där min favoritversion av ”Racing on the Strets” finns med (1981 08 20 Written On The Wall, LA Sports Arena, Los Angeles CA).

      Hur än mellansnacket låter är det en fruktansvärt bra låt!

      9 januari, 2011 kl. 22:58

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s