Inlägg taggade “Blondinbella

Dygnets tjugofyra timmar

Det var länge sedan jag skrev något vettigt här. Dock inte sagt att detta inlägg kommer sluta på ett vettigt sätt men ”försöka duger”, som förloraren sade.

För många händelser på för få timmar är den enkla anledningen, a.k.a. stress.

Alla fungerar vi olika under stress. Där person ett blir paralyserad blir person två Stålmannen (eller Stålkvinnan, för att vara politiskt korrekt). Under de senaste månaderna har jag nog gått från person ett till person två. Dock inte sagt att jag är Stålmannen, jag klär nämligen inte i tajta trikåer i min nuvarande fysiska form, men jag har börjat uppskatta ett tajt schema. Åtminstone så länge det finns något andningshål däremellan.

På utbildningen är det egentligen bara tre saker som gäller. Stilistisk och journalistisk kvalitet samt odiskutabla deadlines. Och det går alldeles utmärkt. Bättre än någonsin faktiskt.

Hela Blondinbella-artikeln var en orgie i stress. Men det gick vägen och enligt såväl partiska som opartiska källor blev det tydligen väldigt bra. Så om jag, personen som bäst kan beskrivas som sävlig, får ihop en artikel om en person som är min raka motsats, inom en tidsram som knappt rymmer hälften, ja då…(vad är det svenska uttrycket för sky’s the limit?)

Så fredagens intervju med Nikola Sarcevic kommer gå galant. Likaså fotograferingen på Mingus, reportageuppslaget om litteraturlivet i Umeå, den postmoderna miljöbeskrivningen och diverse skivrecensioner.

Annonser

All done!

Intervjun med Blondinbella finns nu att läsa HÄR.


”Fuck it – Let’s go bowling”

Det sägs att dygnet har tjugofyra timmar, men frågan är om jag inte lyckades klämma in en tjugofemte idag. Åtminstone känns det så. Helt slut i kropp och knopp.

10:00 – Släntrar in till seminariet om Kultursverige 2009. Kör en gedigen men allt annat än upphetsande redovisning av vad som mycket väl kan vara världens torraste material. Fnöske är rena blötdjuret i jämförelse.

11:30 – Rusar mot Aula Nordica för att lyssna på och ta bilder av Isabella Löwengrip (a.k.a. Blondinbella) under hennes föreläsning. Tar cirka 130 bilder i vad som visar sig vara en belysning modell jobbigare.

12:50 – Bokar in en intervjutid (13.30 i Aula Nordica) via hennes assistent Emelie.

12:55 – Springer, jag upprepar SPRINGER, för att hinna tillbaka till Nedre Redaktionslokalen i humanisthuset. Passar på att göra vinterns största vurpa (hittills) och sträcker en muskel som hittills varit okänd för mig.

13:00 – Flämtar mig igenom ytterligare en redovisning, den här gången om Kulturpropositionen 2009 (Deja vü – javisst). Här inser jag hur oerhört mycket jag svettas och lökringarna börjar så smått tränga igenom, inte bara tröjan utan även koftan.

13:29 – Redovisningen tar äntligen slut och jag kastar mig iväg med telefonen tryckt mot örat för att ringa Assistent-Emelie och försäkra mig om att de inte stuckit. Springer till den grad att jag måste låtit som en pervers flämtare när hon svarade. Lökringarna har vid det här laget nått LP-format. Nya direktiv: Möta upp dem på Corona.

13:31 – Inser att jag för fan inte kan visa mig så här offentligt och tar en minut för att hämta mig. Vart tog konditionen vägen?

13:31:01 – Det slår mig att jag ska göra en intervju och att hon faktiskt besvarade de flesta av mina nedskrivna frågor redan på föreläsningen. Okej, tänk snabbt Anders, vad gör du?

13:31:05 – ”Fuck it – Let’s go bowling.”

13:35 – Slänger iväg den enda egentligt vettiga fråga som finns kvar i blocket…

14:15 – Tar lite bilder och säger adjö.

— Väl hemma följer en paus med dusch och klädbyte som följd —

15:30 – Inser att några av bilderna behöver bearbetning för att över huvud taget fungera. Brusreducerar där det krävs och funderar allvarligt på att ta ett Finax-lån på 30 000 till ett nytt objektiv.

17:00 – Bilderna är klara och några skickas till Assistent-Emelie.

— Pratar med Hanna och gör därefter upp en struktur för artikeln—

18:30 – Slut snus! Iväg till Ica Maxi i en snålblåst som känns som sandpapper mot kinderna.

20:00 – Middag

20:30 – Sammanställer lite av innehållet på diktafonen och skriver inledningen.

21:00 – Påbörjar det här blogginlägget

Intervjun kan ni läsa på Vertex.nu inom kort.


En dag med en oväntad twist

När jag vaknade imorse var jag inställd på att ordna inför seminariet imorgon. Kulturpropositionen samt en essä om ”Den svårfångade frilansaren” skulle omvandlas till en begriplig svada. Sagt och gjort, med rutin kommer man långt. Därefter var planen att ordna inför flytten, läsa in lite kurslitteratur och därefter löka i soffan.

I skrivande stund lusläser jag Blondinbellas blogg och försöker komma på intervjufrågor till henne som känns någorlunda relevanta och förhoppningsvis intressanta. Ska dessutom ta bilder så det blir en rejält hektisk dag imorgon. Dock jäkligt spännande att intervjua sin diametrala motsats. Om det nu blir av vill säga. Det lät nämligen väldigt problemfritt och min skeptiska varningsklocka ringer för full volym.

Så snabbt kan en dag förändras.


Ett jävligt bittert inlägg

Jag måste för en stund framöver få visa min bitterhet mot delar av omvärlden. För er som någon läst aftonbladets eller expressen nöjessidor och av en eller annan anledning klickat på en artikel som handlar om Lindsey Lohan, Britney, Brangelina eller dylikt, läser ni då kommentarerna? För mig har det blivit så att jag ibland skippar artikeln till förmån för kommentarerna då de i sin enfaldighet står för en sällan skådad humor. Man kan säga att det blivit ett slags beroende, att läsa kommentarer. Sorgligt? Lite.

För vilka är personerna som alltid måste upplysa omvärlden om att nöjesartiklar minsann inte är journalistik, att det är helt meningslöst, hjärndött, skribenten är jordens sämsta människa, kändishysterin tar över etc. etc.Kolla på följande exempel:

beklagan1

beklagan2

beklagan3

beklagan4

Är det inte fascinerande? Att de som framställer sig själva som förmer än artikelns innehåll är de enda som villigt erkänner att de läser det. Jag skulle, om än bara för en stund, vilja hacka mig in i dessa personers hjärnor och ta reda på vilka tankar som ligger bakom beteendet. Tänker de: ”Nämen usch så billig artikel. Jag ska slå med den stora släggan och visa mitt missnöje inför världen…få se nu, om jag skriver ”Och…” så borde världen förstå min protest. Ja så får det bli. HA! Där fick ni.”

Sedan fyller personen i falska uppgifter och klickar vidare på ”Brangelina skiljer sig”. Och så upprepas processen, om och om igen.

Om det nu är så kallad skitjournalistik, läs då för fan inte! En medelbegåvad person kan med hjälp av rubriken lista ut innehållet. Och om tidningen fokuserar på en allt för billig kändisjournalistik, läs inte tidningen över huvud taget. Varje klick genererar annonspengar till den tidning  ni använder er dyrbara tid till att såga. Samma princip gäller alla som klickar sig in på Blondinbella-bloggen, bara för att skriva något meningslöst och smått hatiskt.

Till alla er som skriver dessa nämnda kommentarer: Sluta för guds skull inte. Det skulle ta bort ett nöje jag kommit att skatta väldigt högt.

När blev jag så här bitter? Jag måste fixa foten så att jag åtminstone kan ta en promenad i solen. Men dumma människor som inte inser att sin dumhet verkar i motsatt riktning än planerat är extremt provocerande. Och just idag, när jag är fånge i lägenheten och inte ens kan hämta vatten utan att halta, ja då är jag oerhört lättprovocerad.