Name the Pet-trosor
Über-begåvade Name the Pet släpper sin debutskiva den 4 november. Ända sedan Popcirkus-framträdandet har jag noga följt singelsläppen och redan nu är releasedatumet inpräntat i min fiktiva almanacka.
Tills dess verkar det som att 20 lyckliga(?) personer redan nu vandrar runt med Name the Pet-trosor. I ett pressmeddelande från EMI står bland annat:
[…] de skönt rosa Name The Pet trosorna som finns I en väldigt begränsad upplaga – närmare bestämt 20 exemplar. Dessa rosa klädesplagg har skickats ut till lyckligt utvalda runt om i Sverige.
All marknadsföring är väl…bra. Jag är ingen moralfarbror och tänker inte spika upp plakat runt om i Umeå på grund av detta. Lite image har väl aldrig skadat? Bilden anspelar bara på lite oskyldig American Pie-fantasi för tonårskillar.
Undrar bara vilka som fick dessa och hur kriterierna såg ut.
Men nog om underkläder, Name the Pet är makalöst bra och Sunshine bör spelas på varje förfest med någon form av självaktning. Och hör sen!
Håkan och Moneybrother – Tillsammans på scen
Nedanstående klipp är hämtat från SVT’s oförtjänt utskällda Popcirkus. När tv-kamerorna slocknade fortsatte Håkan Hellström att spela och precis som vanligt fanns där någon i publiken, med en skakig mobilkamera, som dokumenterade när Håkan och Moneybrother framförde Jag vet inte vem jag är, men jag vet att jag är din. I mitt tycke Håkans bästa låt, någonsin.
Och om ni vill se hur en lycklig person ser ut, titta noga på Moneybrother under låtens inledning.
Farväl Popcirkus och godmorgon Elvis
Så har då SVT beslutat sig för att lägga ner Popcirkus. Känns lika tråkigt som väntat, tyvärr. Frågan är nu bara om SVT utvecklar en ny plattform för popmusik i tv-format eller om de helt enkelt lägger ner verksamheten på den punkten.
Det är svårt, oerhört svårt att få till ett bra tv-program med musik i fokus. Jag kan hålla med kritikerna om att Popcirkus blev lite blajigt ibland, men det var skönhetsfläckar som så sakterliga försvann mot slutet av serien. Men att fylla 90 minuter livesänd underhållning, det kräver en konstant hög innehållslig kvalitet. 60 minuter hade räckt gott och väl i Popcirkus fall. Dessutom, icke att förglömma, är banden som spelar i diverse tv-program där för att marknadsföra en skiva eller en kommande turné. Mig veterligen var det bara Håkan Hellström som dök upp utan att ha vare sig skiva eller turné att promota. Så ni som beklagade er över vilka artister som dök upp…ja försök själva få tag på en artist när denne befinner sig mellan projekt. Surt sa räven.
Sonic skriver idag om ett musikprogram där Elvis Costello bjuder in gäster som intervjuas och spelar musik. Av artiken att döma verkar det som en given vinnare. Men då det är SVT som köpt rättigheterna ställer jag mig än mer tveksam till att kanalen lanserar en ny svensk popunderhållning den närmsta tiden. Det är som bekant lättare att köpa en produkt än att skapa den.
Eller så kanske SVT ska köra på den svenska modellen rakt ut och kopiera hela konceptet punkt för punkt, med svenska motsvarigheter till Costello med gäster. Tyvärr heter Sveriges egen Elvis Costello Jakob Hellman, och hur mycket man än skulle vilja se det så tror jag inte att den blyge popguden från Voullerim sätter ”Leda ett tv-program” särskilt högt på sin ”att göra”-lista…
Men Ulf Lundell då? Skulle det inte vara skoj att se honom som programledare i tv? Nu när han ska trappa ner sitt eget artisteri passar det ju perfekt i tiden. Tänk er ett program där han sitter i en skön fåtölj med en flaska ramlösa i ena handen och läsglasögonen balanserande i den andra, intervjuandes den svenska och utländska artisteliten. En given första gäst vore naturligtvis Jocke Berg! Efter intervjun (hur nu den skulle se ut) kunde de kunna greppa varsin gitarr och framföra Jag saknar dig i en ljuv duett. Det vore något för gudarna att skåda.Och då är jag inte ens ironisk, utan jag tror på fullaste allvar att Lundell skulle styra skutan i hamn med bravur. Över huvud taget skulle det vara intressant att höra vilka frågor en etablierad artist skulle ställa till andra artister. Men likt Jakob Hellman så tror jag inte att det kommer ske, av många många anledningar.
Nåja, vad är en bal på slottet liksom…
Tills dess att SVT eller någon annan kanal förstår vikten av att faktiskt marknadsföra (eller ur kanalens synvinkel: exploatera) den nuvarande svenska popvågen råder jag er alla att följa Per Sindin Larsens projekt PSL. Den miniserie runt Kent. som fick det ironiska namnet Stjärnorna i psykbunkern, är värd fem Guldbaggar bara den.
Popcirkus
Det har inte blivit mycket bloggande på sista tiden. Anledningar? Jobb, lite projekt samt att jag och Sambo-Hambo (a.k.a. Hanna) firat fem år i helgen. Fem år går snabbt när livet leker.
Ser att Alex Schulman dissar Popcirkus. Inte oväntat dock. Är man inte det minsta intresserad av själva musiken utan istället dissekerar programmet ned till minsta beståndsdel för att hitta fel finns det egentligen bara ett resultat: Allt suger!
Att korta ner programmet en halvtimme, döda apan och hitta en lämplig ersättare till På Spåret-Luuk skulle göra programmet än bättre. För let’s face it, för alla oss musiknördar är det en oas i tv-tablån.
Sveriges mest (oförtjänt) bespottade programledarpar
Pop och Schlager?
Tittar just på Popcirkus.
Vad är det med alla artister som envisas med att lyssna på Schlager innan de går på scenen? Är det för att intala sig om att ”Okej hörni, hur jävla illa vi än spelar kommer det ändå inte låta så här dåligt!”
Annars förstår jag inte…
Popcirkus nr.8
Snart dags för popcirkus igen.
Det skulle inte skada om de nu, så här några avsnitt från slutet, gjorde några helomvändningar. Apan Alexando skulle gärna få förflyttas till ett varmare ställe.
Max två artister per program! Det stressas något oerhört i vissa intervjuer till följd av inslag av varierande kvalitet.
Men annars tycker jag programmet stundtals är fantastiskt underhållande. Tyvärr lär det väl inte få speciellt många fler säsonger. Tittarsiffror är tyvärr allt.
Men tänk hur bra det skulle kunna bli om de efter en utvärdering kunde revidera innehållet lite och komma tillbaka till hösten. Och då på en lite ”sämre” tablåtid. De intresserade ser det ändå och pressen på att vara något dragplåster för SVT försvinner.
Kulturkonsument - Fulkultur i lyxförpackning 