Bruce Springsteen – Racing in the streets
För allt för många veckor sedan försökte jag införa något som kallas ”Veckans låt” på den här bloggen. Det konceptet varade exakt en vecka och var över snabbare än man kan säga Håkan.
Härmed tar jag bort titeln ”Veckans låt” och ersätter den med ”En låt jag lyssnat på extra mycket den senaste tiden och som jag just nu tycker är värd att skrivas om”. Låter det okej?
Bruce Springsteen må vara definitionen av den bredbenta arbetarklass-rock som till synes endast attraherar män som befinner sig i en tvekande eller sökande fas i livet. Just den retorik och det uttryckssätt som Ulf Lundell (lyssna gärna på Tre bröder) anammat under så många år är inget annat än makalös. Det spelar ingen roll hur de självutnämnda feministerna försöker värja omvärlden från den (felaktigt) manschauvinistiska världsbild som herrar Springsteen och Lundell (med flera, märk väl) försöker förmedla.
Men nog om Lundell. han må vara herre på täppan på sitt gebit här i Sverige (när han sållar bland materialet), men när det kommer till gestaltning av ett allmängiltigt problem i form av en kärlekshistoria finns det bara en person att vända sig till.
Det spelar ingen roll hur många gånger Bruce Springsteen spelar Born to run, Badlands, Promised land eller Thunder road (Vilken är världen genom tiderna bästa låt, men ändå). De må vara några av musikhistoriens starkaste sånger, men i fråga om att definiera en mänsklig dragningskraft som aldrig kommer ta slut är Racing in the streets oslagbar.
Läs följande först:
I got a sixty-nine Chevy with a 396
Fuelie heads and a Hurst on the floor
She’s waiting tonight down in the parking lot Outside the Seven-Eleven store
Me and my partner Sonny built her straight out of scratch
And he rides with me from town to town
We only run for the money, got no strings attached
We shut ‘em up and then we shut ‘em downTonight, tonight the strip’s just right
I wanna blow ‘em off in my first heat
Summer’s here and the time is right
For racin’ in the streetWe take all the action we can meet
And we cover all the northeast state
When the strip shuts down we run ‘em in the street
From the fire roads to the interstate
Some guys they just give up living
And start dying little by little, piece by piece,
Some guys come home from work and wash up,
And go racin’ in the street.Tonight, tonight the strip’s just right
I wanna blow ‘em all out of their seats
Calling out around the world, we’re going racin’ in the street.I met her on the strip three years ago
In a Camaro with this dude from L.A.
I blew that Camaro off my back, and drove that little girl away,
But now there’s wrinkles around my baby’s eyes
And she cries herself to sleep at night
When I come home the house is dark
She sighs, ”Baby did you make it all right,”
She sits on the porch of her Daddy’s house
But all her pretty dreams are torn,
She stares off alone into the night
With the eyes of one who hates for just being born
For all the shut down strangers and hot rod angels,
Rumbling through this promised land
Tonight my baby and me, we’re gonna ride to the sea
And wash these sins off our hands.Tonight, tonight the highway’s bright
Out of our way, mister, you best keep
‘Cause summer’s here and the time is right
For racin’ in the street.
Texten är häpnadsväckande vacker i sig självt. Ja, det är Dylan-klass på den helt klart. Men om vi glömmer arrangemanget för ett tag (och det kan vara nog så svårt) och fokuserar på vad texten förmedlar för en sådan som mig.
Alla som i detta nu inte befinner sig på sin födelseort har någon gång tagit beslutet att lämna sin trygga, eller otrygga, hemvist.En vacker dag händer det, och det behöver inte vara en vare sig vacker eller lämplig dag att förflytta sig på. Men retrospektivt är det alltid den dag då man bryter från det gamla och går med förhoppningsfulla steg mot det nya och outforskade.
Tonight, tonight the strip’s just right
I wanna blow ‘em off in my first heat
Summer’s here and the time is right
For racin’ in the street
Det är här som Springsteen, i all sin sjuttioåtta-talspersona, lyckades gestalta en känsla genom ett sketet streetrace. Valet att ställa upp är detsamma som att ge sig själv en chans att lämna den plats som inte kan erbjuda det som man innerst inne önskar.
Some guys they just give up living
And start dying little by little, piece by piece,
Some guys come home from work and wash up,
And go racin’ in the street.
Två val, två filer på motorvägen. Det, för att uttrycka sig ännu pretentiösare, är att välja vilket liv man ska leva. Den breda och utstakade vägen finns alltid där, som en rondell att snurra i tills dess man du är så yr att du inte ens minns varför du över huvud taget hamnade där. Sen finns den andra vägen; den som tar dig därifrån och som du så gärna vill ta då du vet att det är rätt. Innerst inne.
Det tog ett tag innan jag förstod vad Deportees-Peder menade när han sa hur han beundrade Bruce Springsteens förmåga att gestalta något stort i en ”Oh baby”-förklädnad. Men lyssna på Racing in the streets ett tjugotal gånger (som jag gjort den senaste veckan) och tolka den till era egna val.
Jag skulle, rent grammatiskt, kunna påvisa att Springsteens retorik förskjuter det ursprungliga subjektet (jag:et) till objektet (henne) men den tänkande människan kan känna båda parter som en och samma och därifrån bilda sig en helhetsbild av den vånda som tvingade Springsteen från den patriarkala hierarki som rådde i Freehold. På samma sätt har alla som lämnat hemvist eller vänner, bytt politisk tillhörighet eller pojk- och flickvän känt och förhoppningsvis tagit avfartsvägen mot det man tror på.
Born in the USA är inte vad man bör förknippa Bruce Springsteen med, vare sig det gäller låt, skiva eller turné. Det gäller att hitta de små nyanser som växer efter femtio lyssningar och som faktiskt gör honom till en av vår tids största textförfattare.
Det är få texter som öppnar upp för så många tolkningar som just Racing in the streets. Och, i min värld, är det vad som gör de uttjatade gamla gubbarna som Dylan, Cohen, Reed, Springsteen och de övriga så eviga. Vare sig man vill det eller inte. Det finns en anledning till att var och varannan svensk rockjournalist vördar Springsteen som om han vore deras förstfödde, och den anledningen heter allmängiltighet.
Och till de damer som råkar snubbla in i detta inlägg, och som orkat läsa ända hit, råder jag er att ge den bredbenta rocken en chans till. Jeff Buckley, Tom Waits och Lou Reed är nämligen inte allt som glimmar i den manliga rockvärlden…
Musik i ryggskottets tecken
Aj aj aj!
En dryg timme in på arbetsdagen utbrister min rygg det oroväckande ljudet ”klonk” och ryggskottet är därmed ett faktum. Dagens tips blir därför: Om ni ska lyfta och förflytta en kyrkbänk, ha inte bråttom och böj på benen, inte ryggen.
En veckas sjukskrivning blev domen, och helt plötsligt blev en redan prekär ekonomisk situation ännu jobbigare. Men man har ju i alla fall häls…nä just ja, inte det heller.
Det finns en del låtar där ute som man med lite fantasi och en dos göteborgshumor kan relatera till mitt ryggskott. Ulf Lundells Ryggen fri känns hyggligt okrystad. Likaså Docenternas Någon vänder ryggen och Johan Kindes Bakom din rygg. För att fylla ut spellistan placerar jag även Jackson 5’s I want you back (ni fattar va? Rygg — Back) och Eamons bitteranthem Fuck you (I don´t want you back) där. I want you back, I won’t back down och My back pages med Niccokick, Tom Petty & the Heartbreakers och sist men inte minst Bob Dylan får avsluta denna oerhört smärtsamma spellista.
Lyssna på spellistan HÄR.
Snart duggar dödsfallen allt tätare
Ingen människa med ögon och öron i behåll kan väl ha missat att ”The king of pop”, Michael Jackson begravdes igår. Minnesceremonin var väl sådär. Det känns bisarrt att titta på direktsända människor i sorg, personer som begraver sin son, bror och pappa. Det blir lite för verkligt att titta på. Men nu är i alla fall Michael Jackson död och begraven till allmänhetens stora sorg (tänk vad lätt vindarna kan vända).
Inom de närmsta 10-15 åren kommer dock någon eller några (eller kanske rent av alla) av dessa personer att vandra mot de sälla jaktmarkerna: Bob Dylan, Mick Jagger, Keith Richards, Chuck Berry, Aretha Franklin, Tina Turner, Paul McCartney, Solomon Burke, Robert Plant, Ozzy Osbourne, David Bowie med flera, med flera.Kort sagt, det kommer att bli en sjuhelvetes massa galor under de kommande decennierna och frågan är om de kommer bli lika spektakulära som gårdagens Vegas-värdiga spektakel. Förstår ni vilken oerhörd musikkraft som kommer försvinna? En värld utan Dylan? Otänkbart i min värld, speciellt nu när han spottar ur sig bättre alster än på 40 år. Stones? DÄR tror jag att det kommer att bli en sjuhelsikes avskedsgala, vare sig det blir Mick eller Keith som går först. Även Aretha kommer troligtvis att få en soul-hyllning värd…ja Aretha!
*****
Någonting säger mig att Bruce Springsteen kommer att kunna halvtidsjobba som första gradens ”hyllare” under en tid framöver.
*****
I Sverige kommer troligtvis Thåström, Plura, Ulf Lundell, Mikael Wiehe och resten av det gamla gardet avlida inom en tjugoårsperiod. Känns tungt det med.
*****
Nu finns det säkert många av er som tänker: ”Ja men musiken kommer ju alltid att leva kvar.” Jo, visst. Men det kommer då aldrig ett tillfälle när man sitter med den nya Stones/Dylan/Bowie/etc.-skivan i sin hand och tror sig veta att det kommer ännu fler. Det är slut, finito, the end.
*****
Angående galan: John Mayer visade under gårdagens ceremoni att han är precis lika tråkig som alltid. Några riff på sin gitarr och sen var det bra med den saken. Tack och hej!
Lundell-epoken får en fortsättning
Jag tänker inte gnälla om att det verkar en aning inkonsekvent utan istället bara glädjas åt att Ulf Lundell ämnar fortsätta sitt musicerande även efter denna, den annonserat sista turnén. Varje chans att få höra Jag saknar dig är ett tillfälle värt att leva för. I min mening Lundells största stund som artist.
Lyssna på Jag saknar dig HÄR (vis Spotify)
Hårdrock och Bonne Idée
Det är nästan så att jag blir lite sugen på att leta fram mina Mötley Crüe-skivor och drömma mig tillbaka till mellan- och högstadiet. Det finns nog ingen enskild rocklåt som är så simpel, idiotisk och catchy på samma gång som Kickstart my heart. ”Whow! Yeah!”… Essensen av rockmusiken under 80-talet, there you have it!.
*****
Klicka HÄR för att, beroende på bredbandshastighet, flyga iväg till Bonne Idées MySpace för att sedermera lyssna på Natten är så lång. Låten är en cover på Claes-Göran Hederströms original.
*****
När jag läser den här Ulf Lundell-intervjun känns det som att jag har läst den förr. Många, många gånger. Kan ingen journalist fråga en endaste fråga om en skiva, låt eller spelning? Det blir alltid samma gamla trött-gammal-nykär/nyskild-ute-på-vägen-igen-historia.
Recension av Deportees Under the Pavement, the Beach
Läs gärna min recension av Deportees nya skiva Under the Pavement, the Beach i nya numret av Groove. Och om ni inte kan bärga er finns tidningen i pdf-format på Grooves hemsida.
Det är årets skiva, alla kategorier. Jag har inte ens vågat undersöka hur många gånger den spelats i min i-pod. ”Rekordet” för antalet gånger en låt spelats var nyligen Lykke Li’s Tonight med sina 124 spelningar. Snart är nog samtliga spår från Under the Pavement, the Beach uppe och nosar i de trakterna.
Köp skivan! Ni kan faktiskt för en gångs skull döma innehåll efter omslag.
Nu ska jag knyta ihop säcken på en okristligt lång recension av Bob Dylans senaste. Det är först nu det finns tid, men en inaktuell recension är också en recension för att parafrasera mäster Lundell.
Farväl Popcirkus och godmorgon Elvis
Så har då SVT beslutat sig för att lägga ner Popcirkus. Känns lika tråkigt som väntat, tyvärr. Frågan är nu bara om SVT utvecklar en ny plattform för popmusik i tv-format eller om de helt enkelt lägger ner verksamheten på den punkten.
Det är svårt, oerhört svårt att få till ett bra tv-program med musik i fokus. Jag kan hålla med kritikerna om att Popcirkus blev lite blajigt ibland, men det var skönhetsfläckar som så sakterliga försvann mot slutet av serien. Men att fylla 90 minuter livesänd underhållning, det kräver en konstant hög innehållslig kvalitet. 60 minuter hade räckt gott och väl i Popcirkus fall. Dessutom, icke att förglömma, är banden som spelar i diverse tv-program där för att marknadsföra en skiva eller en kommande turné. Mig veterligen var det bara Håkan Hellström som dök upp utan att ha vare sig skiva eller turné att promota. Så ni som beklagade er över vilka artister som dök upp…ja försök själva få tag på en artist när denne befinner sig mellan projekt. Surt sa räven.
Sonic skriver idag om ett musikprogram där Elvis Costello bjuder in gäster som intervjuas och spelar musik. Av artiken att döma verkar det som en given vinnare. Men då det är SVT som köpt rättigheterna ställer jag mig än mer tveksam till att kanalen lanserar en ny svensk popunderhållning den närmsta tiden. Det är som bekant lättare att köpa en produkt än att skapa den.
Eller så kanske SVT ska köra på den svenska modellen rakt ut och kopiera hela konceptet punkt för punkt, med svenska motsvarigheter till Costello med gäster. Tyvärr heter Sveriges egen Elvis Costello Jakob Hellman, och hur mycket man än skulle vilja se det så tror jag inte att den blyge popguden från Voullerim sätter ”Leda ett tv-program” särskilt högt på sin ”att göra”-lista…
Men Ulf Lundell då? Skulle det inte vara skoj att se honom som programledare i tv? Nu när han ska trappa ner sitt eget artisteri passar det ju perfekt i tiden. Tänk er ett program där han sitter i en skön fåtölj med en flaska ramlösa i ena handen och läsglasögonen balanserande i den andra, intervjuandes den svenska och utländska artisteliten. En given första gäst vore naturligtvis Jocke Berg! Efter intervjun (hur nu den skulle se ut) kunde de kunna greppa varsin gitarr och framföra Jag saknar dig i en ljuv duett. Det vore något för gudarna att skåda.Och då är jag inte ens ironisk, utan jag tror på fullaste allvar att Lundell skulle styra skutan i hamn med bravur. Över huvud taget skulle det vara intressant att höra vilka frågor en etablierad artist skulle ställa till andra artister. Men likt Jakob Hellman så tror jag inte att det kommer ske, av många många anledningar.
Nåja, vad är en bal på slottet liksom…
Tills dess att SVT eller någon annan kanal förstår vikten av att faktiskt marknadsföra (eller ur kanalens synvinkel: exploatera) den nuvarande svenska popvågen råder jag er alla att följa Per Sindin Larsens projekt PSL. Den miniserie runt Kent. som fick det ironiska namnet Stjärnorna i psykbunkern, är värd fem Guldbaggar bara den.
Tyst som i graven, tyvärr
Jag har drabbats av en liten panikångestattack. Då, som jag nämnde i det tidigare inlägget, min hörsel hamnat i fullständig oblans är lägenheten öde och tyst. Öronen registrerar varje ljud, högt som lågt och förvanskar dessa till oklara, brusiga varianter av sanningen. Sambo-Hanna jobbar och jag försöker roa mig med sådant som inte låter.
Men att läsa går inte heller något vidare. Som föld av denna åkomma har jag en huvudvärk som strålar vid varje försök till koncentration. Det får bli vårdcentralen imorgon för att få reda på vad det här kan vara. Att googla symptomen är, för en hypokondriker, som att knyta en snara. Allt slutar i ett livslångt lidande där, med mycket möda och stort besvär, ett normalt liv kanske kan bli verklighet.
Jag har i alla fall sorterat min skivor, i alfabetisk ordning. Fastnade vid Lundell-sektionen. Det slog mig att jag inte lyssnat till Den vassa eggen sedan jag läste Håkan Lahgers Den vassa eggen – Ulf Lundells kreativa kaos. Dumt nog försöker jag lyssna, fast på väldigt låg volym. Men nej, redan vid spraket innan första spåret inser jag det befängda i beslutet.
Så jag sorterar färdigt, tar en till Ipren och bloggar lite.
Vad är ni redo att betala?
Jag intervjuade en bakfull Robert Svensson idag. Trevlig och sympatisk på alla sätt och vis. Hans soloskiva finns på Spotify och bandet han frontar, Mixtapes and Cellmates, har ett par riktigt vassa spår att lyssna till på MySpace. Det är kul att lyssna till en artist som verkligen kämpar med själ och hjärta för att förverkliga sina artistiska mål. Det ger ett perspektiv som man som renodlad konsument inte reflekterar över. I 54 minuter pratade vi om hypade band, norrmän, sågningar i media, Markus Krunegård, pengar med mera.
Det är på något sätt fel att alla dessa artister man tror ska kunna leva (åtminstone delvis) på sin musik jobbar vid sidan av sitt artisteri. Därför vill jag ta detta tillfälle i akt att be om ursäkt till alla de artister och band vars musik jag laddat ner på ett olagligt sätt. Så till herrarna Jagger och Richards: Jag hoppas ni inte svälter!
Skämt åsido. Jag skulle gärna betala en månadsavgift på 100-200kr för en tjänst som Spotify om jag visste att kakan delades lika mellan artisterna. Vem vet, det kanske skulle kunna bli världens första fungerande socialistiska fenomen? Men jag skulle aldrig någonsin utföra ett regelrätt arbete utan ersättning på längre sikt. Så när Robert avslöjade att medlemmar ur ett av Sveriges största band måste deltidsjobba tappade jag faktiskt hakan. Min vision om vilka artister som kan leva på sin musik raserades och fick mig att inse vilket fåtal det egentligen rör sig om. Så grattis Lundell, Thåström, Hellström, Berg med flera som kan leva på sin musik. Och detta grattis saknar fullständigt ironi. För det verkar vara ett jäkla jobb att ta sig dit.
För när ett skitband (som jag inte tänker nämna här) på grund av en 45 sekunders medverkan i O.C. får 100 000 dollar per avsnitt plus intäkter från dvd-försäljning är något galet.
Sverige är i dagsläget världens bästa popland där det ploppar upp en ny fantastisk artist var och varannan dag. Men så sakterliga har jag, med en inkomst som gränsar till existensminimum, börjat överväga att betala för musik (hör och häpna!). Dock gärna i en fast avgift snarare än renodlade skivpriser. Jag vet inte vad ni tycker? Vad skulle ni kunna tänka er betala för en skiva?
Artister som plötsligt sågas.
Fantastisk krönika av allvetaren Johan Hakelius i Aftonbladet. Hur bestäms vilka som unisont ska hyllas och vilka som ska få smaka på den stora motorsågen?
Trots att jag inte kan förstå den kritik som riktats mot Ulf Lundell och numera också Thåström är det likväl konstigt att sådana här ”vågor” sveper över oss med jämna mellanrum. Trenden att först hylla för att sedan såga är inget nytt fenomen. Däremot vet jag inte någon som blivit förvandlad till ett adjektiv såsom Lundell tydligen blivit. Det närmsta jag kommer på är ”Tomas Ledin” för sina texter. ”Ledin-klass på texterna” är ett tämligen vedertaget (och lagom elakt) uttryck som används när texter blir för banala.
Det är för övrigt en skam att uttrycket ”Ulf Lundell” används som ett negativt adjektiv. Personligen använder jag (kanske alltför) ofta Lundells namn när det kommer till att exemplifiera en näst intill vanvettig produktionshastighet. Men när jag tycker om en artist får han eller hon gärna släppa en skiva i månaden så länge det finns något av värde på den. Böckerna får hellre vara 900 sidor långa fastän det skulle vara bättre att kapa 2-300 av dem, än att det inte kom några böcker från Lundell över huvud taget.
Mest troligt kommer det aldrig att släppas några hyllningsskivor till Lundells ära, trots att han (tillsammans med Thåström) är den som gjort sig förtjänt av en. Det handlar om att dessa två herrar inte ”spelar spelet” i tillräckligt hög grad. De framställs som svåra och otillmötesgående och tillslut är detta egenskaper som ligger dem i fatet hos allmänheten. Vid en viss tidpunkt, som på en given signal, blir det tillåtet för media att plocka ned dem från den piedestal de själva placerat dem på från första början.
Ett tydligt exempel är Sveriges största band de senaste 10-15 åren, Kent. Från att vara hyllade utan undantag till att bli, om inte sågade, så utsatta för en kall nordanvind från recensentkåren. Samlingsboxen beskrevs som tråkig trots att den innehöll de skivor som blivit pepprade med plus, stjärnor och getingar, samt en del bonusspår. Konserterna beskrevs inte längre som något utöver det vanliga, snarare trötta och förlegade.
I dokumentären ”Kent – Så nära får ingen gå” säger bandet att det kommer att komma en tid där vinden vänder och det blir ”inne” att totalsåga dem. Och det var nästan vad som hände. Deras tid som ”Sveriges viktigaste band” var över och de halvdana konserter (och skivor) som tidigare fått oförtjänt höga betyg för att de var just Kent, fick nu oförtjänt låga betyg för att de var just Kent. Det krävs bara en liten svacka för att reaktionerna ska ta en obehaglig vändning. Journalister vill inte upprepa samma superlativ i tio år och när chansen kommer att visa sin känsla för trender och sin egensinnighet, då faller yxan istället.
Snart kommer vi säkert att se samma sak hända med Håkan Hellström. Hans första tio år har blivit en framgångssaga utan like men snart blir det ”inne” att ta ner honom på jorden. Sedan får man tycka vad man vill om det.
Topplista v.10 – ”Stockholm”
Här kommer så den första topplistan i sann High Fidelity-anda. För att ta del av listan i ljudform klickar ni här. Om er webläsare vägrar kan ni kopiera länkadressen och klistra in den i adressfältet i ett nytt fönster. När ni väl har spellistan på ert Spotify-konto behöver ni aldrig mer göra om det här då den uppdateras automatiskt varje söndag. Fem låtar, vare sig mer eller mindre, som just denna vecka bygger på temat ”Stockholm”. Ja ni läste rätt, fem låtar som på ett eller annat sätt berör vår kungliga hufvudstad.
Vecka 10 – ”Stockholm”
- Sophia Somajo – ”Stockholm calling”
- Simon Norrsveden – ”Stockolmssången”
- Perssons Pack (feat. Annika Norlin) – ”Stenad i Stockholm”
- Olle Ljungström – ”Sthlm, Sthlm”
- Ulf Lundell – ”Rom i regnet”
En salig blandning var det ja. Hela Sofia Somajo’s ”Stockholm calling”-EP är för övrigt värd all tänkbar beröm. Vad gäller Simon Norrsvedens nya skiva finns recensionen här för den som är intresserad.I övrigt känner jag att motiveringar är onödiga. Det är mina fem favoriter helt enkelt. Nog så!
Saknar ni någon favorit-Stockholmsserenad? Det är bara klottra i kommentarsfältet.
Kulturkonsument - Fulkultur i lyxförpackning 