Bortglömd soul á la Springsteen
Det är ingen hemlighet att jag varit inaktiv den senaste tiden. (Kolla Rockfoto för mina eskapader den senaste tiden) Men istället för att ursäkta mig kommer jag istället ge er en av världens, idag levande, soulsångare i egen hög person. Skit i Born to run, Born in the USA, Thunder road och allt vad klassikerna heter. Det här är så mycket större. Det är soul av bredbensrockens urfader och vad som mycket väl kan vara en av tidernas bästa bootlegs (Acoustic tales – Live at Swinging Pig)
Lyssna på andra versen.Det är det bästa som bjudits er på år och åter år…
”Im stranded in the jungle
Taking all the heat they was giving
The night is dark but the sidewalks bright
And lined with the light of the living”
Vilken röst..
Det må vara recensentrock, publikfrieri och fan och hans moster. Men lyssna på rösten. Varför gör inte mannen, myten och legenden en cover-skiva idaG. Eller förresten, svara inte, alla vet varför.
Lyssna igen. Och låt er förföras…
Misär
Det går inte att säga detta på något annat sätt: Det är jävligt uppgivet här just nu.
Idag påbörjas den tredje sjukveckan och det är återigen öronen som sviker mig när jag som bäst behöver dem. Först en öroninflammation (vad är oddsen?) och nu behagar mitt vänstra öra lägga ner verksamheten på allvar. Precis som förra året har någonting hänt med trumhinnan som gör att alla ljud vibrerar snarare än låter. Bilar som kör förbi på hundra meters avstånd är helt plötsligt störande på ett sätt som jag inte kan återge i skrift.
Radiomomentet på journalistlinjen är ett icke-moment för min del. Utan röst och hörsel har det varit omöjligt att över huvud taget göra någonting. Därför får det bli ett senare problem. Exakt hur sent och stort problem får framtiden utvisa.
Så, för att sammanfatta läget, sitter jag dagarna i ända i en fin, men likväl liten lägenhet utan musik, tv eller liknande. Absolut tystnad är det enda som hjälper mot de här vibrationerna och jag behöver nog inte påpeka hur tradigt det blir.
Jag behöver verkligen en liten oväntad framgång snart. Mycket snart!
Bra dansmusik! Ja, ni hörde rätt
Varför har jag inte bloggat på så pass länge?
Svaret heter sjukdomar. Ja, pluralis är nyckelordet, då jag under de senaste veckorna lyckats ha en kraftig flunsa, öroninflammation och halsfluss till den grad att hoppet i mitt inre givit upp och sökt sig till varmare breddgrader (en gratis resa till Grekland någon?). Att ha så ont i örat att musiklyssnande inte längre är ett alternativ under två veckors tid är ett handikapp. Minst sagt.
Jag har inte kollat min mejl, lyssnat på ny musik eller gjort något konstruktivt under den här tiden. Två veckors livstid utan att kunna leva. Där har ni mitt liv.
Men nu, när jag börjat hämta mig från hekvetet på jorden, är det återigen dags att bedöma musiken som skickas in i mina öron.
Och, tänka sig, visst fanns den mest positiva överraskningen i kommentarssfältet. Klicka HÄR för att lyssna till ett av de bättre band som passerat min sargade trumhinna den senaste tiden. TNHD heter bandet, vilket står för The New Heaven Dieppe, och som lyckats med konststycket att göra elektronisk musik lättlyssnad och dansvänlig utan att kalla sig för The Knife. My Defeat är den låt som figurerar i mitt fantasifulla inre och som för mig mot ett imaginärt dansgolv nära mig.
Lyssna på den. Inse fakta: den är bra!
Och sen, spread the word!
Bittert inlägg i musikens tecken
Till att börja med…
Jag kan inte i skrift uttrycka den sorg och bitterhet jag känner inför Luleås missade slutspel. Därför är det nog med: Neeeeej!
* * * * *
Men det finns annat i livet än det lokala hockeylaget. Den HÄR spellistan till exempel. Låt den bli ett lysande exempel på allt som melodifestivalen inte är; en orgie i välkomponerade, unika och uttrycksfulla sånger.Bob Dylan, Jakob Hellman och Otis Redding för att nämna några. Jämförelsen är orättvis – javisst – men likväl talande för hela konceptet som kallas folkfest.
* * * * *
Varför vann inte Salem? Hur kan det svenska folket vara så…retarderade?
Blondinbella på Internet-TV
Efter min Blondinbella-research inför intervjun fastnade jag i bloggträsket. Därför har jag nu sett premiäravsnittet av Bellatyrashow.se. Det var tydligen direktsänt och ska vara revolutionerande i sin genre.
Jag har aldrig känt mig så…dum, utanför och oförstående.
Jag förstod ingenting. Vare sig av innehåll eller koncept.
Men är jag den önskade målgruppen? Nej!
Så därför fortsätter jag att hävda att Schulman Show fortfarande dominerar mitt nät-tittande. Men nät-sända program är den oundvikliga framtiden där såväl jag som du kommer konsumera våra program i framtiden.
Kulturkonsument - Fulkultur i lyxförpackning 