Artister som plötsligt sågas.

Fantastisk krönika av allvetaren Johan Hakelius i Aftonbladet. Hur bestäms vilka som unisont ska hyllas och vilka som ska få smaka på den stora motorsågen?

Trots att jag inte kan förstå den kritik som riktats mot Ulf Lundell och numera också Thåström är det likväl konstigt att sådana här ”vågor” sveper över oss med jämna mellanrum. Trenden att först hylla för att sedan såga är inget nytt fenomen. Däremot vet jag inte någon som blivit förvandlad till ett adjektiv såsom Lundell tydligen blivit. Det närmsta jag kommer på är ”Tomas Ledin” för sina texter. ”Ledin-klass på texterna” är ett tämligen vedertaget (och lagom elakt) uttryck som används när texter blir för banala.

Det är för övrigt en skam att uttrycket ”Ulf Lundell” används som ett negativt adjektiv. Personligen använder jag (kanske alltför) ofta Lundells namn när det kommer till att exemplifiera en näst intill vanvettig produktionshastighet. Men när jag tycker om en artist får han eller hon gärna släppa en skiva i månaden så länge det finns något av värde på den. Böckerna får hellre vara 900 sidor långa fastän det skulle vara bättre att kapa 2-300 av dem, än att det inte kom några böcker från Lundell över huvud taget.

Mest troligt kommer det aldrig att släppas några hyllningsskivor till Lundells ära, trots att han (tillsammans med Thåström) är den som gjort sig förtjänt av en. Det handlar om att dessa två herrar inte ”spelar spelet” i tillräckligt hög grad. De framställs som svåra och otillmötesgående och tillslut är detta egenskaper som ligger dem i fatet hos allmänheten. Vid en viss tidpunkt, som på en given signal, blir det tillåtet för media att plocka ned dem från den piedestal de själva placerat dem på från första början.

Ett tydligt exempel är Sveriges största band de senaste 10-15 åren, Kent. Från att vara hyllade utan undantag till att bli, om inte sågade, så utsatta för en kall nordanvind från recensentkåren. Samlingsboxen beskrevs som tråkig trots att den innehöll de skivor som blivit pepprade med plus, stjärnor och getingar, samt en del bonusspår. Konserterna beskrevs inte längre som något utöver det vanliga, snarare trötta och förlegade.

I dokumentären ”Kent – Så nära får ingen gå” säger bandet att det kommer att komma en tid där vinden vänder och det blir ”inne” att totalsåga dem. Och det var nästan vad som hände. Deras tid som ”Sveriges viktigaste band” var över och de halvdana konserter (och skivor) som tidigare fått oförtjänt höga betyg för att de var just Kent, fick nu oförtjänt låga betyg för att de var just Kent. Det krävs bara en liten svacka för att reaktionerna ska ta en obehaglig vändning. Journalister vill inte upprepa samma superlativ i tio år och när chansen kommer att visa sin känsla för trender och sin egensinnighet, då faller yxan istället.

Snart kommer vi säkert att se samma sak hända med Håkan Hellström. Hans första tio år har blivit en framgångssaga utan like men snart blir det ”inne” att ta ner honom på jorden. Sedan får man tycka vad man vill om det.

21 mars, 2009 | Kategorier: Allmänt, Krönikor, Litteratur, Musik | Tags: "Kent - Så nära får ingen gå", Aftonbladet, Håkan Hellström, Johan Hakelius, Kent, Krönika, Litteratur, Musik, Musikjournalistik, Thåström, Tomas Ledin, Ulf Lundell | Lämna en kommentar