Flytt
Bloggen finns numer på kulturkonsument.se. För den som undrar.
Världens 200 bästa låtar
Här är mitt ”facit”: Listan över mina 200 favoritlåtar, alla kategorier.
Fredrik Virtanen skapade en lista över 200 låtar som är fem plus. En lista som skulle ”folkbilda” novisen Alex Schulman inom popmusikens ärofyllda historia och samtid. Markus Larsson följde i sin kollegas fotspår och publicerade (förutom en fantastiskt bra krönika) en fortsättningskurs som gick både ett och två steg längre in på den smala stigen mot de subtila, undangömda och personliga låtar som kan sätta spår i den mest svårgenomträngliga av människor. Kort därefter kom det från, en av mina personliga favoritskribenter Per Bjurman en lista över sina 200 personliga favoriter.
Som Barney Stinson, helt oprovocerat, skulle utbrista: Challenge accepted!
Vilken idiot jag var. Det tog nästan en månad. En månad präglad av ångest, separationsångest, självrannsakan och uppgivenhet. Men tillslut stod den där. Listan med stort L. 200, ja 200 jävla låtar, som av någon anledning påverkat mig mer än andra.
Av någon anledning fanns det vissa val som plågade mig mer än andra. Att välja ”Right next roor to hell” från Guns n’ Roses Use your illusion II var ett högst personligt val. Det finns minst 10 G n’ R-låtar som är bättre men ingen har, under de senaste fem åren, slagit an en känsligare sträng än denna. Det var den låt som En vän under mellanstadiet, helt lyriskt, lovordade under en tidig morgon på skolgården. Detta var under den tid då vi tillbringade vår lediga tid åt att debattera huruvida Guns n’ Roses (Han) eller Iron Maiden (Jag) var bättre, om Alice Coopers ”Hey Stoopid” placerade sig högre än AC/DC’s ”You shook me all night long” på alla tiders lista och om Mötley Crües Vince Neil skulle vinna över Axl Rose i en boxningsmatch. Detta i sig är inget skäl att välja en låt över en, objektivt sett, bättre. Men den eufori han visade upp när han kom till grusplanen på Backgårdsskolan och med lika delar glädje och sorg berättade att han stått i kö för att Beliva-butiken endast hade några få ex av Use your illusion I & II och att han ville ha dem under releasedagen (läs kvällen/natten). Sorgen låg i att han somnat direkt han kom hem och under morgonen endast hunnit lyssna på första spåret på första sidan av första skivan (dessa var vinyl-tider). Denna låt var just ”Right next door to hell”. Vi var 11 år vid den här tiden. Idag vet jag inte ens om han lever. Tragiskt nog verkar det inte så. Det är den här typen av historier, fast mindre dramatiska, som ligger bakom några av låtvalen och det kan inte hjälpas Det är en personlig lista och varje spår har en historia. Mer eller mindre präglade av ursprung, uppväxt och erfarenheter.
Men jag vidhåller, även idag, att Iron Maiden är bättre än Guns n’ Roses.
Vissa låtval är så naturliga att de inte behöver motiveras. ”Backstreeets”, ”Midnight train to Georgia” och ”If it be your will” är så självklara att de inte behöver motivering. Den sistnämnda har jag redan utnämnt till den låt som ska spelas på min, förhoppningsvis avlägsna, begravning (beslutat under en efterfest för ett tag sedan).
Och det är väl just det som är det fina med den här typen av listor. Det är mina val, ingen annans, och motiveringar är överflödiga. Jag utmanar härmed alla som läser detta att själva sätta ihop sin lista och länka den i kommentarsfältet. Reglerna är enkla: En låt per artist och allt ska vara klart inom en månad (två om ni har barn under åtta år).
Varför jag valde just de här låtarna är och förblir ett mysterium. Jag ägnade 2300 tecken åt att reflektera över varför vi tycker om en viss musik, men spottar åt annan, i en krönika för Västerbottenskuriren. Jag vet inte om jag, eller någon som läst den, blev klokare. Men efter att ha spelat min egen spellista några gånger kan jag åtminstone säga en sak: Jag ångrar inget. Det finns inte en låt som inte präglat mig som människa eller musiklyssnare. Enstaka val är mer personliga än andra och, rent objektivt, finns det kanske något bättre i den oändliga sångflod som löper från förr till senare.
Låt era listor flöda. Jag kan härmed meddela att processen är en orgie av nostalgi, glada och mindre glada minnen.
Musik för öga och öra
Oj vilken pretentiös titel jag satte på detta inlägg ser jag nu.Förhoppningsvis får den bäring allteftersom tangenterna trycks ned.
Det var ett tag sedan. Minst sagt. Men när ni tänker ”vad kan han ha gjort som är så jä**a viktigt att han inte hinner uppdatera en blogg som endast de närmast sörjande (samt de som googlar ”+Name the pet” + trosor, vilket fascinerande nog är en av de vanligaste sökvägarna till den här bloggen) läser?
Men här har ni ett urval av vad som skett under den senaste månaden. Se om ni kan klå det:
- Gift mig med Hanna
- Förberett mig på pappa-rollen som är beräknad att träffa mig rakt i solarplexus 26 juli.
- Flyttat in med Hanna i en fet fyra, vilket är en oerhörd skillnad mot den sketna ettan vi hade tidigare.
- Blivit inneboende med Sara och Alfons (drygt ett år, Alfons alltså. Sara är 23 och ett halvt).
- Totalbevakat Umeå Open för Norran. Ett lika roligt som energidränerande jobb.
Dessutom har jag påbörjat den definitiva listan över världshistoriens 200 bästa låtar. Det är omöjligt; det säger sig självt, men ”att försöka är första steget mot att misslyckas” -Homer Simpson.
. . . . .
På tal om pingis: Det finns få saker som är roligare än att fota konserter. Nedan ser ni ett urval från Umeå Open-helgen.
Till nästa gång. Tuu-de-loo!
Årets bästa skiva – Revisited
Det tog inte lång tid för det förra inlägget att bli aktuellt. Årets hittills bästa skiva är Michael Kiwanukas Home Again. Det finns inga egentliga konkurrenter. Det bara är så. Och för en gångs skull är jag innerligt glad över att inte behöva recensera skivan. Den senaste tiden har det blivit många plus, kurrar och allehanda betygs-krumelurer. Jag vet inte om det är att räknas som ett i-landsproblem, snarare ett pessimistproblem; att de skivor man får hemskickade håller för hög kvalitet.
* * * * *
2012 års bästa skivor (so far)
Ja, som rubriken så tydligt visar är det fråga om att i ett tidigt skede utse frontrunners till årets bästa album. Det här är i mångt och mycket ren och skär idioti då det, logiskt och statistiskt, kommer att ske en hel del. Men senast jag kollade så var det här min blogg så, here goes.
1. Thåström – Beväpna dig med vingar (Spotify)
För att citera Grynet så är det ”Sjukt bra”. Mer skrot, skrammel och oljud åt folket!
2. First Aid Kit – The Lions Roar (Spotify)
”Emmylou” lär i alla fall hamna i topp när årets låtar sammanfattas.
3.Leonard Cohen – Old Ideas (Spotify)
Om jag är en femtedel så cool som mister Cohen när jag är 77 år ung kommer jag att skatta mig lycklig.
4. Winhill/Losehill – Swing of Sorrow (Recension)
Man blir ju lite extra stolt över att vara Ume-bo.
5. Pearl Fiction – Painted Wolf (Spotify)
Aldrig har så få (jag) haft så många (nåja) att tacka för för så mycket (det är i alla fall en jäkligt härlig skiva). Åttiotalet rules, på sitt säregna sätt!
Fem-i-topp á la nu, liksom.
Entreprenörsskap och lönnmord
I det för dagen vårstrålande Umeå går livet på en efterlängtad tomgång. En timmes träning som följdes av nya numret av Sonic väntandes på hallgolvet är precis lagom dos aktiviteter. Finalen av På Spåret hägrar som en kall öl under en ökenvandring. Eller nåt mindre dramatiskt.
* * *
Börjar så smått få grepp om Winhill/Losehills ”Swing of Sorrow”. Nitton låtar kräver sitt beskärda antal lyssningar. Att komprimera ner de många intrycken till 600 tecken blir…utmanande.
* * *
Fastnade i Assassins Creed – Brotherhood igår. Att rädda världen från allehanda patrask är ett jobb jag vanligtvis tar på stort allvar. Men nu har jag fastnat i någon sims-liknande fas där jag (en lönnmördare från 1500-talets Rom, med en vapenarsenal som skulle få USA:s underrättelsetjänst att rekommendera atomkrig) kommer på mig själv med att starta banker, renovera skrädderier och investera vinster till att anlita en arkitekt för att renovera en bordell. Min blodtörst har sakta men säkert ersatts med en potentiell kandidatur till årets entreprenör. Snart kommer jag nog på mig själv med att motivera mitt nästa lönnmord med: ”det stärker mitt varumärke”. Det känns inte okej, inte okej alls.
Sagan om Pimme
Kristian Luuk besökte Umeå idag för att prata om sina livsval. Intressant och underhållande. Jag fotade honom därefter för att smycka den nästan 6000 tecken långa artikeln jag skrivit. Överraskande många ville bli fotograferade tillsammans med en kändis. Varför man vill det övergår mitt simpla förstånd, så vem är jag att ifrågasätta massan.
* * *
Thåströms nya Beväpna dig med vingar är, efter snart tio lyssningar, min kandidat till årets hittills bästa skiva. Umeå Open kan inte komma snart nog.
Den melankoliska och självrannsakande trilogin Skebokvarnsv.209, Kärlek är för dom och Beväpna dig med vingar är fanimej Sveriges musikaliska svar på Sagan om ringen. Episkt!
Back in buisness
Ja då var det dags att kicka igång den här bloggen igen. Sedan senaste har bland annat följande hänt:
- Blivit färdigutbildad kulturjournalist
- Jobbat en sommar på Norran som kultur- och nöjesredaktör
- Börjat jobba på som reporter och fotograf på Vertex
- Fotograferandet har tagit en allt större plats och är idag en regelrätt bisyssla
- Fått igång frilansandet
- Blivit sambo med Hanna igen efter drygt två år som särbos
- Recenserat en sjuhelvetes massa skivor och konserter
- Snart färdigställt min hemsida
- Börjat fundera över hur en Topp 50-lista över världens bästa låtar skulle kunna se ut
- Gett upp alla förhoppningar om att en Topp 50-lista över världens bästa låtar skulle kunna bli verklighet
…och mycket, mycket mer. Men that’s all for now folks.
Kent på Pdol -10. Fortfarande högt upp på listan.
Ett första intryck av Tove Styrke
Igår blev det en kort och intensiv visit på Scharinska där Tove Styrke uppträdde. Recension och bilder finns här.
Britpop-kampen går vidare
I kölvattnet efter Niclas Gustafssons tänkvärda krönika har dagen ägnats åt nittiotalets musikarv. Henrik Schyfferts fantastiska försvarstal till nittiotalet i all ära; nittiotalets fröjdefulla klimax är den smått bisarra kampen mellan Blur och Oasis.
Två band som gjorde smått hatiska utspel via media, låtar som påverkade miljoner, frontfigurer som dejtade the hottest of the hottest och en nostalgisk engelsk presskår som gjorde sitt bästa för att promota den engelska brit-popen som världsledande.
I mitt tycke fanns det aldrig någon kvalitativ kamp mellan de båda. Blur är, och förblir, tre klasser bättre än Oasis. Suede och Pulp blandade sig visserligen i den perifera striden men dock utan att skapa ett enda gediget album.
Så frågan vi alla bör ställa oss är: Vilket brittiskt nittiotalsband förtjänar guldmedaljen?
Lyssna på ett urval via Spotify och lägg er röst.
Martin Ekman vs. Kicki Danielsson 10-0
Det är inget bra tecken när man blir påmind om sin egen blogg av kurskamrater.
Men när jag ändå är inne för att kontrollera att den fortfarande existerar vill jag dela med mig av ett pressutskick jag fick tidigare under dagen. Den icke-ironiska generationen behöver inte läsa längre och den humorlöse gör bäst i att avbryta läsningen här och nu. Det här är nämligen ett välkommet och uppfriskande inslag i min tämligen fakta-baserade inkorg. Pressmeddelanden som alla säger att det här och det där bandet är det bästa som hänt världen sedan…solen(?) och där resultatet är minst sagt skralt. Ja, dessa dominerar min överfulla inkorg.
Läs därför Martin Ekmans (MySpace) retoriskt skickliga svar på Kicki Danielssons snyftvals om att P4 valde bort hennes ”comeback” (för att sedermera ändra sig).
P4 vägrar spela Martin Ekmans nya låt
Den nya låten Psykolog med Martin Ekman skulle bli hans stora genombrott – men han ratas av P4 som vägrar spela låten.
Artisten har tagit det hela hårt och sitter nu inlåst ensam och gråter i studion på grund av det inträffade.
– Jag är ledsen, sårad och förbannad Jag fattar det inte. Är det mobbning på gång? säger stjärnan.
”Psykolog” är den första nya Martin-låten på 7 månader. En menad nytändning i karriären för den folkkära sångaren – men breaket har kommit av sig. Rikstäckande P4 nobbarlåten och har enligt egen uppgift inte spelat den en enda gång. Radiotystnaden är i det närmsta total.
Efter Martins marsvins nyliga död ställdes den planerade turnén in. SR:s bojkott har nu lett till att Martin Ekman har isolerat sig hemma – oerhört ledsen och nedstämd.
– Jag fattar det inte. Är det någon mobbning på gång? Jag får brev, samtal och mejl av mina fans som frågar när de får höra min nya sång, säger sångaren.
”Det är maktmissbruk”
Han fortsätter berätta:
– Det är maktmissbruk anser jag. Väldigt dålig stil. Jag trodde att P4 var public service och skulle täcka upp det mesta i Sverige.
Det har gått så långt att Martin Ekman har svårt att möta sina fans öga mot öga.
– Jag skäms inför mina fans. Vad ska jag säga dem?
Ville gärna framföra gammal hitlåt
Dessutom.
– Gunilla Nilars på SVT har inte ringt och frågat om jag vill vara med på ”Allsång på Skansen” i sommar. Jag skulle bli jätteglad, och jag skulle gärna sjunga ”Bra vibrationer”! En låt från 1985. Även om det vore pinsamt. Alla andra artister som är med får sjunga sina nya låtar, det skulle jag också helst vilja säger Martin Ekman.
Tydligen är det så att man måste vara en före detta dansbandssångerska för att få plats på P4:s spellistor då de den här veckan adderade Kicki Danielsson och Wisex. Martins skivbolag ska försöka ha möte med P4 imorgon och fråga varför denna mobbing pågår.
Skivbolagsdirektören Peter Åstedt reagerar hårt på att Martin Ekman inte spelas i P4:
– Det är självklart att Martin ska spelas. Men det förvånar mig inte att de inte gör det. Det är några som styr P4 med järnhand och de har gjort kanalen till en dansbandskanal. Se bara den här veckan adderingar Kicki Danielsson och Wisex. Ungarna skrattar ju åt kanalens musik! Det är för bedrövligt med den här likriktningen. Tyvärr kanske vi får skicka Martin till en Psykolog precis som i låten.
Ja är det inte fantastiskt så säg…
Att Själsfrände (soft live-version) är skönare än att bli kliad på ryggen precis innan man ska somna gör inte saken sämre.
Ingen försommar utan reggae
Sköna sommartoner signerade Helt Off. Klicka HÄR för att lyssna på nya singeln Tillsammans.
Bortglömd soul á la Springsteen
Det är ingen hemlighet att jag varit inaktiv den senaste tiden. (Kolla Rockfoto för mina eskapader den senaste tiden) Men istället för att ursäkta mig kommer jag istället ge er en av världens, idag levande, soulsångare i egen hög person. Skit i Born to run, Born in the USA, Thunder road och allt vad klassikerna heter. Det här är så mycket större. Det är soul av bredbensrockens urfader och vad som mycket väl kan vara en av tidernas bästa bootlegs (Acoustic tales – Live at Swinging Pig)
Lyssna på andra versen.Det är det bästa som bjudits er på år och åter år…
”Im stranded in the jungle
Taking all the heat they was giving
The night is dark but the sidewalks bright
And lined with the light of the living”
Vilken röst..
Det må vara recensentrock, publikfrieri och fan och hans moster. Men lyssna på rösten. Varför gör inte mannen, myten och legenden en cover-skiva idaG. Eller förresten, svara inte, alla vet varför.
Lyssna igen. Och låt er förföras…
Misär
Det går inte att säga detta på något annat sätt: Det är jävligt uppgivet här just nu.
Idag påbörjas den tredje sjukveckan och det är återigen öronen som sviker mig när jag som bäst behöver dem. Först en öroninflammation (vad är oddsen?) och nu behagar mitt vänstra öra lägga ner verksamheten på allvar. Precis som förra året har någonting hänt med trumhinnan som gör att alla ljud vibrerar snarare än låter. Bilar som kör förbi på hundra meters avstånd är helt plötsligt störande på ett sätt som jag inte kan återge i skrift.
Radiomomentet på journalistlinjen är ett icke-moment för min del. Utan röst och hörsel har det varit omöjligt att över huvud taget göra någonting. Därför får det bli ett senare problem. Exakt hur sent och stort problem får framtiden utvisa.
Så, för att sammanfatta läget, sitter jag dagarna i ända i en fin, men likväl liten lägenhet utan musik, tv eller liknande. Absolut tystnad är det enda som hjälper mot de här vibrationerna och jag behöver nog inte påpeka hur tradigt det blir.
Jag behöver verkligen en liten oväntad framgång snart. Mycket snart!
Bra dansmusik! Ja, ni hörde rätt
Varför har jag inte bloggat på så pass länge?
Svaret heter sjukdomar. Ja, pluralis är nyckelordet, då jag under de senaste veckorna lyckats ha en kraftig flunsa, öroninflammation och halsfluss till den grad att hoppet i mitt inre givit upp och sökt sig till varmare breddgrader (en gratis resa till Grekland någon?). Att ha så ont i örat att musiklyssnande inte längre är ett alternativ under två veckors tid är ett handikapp. Minst sagt.
Jag har inte kollat min mejl, lyssnat på ny musik eller gjort något konstruktivt under den här tiden. Två veckors livstid utan att kunna leva. Där har ni mitt liv.
Men nu, när jag börjat hämta mig från hekvetet på jorden, är det återigen dags att bedöma musiken som skickas in i mina öron.
Och, tänka sig, visst fanns den mest positiva överraskningen i kommentarssfältet. Klicka HÄR för att lyssna till ett av de bättre band som passerat min sargade trumhinna den senaste tiden. TNHD heter bandet, vilket står för The New Heaven Dieppe, och som lyckats med konststycket att göra elektronisk musik lättlyssnad och dansvänlig utan att kalla sig för The Knife. My Defeat är den låt som figurerar i mitt fantasifulla inre och som för mig mot ett imaginärt dansgolv nära mig.
Lyssna på den. Inse fakta: den är bra!
Och sen, spread the word!
Bittert inlägg i musikens tecken
Till att börja med…
Jag kan inte i skrift uttrycka den sorg och bitterhet jag känner inför Luleås missade slutspel. Därför är det nog med: Neeeeej!
* * * * *
Men det finns annat i livet än det lokala hockeylaget. Den HÄR spellistan till exempel. Låt den bli ett lysande exempel på allt som melodifestivalen inte är; en orgie i välkomponerade, unika och uttrycksfulla sånger.Bob Dylan, Jakob Hellman och Otis Redding för att nämna några. Jämförelsen är orättvis – javisst – men likväl talande för hela konceptet som kallas folkfest.
* * * * *
Varför vann inte Salem? Hur kan det svenska folket vara så…retarderade?
Blondinbella på Internet-TV
Efter min Blondinbella-research inför intervjun fastnade jag i bloggträsket. Därför har jag nu sett premiäravsnittet av Bellatyrashow.se. Det var tydligen direktsänt och ska vara revolutionerande i sin genre.
Jag har aldrig känt mig så…dum, utanför och oförstående.
Jag förstod ingenting. Vare sig av innehåll eller koncept.
Men är jag den önskade målgruppen? Nej!
Så därför fortsätter jag att hävda att Schulman Show fortfarande dominerar mitt nät-tittande. Men nät-sända program är den oundvikliga framtiden där såväl jag som du kommer konsumera våra program i framtiden.
Ännu mer Bruce…
Jag kan inte låta er vara utan ”Bossens” fem bästa låtar (märk väl, i skrivande stund) i fulländade versioner. Jag skulle utan minsta problem kunna motivera dessa val i tjugosidiga essäer men det vore hybris. Jag kan komma att återkomma till några av dessa i framtiden men tills dess:
1. Thunder Road
2. Tougher than the rest
3. Drive all night
4. Prove it all night
5. Outlaw Pete
…och så finns det femtio andra låtar som, på en annan dag, skulle kunna hamna här. Men idag, och flera dagar med den, är det här vad jag lyssnar på. Och förundras, njuter och känner mig lycklig över att över huvud taget få lyssna till.
Bruce Springsteen – Racing in the streets
För allt för många veckor sedan försökte jag införa något som kallas ”Veckans låt” på den här bloggen. Det konceptet varade exakt en vecka och var över snabbare än man kan säga Håkan.
Härmed tar jag bort titeln ”Veckans låt” och ersätter den med ”En låt jag lyssnat på extra mycket den senaste tiden och som jag just nu tycker är värd att skrivas om”. Låter det okej?
Bruce Springsteen må vara definitionen av den bredbenta arbetarklass-rock som till synes endast attraherar män som befinner sig i en tvekande eller sökande fas i livet. Just den retorik och det uttryckssätt som Ulf Lundell (lyssna gärna på Tre bröder) anammat under så många år är inget annat än makalös. Det spelar ingen roll hur de självutnämnda feministerna försöker värja omvärlden från den (felaktigt) manschauvinistiska världsbild som herrar Springsteen och Lundell (med flera, märk väl) försöker förmedla.
Men nog om Lundell. han må vara herre på täppan på sitt gebit här i Sverige (när han sållar bland materialet), men när det kommer till gestaltning av ett allmängiltigt problem i form av en kärlekshistoria finns det bara en person att vända sig till.
Det spelar ingen roll hur många gånger Bruce Springsteen spelar Born to run, Badlands, Promised land eller Thunder road (Vilken är världen genom tiderna bästa låt, men ändå). De må vara några av musikhistoriens starkaste sånger, men i fråga om att definiera en mänsklig dragningskraft som aldrig kommer ta slut är Racing in the streets oslagbar.
Läs följande först:
I got a sixty-nine Chevy with a 396
Fuelie heads and a Hurst on the floor
She’s waiting tonight down in the parking lot Outside the Seven-Eleven store
Me and my partner Sonny built her straight out of scratch
And he rides with me from town to town
We only run for the money, got no strings attached
We shut ‘em up and then we shut ‘em downTonight, tonight the strip’s just right
I wanna blow ‘em off in my first heat
Summer’s here and the time is right
For racin’ in the streetWe take all the action we can meet
And we cover all the northeast state
When the strip shuts down we run ‘em in the street
From the fire roads to the interstate
Some guys they just give up living
And start dying little by little, piece by piece,
Some guys come home from work and wash up,
And go racin’ in the street.Tonight, tonight the strip’s just right
I wanna blow ‘em all out of their seats
Calling out around the world, we’re going racin’ in the street.I met her on the strip three years ago
In a Camaro with this dude from L.A.
I blew that Camaro off my back, and drove that little girl away,
But now there’s wrinkles around my baby’s eyes
And she cries herself to sleep at night
When I come home the house is dark
She sighs, ”Baby did you make it all right,”
She sits on the porch of her Daddy’s house
But all her pretty dreams are torn,
She stares off alone into the night
With the eyes of one who hates for just being born
For all the shut down strangers and hot rod angels,
Rumbling through this promised land
Tonight my baby and me, we’re gonna ride to the sea
And wash these sins off our hands.Tonight, tonight the highway’s bright
Out of our way, mister, you best keep
‘Cause summer’s here and the time is right
For racin’ in the street.
Texten är häpnadsväckande vacker i sig självt. Ja, det är Dylan-klass på den helt klart. Men om vi glömmer arrangemanget för ett tag (och det kan vara nog så svårt) och fokuserar på vad texten förmedlar för en sådan som mig.
Alla som i detta nu inte befinner sig på sin födelseort har någon gång tagit beslutet att lämna sin trygga, eller otrygga, hemvist.En vacker dag händer det, och det behöver inte vara en vare sig vacker eller lämplig dag att förflytta sig på. Men retrospektivt är det alltid den dag då man bryter från det gamla och går med förhoppningsfulla steg mot det nya och outforskade.
Tonight, tonight the strip’s just right
I wanna blow ‘em off in my first heat
Summer’s here and the time is right
For racin’ in the street
Det är här som Springsteen, i all sin sjuttioåtta-talspersona, lyckades gestalta en känsla genom ett sketet streetrace. Valet att ställa upp är detsamma som att ge sig själv en chans att lämna den plats som inte kan erbjuda det som man innerst inne önskar.
Some guys they just give up living
And start dying little by little, piece by piece,
Some guys come home from work and wash up,
And go racin’ in the street.
Två val, två filer på motorvägen. Det, för att uttrycka sig ännu pretentiösare, är att välja vilket liv man ska leva. Den breda och utstakade vägen finns alltid där, som en rondell att snurra i tills dess man du är så yr att du inte ens minns varför du över huvud taget hamnade där. Sen finns den andra vägen; den som tar dig därifrån och som du så gärna vill ta då du vet att det är rätt. Innerst inne.
Det tog ett tag innan jag förstod vad Deportees-Peder menade när han sa hur han beundrade Bruce Springsteens förmåga att gestalta något stort i en ”Oh baby”-förklädnad. Men lyssna på Racing in the streets ett tjugotal gånger (som jag gjort den senaste veckan) och tolka den till era egna val.
Jag skulle, rent grammatiskt, kunna påvisa att Springsteens retorik förskjuter det ursprungliga subjektet (jag:et) till objektet (henne) men den tänkande människan kan känna båda parter som en och samma och därifrån bilda sig en helhetsbild av den vånda som tvingade Springsteen från den patriarkala hierarki som rådde i Freehold. På samma sätt har alla som lämnat hemvist eller vänner, bytt politisk tillhörighet eller pojk- och flickvän känt och förhoppningsvis tagit avfartsvägen mot det man tror på.
Born in the USA är inte vad man bör förknippa Bruce Springsteen med, vare sig det gäller låt, skiva eller turné. Det gäller att hitta de små nyanser som växer efter femtio lyssningar och som faktiskt gör honom till en av vår tids största textförfattare.
Det är få texter som öppnar upp för så många tolkningar som just Racing in the streets. Och, i min värld, är det vad som gör de uttjatade gamla gubbarna som Dylan, Cohen, Reed, Springsteen och de övriga så eviga. Vare sig man vill det eller inte. Det finns en anledning till att var och varannan svensk rockjournalist vördar Springsteen som om han vore deras förstfödde, och den anledningen heter allmängiltighet.
Och till de damer som råkar snubbla in i detta inlägg, och som orkat läsa ända hit, råder jag er att ge den bredbenta rocken en chans till. Jeff Buckley, Tom Waits och Lou Reed är nämligen inte allt som glimmar i den manliga rockvärlden…
Nikola Sarcevic på svenska
Ju mer jag finslipar intervjun med Nikola Sarcevic, desto mer lyssnar jag på hans musik och, framför allt, desto mer inser jag hur bra Lock Sport Krock är. Även uppföljaren Roll Roll and Flee har sina ljuspunkter.
Men vad håller folk på skivbolag/press/distribution på med? Jag borde ha haft nya skivan Nikola och Fattiglapparna skivan i min hand för flera dagar sedan. Nu får jag förlita mig på MySpace, bloggar och dylikt för att få någon aning om hur hans svenskspråkiga debut låter. Förstasingeln Tro lovar i alla fall så gott som något kan göra.
Konstnärsersättningen slopad
Sveriges ”konstnärer som står för konstnärlig verksamhet av hög kvalitet och stor betydelse för svenskt kulturliv” får nu börja jobba för pengarna, eller rättare sagt jobba om de vill ha mer än den statliga årslön 212 000 kronor som de tidigare varit försäkrade om.
Det är logiskt att livstidsersättningen tas bort. Det rimmar så oerhört illa med dagens arbetslöshet när man inte längre behöver jobba för att få ersättning. Eller rättare sagt, att gamla meriter belönar en i evighet. En läkare som lyckats med ett flertal komplicerade hjärt-transplantationer får inte statliga bidrag för det. Eller om städerskan lyckas tvätta fönster på ett felfritt sätt i fem års tid, ska han eller hon kunna leva på den bedriften?
Däremot känns det underligt att de som idag har sin ekonomiska garanti fråntas densamma. De kunde ha nöjt sig med att i framtiden inte bevilja livstidsersättningar. Ett löfte är, hur man än vrider och vänder på det, ett löfte.
Men med tanke på det inledande citatet om det kriterium som ska uppfyllas; Clownen Manne? Har jag missat något? Upplys mig gärna i så fall.
Kulturkonsument - Fulkultur i lyxförpackning 