Musik

Flytt

Bloggen finns numer på kulturkonsument.se. För den som undrar.


Notering

Världens 200 bästa låtar

Här är mitt ”facit”: Listan över mina 200 favoritlåtar, alla kategorier.

Fredrik Virtanen skapade en lista över 200 låtar som är fem plus. En lista som skulle ”folkbilda” novisen Alex Schulman inom popmusikens ärofyllda historia och samtid. Markus Larsson följde i sin kollegas fotspår och publicerade (förutom en fantastiskt bra krönika) en fortsättningskurs som gick både ett och två steg längre in på den smala stigen mot de subtila, undangömda och personliga låtar som kan sätta spår i den mest svårgenomträngliga av människor. Kort därefter kom det från, en av mina personliga favoritskribenter Per Bjurman en lista över sina 200 personliga favoriter.

Som Barney Stinson, helt oprovocerat, skulle utbrista: Challenge accepted!

Vilken idiot jag var. Det tog nästan en månad. En månad präglad av ångest, separationsångest, självrannsakan och uppgivenhet. Men tillslut stod den där. Listan med stort L. 200, ja 200 jävla låtar, som av någon anledning påverkat mig mer än andra.

Av någon anledning fanns det vissa val som plågade mig mer än andra. Att välja ”Right next roor to hell” från Guns n’ Roses Use your illusion II var ett högst personligt val. Det finns minst 10 G n’ R-låtar som är bättre men ingen har, under de senaste fem åren, slagit an en känsligare sträng än denna. Det var den låt som En vän under mellanstadiet, helt lyriskt, lovordade under en tidig morgon på skolgården. Detta var under den tid då vi tillbringade vår lediga tid åt att debattera huruvida Guns n’ Roses (Han) eller Iron Maiden (Jag) var bättre, om Alice Coopers ”Hey Stoopid” placerade sig högre än AC/DC’s ”You shook me all night long” på alla tiders lista och om Mötley Crües Vince Neil skulle vinna över Axl Rose i en boxningsmatch. Detta i sig är inget skäl att välja en låt över en, objektivt sett, bättre. Men den eufori han visade upp när han kom till grusplanen på Backgårdsskolan och med lika delar glädje och sorg berättade att han stått i kö för att Beliva-butiken endast hade några få ex av Use your illusion I & II och att han ville ha dem under releasedagen (läs kvällen/natten). Sorgen låg i att han somnat direkt han kom hem och under morgonen endast hunnit lyssna på första spåret på första sidan av första skivan (dessa var vinyl-tider). Denna låt var just ”Right next door to hell”. Vi var 11 år vid den här tiden. Idag vet jag inte ens om han lever. Tragiskt nog verkar det inte så. Det är den här typen av historier, fast mindre dramatiska, som ligger bakom några av låtvalen och det kan inte hjälpas Det är en personlig lista och varje spår har en historia. Mer eller mindre präglade av ursprung, uppväxt och erfarenheter.

Men jag vidhåller, även idag, att Iron Maiden är bättre än Guns n’ Roses.

Vissa låtval är så naturliga att de inte behöver motiveras. ”Backstreeets”, ”Midnight train to Georgia” och ”If it be your will” är så självklara att de inte behöver motivering. Den sistnämnda har jag redan utnämnt till den låt som ska spelas på min, förhoppningsvis avlägsna, begravning (beslutat under en efterfest för ett tag sedan).

Och det är väl just det som är det fina med den här typen av listor. Det är mina val, ingen annans, och motiveringar är överflödiga. Jag utmanar härmed alla som läser detta att själva sätta ihop sin lista och länka den i kommentarsfältet. Reglerna är enkla: En låt per artist och allt ska vara klart inom en månad (två om ni har barn under åtta år).

Varför jag valde just de här låtarna är och förblir ett mysterium. Jag ägnade 2300 tecken åt att reflektera över varför vi tycker om en viss musik, men spottar åt annan, i en krönika för Västerbottenskuriren. Jag vet inte om jag, eller någon som läst den, blev klokare. Men efter att ha spelat min egen spellista några gånger kan jag åtminstone säga en sak: Jag ångrar inget. Det finns inte en låt som inte präglat mig som människa eller musiklyssnare. Enstaka val är mer personliga än andra och, rent objektivt, finns det kanske något bättre i den oändliga sångflod som löper från förr till senare.

Låt era listor flöda. Jag kan härmed meddela att processen är en orgie av nostalgi, glada och mindre glada minnen.


Musik för öga och öra

Oj vilken pretentiös titel jag satte på detta inlägg ser jag nu.Förhoppningsvis får den bäring allteftersom tangenterna trycks ned.

Det var ett tag sedan. Minst sagt. Men när ni tänker ”vad kan han ha gjort som är så jä**a viktigt att han inte hinner uppdatera en blogg som endast de närmast sörjande (samt de som googlar ”+Name the pet” + trosor, vilket fascinerande nog är en av de vanligaste sökvägarna till den här bloggen) läser?

Men här har ni ett urval av vad som skett under den senaste månaden. Se om ni kan klå det:

  • Gift mig med Hanna
  • Förberett mig på pappa-rollen som är beräknad att träffa mig rakt i solarplexus 26 juli.
  • Flyttat in med Hanna i en fet fyra, vilket är en oerhörd skillnad mot den sketna ettan vi hade tidigare.
  • Blivit inneboende med Sara och Alfons (drygt ett år, Alfons alltså. Sara är 23 och ett halvt).
  • Totalbevakat Umeå Open för Norran. Ett lika roligt som energidränerande jobb.

Dessutom har jag påbörjat den definitiva listan över världshistoriens 200 bästa låtar. Det är omöjligt; det säger sig självt, men ”att försöka är första steget mot att misslyckas” -Homer Simpson.

. . . . .

På tal om pingis: Det finns få saker som är roligare än att fota konserter. Nedan ser ni ett urval från Umeå Open-helgen.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Till nästa gång. Tuu-de-loo!


Årets bästa skiva – Revisited

Det tog inte lång tid för det förra inlägget att bli aktuellt. Årets hittills bästa skiva är Michael Kiwanukas Home Again. Det finns inga egentliga konkurrenter. Det bara är så. Och för en gångs skull är jag innerligt glad över att inte behöva recensera skivan. Den senaste tiden har det blivit många plus, kurrar och allehanda betygs-krumelurer. Jag vet inte om det är att räknas som ett i-landsproblem, snarare ett pessimistproblem; att de skivor man får hemskickade håller för hög kvalitet.

* * * * *


2012 års bästa skivor (so far)

Ja, som rubriken så tydligt visar är det fråga om att i ett tidigt skede utse frontrunners till årets bästa album. Det här är i mångt och mycket ren och skär idioti då det, logiskt och statistiskt, kommer att ske en hel del. Men senast jag kollade så var det här min blogg så, here goes.

1. Thåström – Beväpna dig med vingar (Spotify)

För att citera Grynet så är det ”Sjukt bra”. Mer skrot, skrammel och oljud åt folket!

2. First Aid Kit – The Lions Roar (Spotify)

”Emmylou” lär i alla fall hamna i topp när årets låtar sammanfattas.

3.Leonard Cohen – Old Ideas (Spotify)

Om jag är en femtedel så cool som mister Cohen när jag är 77 år ung kommer jag att skatta mig lycklig.

4. Winhill/Losehill – Swing of Sorrow (Recension)

Man blir ju lite extra stolt över att vara Ume-bo.

5. Pearl Fiction – Painted Wolf (Spotify)

Aldrig har så få (jag) haft så många (nåja) att tacka för för så mycket (det är i alla fall en jäkligt härlig skiva). Åttiotalet rules, på sitt säregna sätt!

Fem-i-topp á la nu, liksom.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 


Entreprenörsskap och lönnmord

I det för dagen vårstrålande Umeå går livet på en efterlängtad tomgång. En timmes träning som följdes av nya numret av Sonic väntandes på hallgolvet är precis lagom dos aktiviteter. Finalen av På Spåret hägrar som en kall öl under en ökenvandring. Eller nåt mindre dramatiskt.

* * *

Börjar så smått få grepp om Winhill/Losehills ”Swing of Sorrow”. Nitton låtar kräver sitt beskärda antal lyssningar. Att komprimera ner de många intrycken till 600 tecken blir…utmanande.

* * *

Fastnade i Assassins Creed – Brotherhood igår. Att rädda världen från allehanda patrask är ett jobb jag vanligtvis tar på stort allvar. Men nu har jag fastnat i någon sims-liknande fas där jag (en lönnmördare från 1500-talets Rom, med en vapenarsenal som skulle få USA:s underrättelsetjänst att rekommendera atomkrig) kommer på mig själv med att starta banker, renovera skrädderier och investera vinster till att anlita en arkitekt för att renovera en bordell. Min blodtörst har sakta men säkert ersatts med en potentiell kandidatur till årets entreprenör. Snart kommer jag nog på mig själv med att motivera mitt nästa lönnmord med: ”det stärker mitt varumärke”. Det känns inte okej, inte okej alls.

Detta bildspel kräver JavaScript.


Motljus-rock