Ännu mer Bruce…
Jag kan inte låta er vara utan ”Bossens” fem bästa låtar (märk väl, i skrivande stund) i fulländade versioner. Jag skulle utan minsta problem kunna motivera dessa val i tjugosidiga essäer men det vore hybris. Jag kan komma att återkomma till några av dessa i framtiden men tills dess:
1. Thunder Road
2. Tougher than the rest
3. Drive all night
4. Prove it all night
5. Outlaw Pete
…och så finns det femtio andra låtar som, på en annan dag, skulle kunna hamna här. Men idag, och flera dagar med den, är det här vad jag lyssnar på. Och förundras, njuter och känner mig lycklig över att över huvud taget få lyssna till.
Bruce Springsteen – Racing in the streets
För allt för många veckor sedan försökte jag införa något som kallas ”Veckans låt” på den här bloggen. Det konceptet varade exakt en vecka och var över snabbare än man kan säga Håkan.
Härmed tar jag bort titeln ”Veckans låt” och ersätter den med ”En låt jag lyssnat på extra mycket den senaste tiden och som jag just nu tycker är värd att skrivas om”. Låter det okej?
Bruce Springsteen må vara definitionen av den bredbenta arbetarklass-rock som till synes endast attraherar män som befinner sig i en tvekande eller sökande fas i livet. Just den retorik och det uttryckssätt som Ulf Lundell (lyssna gärna på Tre bröder) anammat under så många år är inget annat än makalös. Det spelar ingen roll hur de självutnämnda feministerna försöker värja omvärlden från den (felaktigt) manschauvinistiska världsbild som herrar Springsteen och Lundell (med flera, märk väl) försöker förmedla.
Men nog om Lundell. han må vara herre på täppan på sitt gebit här i Sverige (när han sållar bland materialet), men när det kommer till gestaltning av ett allmängiltigt problem i form av en kärlekshistoria finns det bara en person att vända sig till.
Det spelar ingen roll hur många gånger Bruce Springsteen spelar Born to run, Badlands, Promised land eller Thunder road (Vilken är världen genom tiderna bästa låt, men ändå). De må vara några av musikhistoriens starkaste sånger, men i fråga om att definiera en mänsklig dragningskraft som aldrig kommer ta slut är Racing in the streets oslagbar.
Läs följande först:
I got a sixty-nine Chevy with a 396
Fuelie heads and a Hurst on the floor
She’s waiting tonight down in the parking lot Outside the Seven-Eleven store
Me and my partner Sonny built her straight out of scratch
And he rides with me from town to town
We only run for the money, got no strings attached
We shut ‘em up and then we shut ‘em downTonight, tonight the strip’s just right
I wanna blow ‘em off in my first heat
Summer’s here and the time is right
For racin’ in the streetWe take all the action we can meet
And we cover all the northeast state
When the strip shuts down we run ‘em in the street
From the fire roads to the interstate
Some guys they just give up living
And start dying little by little, piece by piece,
Some guys come home from work and wash up,
And go racin’ in the street.Tonight, tonight the strip’s just right
I wanna blow ‘em all out of their seats
Calling out around the world, we’re going racin’ in the street.I met her on the strip three years ago
In a Camaro with this dude from L.A.
I blew that Camaro off my back, and drove that little girl away,
But now there’s wrinkles around my baby’s eyes
And she cries herself to sleep at night
When I come home the house is dark
She sighs, ”Baby did you make it all right,”
She sits on the porch of her Daddy’s house
But all her pretty dreams are torn,
She stares off alone into the night
With the eyes of one who hates for just being born
For all the shut down strangers and hot rod angels,
Rumbling through this promised land
Tonight my baby and me, we’re gonna ride to the sea
And wash these sins off our hands.Tonight, tonight the highway’s bright
Out of our way, mister, you best keep
‘Cause summer’s here and the time is right
For racin’ in the street.
Texten är häpnadsväckande vacker i sig självt. Ja, det är Dylan-klass på den helt klart. Men om vi glömmer arrangemanget för ett tag (och det kan vara nog så svårt) och fokuserar på vad texten förmedlar för en sådan som mig.
Alla som i detta nu inte befinner sig på sin födelseort har någon gång tagit beslutet att lämna sin trygga, eller otrygga, hemvist.En vacker dag händer det, och det behöver inte vara en vare sig vacker eller lämplig dag att förflytta sig på. Men retrospektivt är det alltid den dag då man bryter från det gamla och går med förhoppningsfulla steg mot det nya och outforskade.
Tonight, tonight the strip’s just right
I wanna blow ‘em off in my first heat
Summer’s here and the time is right
For racin’ in the street
Det är här som Springsteen, i all sin sjuttioåtta-talspersona, lyckades gestalta en känsla genom ett sketet streetrace. Valet att ställa upp är detsamma som att ge sig själv en chans att lämna den plats som inte kan erbjuda det som man innerst inne önskar.
Some guys they just give up living
And start dying little by little, piece by piece,
Some guys come home from work and wash up,
And go racin’ in the street.
Två val, två filer på motorvägen. Det, för att uttrycka sig ännu pretentiösare, är att välja vilket liv man ska leva. Den breda och utstakade vägen finns alltid där, som en rondell att snurra i tills dess man du är så yr att du inte ens minns varför du över huvud taget hamnade där. Sen finns den andra vägen; den som tar dig därifrån och som du så gärna vill ta då du vet att det är rätt. Innerst inne.
Det tog ett tag innan jag förstod vad Deportees-Peder menade när han sa hur han beundrade Bruce Springsteens förmåga att gestalta något stort i en ”Oh baby”-förklädnad. Men lyssna på Racing in the streets ett tjugotal gånger (som jag gjort den senaste veckan) och tolka den till era egna val.
Jag skulle, rent grammatiskt, kunna påvisa att Springsteens retorik förskjuter det ursprungliga subjektet (jag:et) till objektet (henne) men den tänkande människan kan känna båda parter som en och samma och därifrån bilda sig en helhetsbild av den vånda som tvingade Springsteen från den patriarkala hierarki som rådde i Freehold. På samma sätt har alla som lämnat hemvist eller vänner, bytt politisk tillhörighet eller pojk- och flickvän känt och förhoppningsvis tagit avfartsvägen mot det man tror på.
Born in the USA är inte vad man bör förknippa Bruce Springsteen med, vare sig det gäller låt, skiva eller turné. Det gäller att hitta de små nyanser som växer efter femtio lyssningar och som faktiskt gör honom till en av vår tids största textförfattare.
Det är få texter som öppnar upp för så många tolkningar som just Racing in the streets. Och, i min värld, är det vad som gör de uttjatade gamla gubbarna som Dylan, Cohen, Reed, Springsteen och de övriga så eviga. Vare sig man vill det eller inte. Det finns en anledning till att var och varannan svensk rockjournalist vördar Springsteen som om han vore deras förstfödde, och den anledningen heter allmängiltighet.
Och till de damer som råkar snubbla in i detta inlägg, och som orkat läsa ända hit, råder jag er att ge den bredbenta rocken en chans till. Jeff Buckley, Tom Waits och Lou Reed är nämligen inte allt som glimmar i den manliga rockvärlden…
Nikola Sarcevic på svenska
Ju mer jag finslipar intervjun med Nikola Sarcevic, desto mer lyssnar jag på hans musik och, framför allt, desto mer inser jag hur bra Lock Sport Krock är. Även uppföljaren Roll Roll and Flee har sina ljuspunkter.
Men vad håller folk på skivbolag/press/distribution på med? Jag borde ha haft nya skivan Nikola och Fattiglapparna skivan i min hand för flera dagar sedan. Nu får jag förlita mig på MySpace, bloggar och dylikt för att få någon aning om hur hans svenskspråkiga debut låter. Förstasingeln Tro lovar i alla fall så gott som något kan göra.
Konstnärsersättningen slopad
Sveriges ”konstnärer som står för konstnärlig verksamhet av hög kvalitet och stor betydelse för svenskt kulturliv” får nu börja jobba för pengarna, eller rättare sagt jobba om de vill ha mer än den statliga årslön 212 000 kronor som de tidigare varit försäkrade om.
Det är logiskt att livstidsersättningen tas bort. Det rimmar så oerhört illa med dagens arbetslöshet när man inte längre behöver jobba för att få ersättning. Eller rättare sagt, att gamla meriter belönar en i evighet. En läkare som lyckats med ett flertal komplicerade hjärt-transplantationer får inte statliga bidrag för det. Eller om städerskan lyckas tvätta fönster på ett felfritt sätt i fem års tid, ska han eller hon kunna leva på den bedriften?
Däremot känns det underligt att de som idag har sin ekonomiska garanti fråntas densamma. De kunde ha nöjt sig med att i framtiden inte bevilja livstidsersättningar. Ett löfte är, hur man än vrider och vänder på det, ett löfte.
Men med tanke på det inledande citatet om det kriterium som ska uppfyllas; Clownen Manne? Har jag missat något? Upplys mig gärna i så fall.
Björn Afzelius – Saknad än mer ikväll
Ja! Det här ska bli ett inlägg om Björn Afzeius. Ett tvättäkta fjortisinlägg som förbehållslöst hyllar en idol, förebild och själslig frände. Jag känner mig tvingad att förvarna er om att detta kan bli såväl pretentiöst som oerhört internt och nostalgiskt. Men, here goes. det är är vad Björn Afzelius har betytt för mig.
Han skrev En kungens man, en sång jag trodde var två hundra år gammal och som vår minst lika hängivne högstadielärare i musik ”tvingade” oss att sjunga och spela. Det är inte osannolikt att informationen om sångens svenska texts upphovsman framkom under lektionerna…men det var högstadiet. Det är i alla fall en oerhört bildande text (som skulle passa på vilken kultursida som helt, vilken dag som helst) som tyvärr är lika aktuell idag som den dag den skrevs. Oskyldigt dömda män och kvinnor avtjänar idag ett straff som ingen demokrati i världen skulle erkänna.
Han skrev Tusen bitar, en sång som för mig till ett känslotillstånd jag egentligen inte är emotionellt förmögen att känna. Jag har aldrig känt så, men ändå gör jag det. En saknad jag aldrig känt, men ändå gör. Tusen bitar förmedlar en känsla som få andra texter gör. Måhända är den iklädd ett arrangemang som slaviskt följer åttiotalets regler, men likväl får man se bortom ljudet och lyssna till den oerhörda helheten.
Han skrev Ikaros, en sång jag inte har någon reell verklighetsanknytning till då min barndom i mångt och mycket var lycklig. Ändå är det mycket väl den sorgligaste och vemodigaste text som skrivits i vårt avlånga land. Eller, starkt(!) är nog rätta ordet.
Är man lydig belönas man och hyllas,
revolterar man mister man allt.
Ingen älskar ett barn som inte lyckas,
ingen älskar ett barn som är stärkt.
Kort sagt, den största hyllning är inte stor nog. Den som ännu inte lyssnat på Björn Aflzelius har inte tagit del av en av de största vi haft. Och det skär i hjärtat att sätta det verbet i imperfekt, för helvete vad han hade passat in i 2000-talet.
Men Mikael Wiehe, hans i mitt tycke musikaliska vapendragare och Sancho Panza, har gjort den definitiva hyllningen och hymnen till den Store: Den jag kunde vara.
Och då har jag inte nämnt Sång till friheten, Juanita, Till min kära eller Farväl till släkt och vänner. Men de får ni hitta på egen hand HÄR.
En favorit. Alltid.
Ny-Indie!
Klicka på bilden, förstora och…
…skratta!
…and now for something completly different
…och för att lätta upp stämningen kommer här ett filmklipp. Skrattar ni inte är ni konstiga. Hör ni det, KONSTIGA!
Popkultur vs. Kultur 0-0
Bloggen har för närvarande syften som stavas +140 tecken. Och här kommer ett inlägg, modell seriösare, som inte kan twittras på något sätt. Ni som föredrar bildbaserade och lättsamma blogginlägg kan lika gärna sluta läsa redan nu. Det här kommer bli text, text och åter text.
Under den senaste tiden har jag konfronterats med den eviga konflikten mellan den av kulturetablissemanget ansedda finkulturen och den av ”fotfolkets” så älskade popkultur. (Bara det faktum att Mozillas stavningskontroll föreslår att jag ändrar popkulturen till sopkulturen säger mer än jag egentligen önskade)
För en lekman är kultur universellt. Det är musik, teater, dans, litteratur o.s.v. Men gräver man djupare i den kulturella myllan hittar man de fina men näst intill nazistiskt differentierade skillnaderna som gör symbiosen omöjlig. Det finns kultur och så finns det popkultur. Att suffixet överensstämmer känns som en ren slump. Det finns nämligen inte mycket mer som sammankopplar de båda fenomenen åt än så. Åtminstone inte i medievärldens emottagande. Kultursidorna får alltsomoftast gemene man och kvinna att utropa ett Fylking:skt ”Äntligen” mot de av allmänheten okända författare som huserar där. Recensionerna är lika mycket en samtidsanalys som en text om boken i sig. Ordets betydelse är inte längre svarta bokstäver på vitt papper utan bildar nyanser som likt ett spektrum införlivar såväl nutidens som dåtidens samhälleliga problematik.
Popkultur kan bli finkultur, med Andy Warhol som främsta exempel, men maximen är enkelriktad. Är man en gång insvept i den kulturella manteln kan den inte tas ifrån en. Den hänger kvar. Det värsta som kan hända är att ingen längre bryr sig, men att reduceras till popkulturen; det går bara inte.
Det ska finnas en djupare mening med den ansedda kulturen. Den ska vara svårtillgänglig för att fungera i sin kulturella kontext. Den ska inte tilltala alla. Popkulturen ska vara snabbmat för pöbeln som inte orkar ta sig tid att läsa recept. Det problematiska begreppet som befäster detta stavas kvalitet. Vad är god kulturell kvalitet? För, märk väl, kvalitet står i mångt och mycket i polemik med kommersiell framgång. Att sälja är fult. Att anpassa sig efter behovet är att sälja ut sin konstnärliga integritet. Det är inte längre avsett för de få utvalda. Språk och uttryck ska innefatta en tillräckligt hög kvalitet för att hamna på kultursidorna, vad nu det innebär…
Jag vill med ens säga att jag inte tycker att den ”fina”, ansedda och viktiga kultur som recenseras på kultursidorna ska kliva ned ett steg för att möta popkulturen. Tvärtom; den behövs och tjänar på den dissektion och samhällsanknytning som följer i dess mediemässiga fotspår. Att ge Fjodor Doskojevskijs Brott och Straff fyra plus och på 800 tecken redogöra för huvuddragen vore att underminera de frågor som många av den boken ställer. Samma devis gäller många av de böcker som recenseras på de flesta kultursidorna. Den djupgående analysen behövs, och kommer så alltid att behövas. Det är en oersättlig kunskaps- och samhällsanalytisk bank som vi behöver. Vi behöver få veta vad andra personer tycker om kultur för att sätta våra egna funderingar i ett sammanhang. Det är ofta de enda (inre) samtal vi för om ett verk vi läst. Att kunna jämföra, fördöma, instämma, nyansera, förundras och inspireras vidare. Det är ovärderligt och en demokratisk nödvändighet.
Vad jag saknar, och som jag saknar det, är att någon ansedd tidning vågar ge popkulturen samma stilistiska möjlighet som finkulturen. Att genom exempelvis Nick Hornbys böcker, dansgruppen Bounce uppvisningar och Håkan Hellströms musik analysera vår samtid och vilken roll dessa texter spelar för oss. Och framför allt, att ge det utrymme att synas på andra platser än nöjessidornas kortfattade textblock. Och inte nöja sig med att koppla popkonsten till dagens ungdom och skeenden, utan använda sambandet mellan nu och då, problem och lösning, ung och gammal, fattig och rik, skaparen och dess verk och låt popkulturen pröva nya vägar. Det kanske skulle falla pladask där ingen blir nöjd; vare sig skribent, läsare eller konstnär. Men det skulle i alla fall innebära att någon eller någonting vågade utmana.
Det finns skitmusik, skitlitteratur och skit-teater. Recensera gärna dessa efter konstens alla regler på sin av traditionens förvalda plats i media. Men jag tror, och kommer alltid att kämpa för, att popkulturen kan göra skillnad, även i de finare salongerna. Och att popkulturen samtidigt bör ta lärdom av de så kallade kvalitets-konsternas recensionskonst. De människor som läser böcker, lyssnar på musik och ser en särskild film, enbart för att tillhöra en samhällsgrupp kommer sluta sina dagar som en halv människa. Deras skygglappar kommer att ha hindrat dem från att lyssna på hur en ung människa kunde känna sig i slutet av nittiotalet, hur detta mycket väl kunde ha utspelat sig i London på 60-talet och hur utanförskapet också är ett medborgarskap i deras eget land. De kommer kanske att ha tillbringat sina dagar framför
För en dryg vecka sedan intervjuade jag Västerbottens-Kurirens kulturredaktör Sara Meidell om hur hon väljer ut vilka böcker som ska recenseras på kultursidorna. Svaret jag fick var välformulerat och tillräckligt. Men när jag träffade henne ett par dagar senare informerade hon mig om en text hon skrivit efter vårt samtal. Jag råder er alla att läsa denna text. Den visar, inte så mycket vad finkulturens litteratur villkor är, utan precis vad popkulturen förtjänar och de villkor som medföljer urvalet.
För ingen hyser längre riktigt någon tro på att den goda litteraturen klarar av att tala för sig själv, kring både den viktiga och riktiga litteraturen som kring lågstatuslitteraturen kletar sig i dag samma kommersiella strävan fast […].
Jag tror visserligen att popkulturen har en större chans att klara av att tala för sig själv. Den är av sin natur mer direkt i sitt tilltal. Men nog vore det väl fantastiskt om exempelvis popmusiken skulle få en yttre röst som gick på djupet, som satte textraderna i en kontext och som helt ogenerat tilläts vara pretentiös.
För att sammanfatta detta på under 140 tecken: Finkultur behövs och fulkultur likaså. Men båda förtjänar att respekteras som de samhälleliga hörnstenar de i tysthet är. Låt dem höras!
El Perro del Mar – Change of heart
Jag måste verkligen börja träna…
Bitter-Twitter
Vill bara passa på att påminna om http://twitter.com/Kulturkonsument
Uppdaterar betydligt flitigare där just nu.
Otis Redding gör min dag (igen)
Vad ska man säga. Finns det något live-framträdande som kommer i närheten av Otis Reddings Try a little tenderness? Om så finns, tipsa mig gärna om dessa.
Warner Music hoppar (inte) av Spotify-tåget
Om det HÄR verkligen stämmer bådar det inte gott. Warner Music väljer i så fall att plocka bort sin låtkatalog från Spotify vilket skulle kunna, på lång sikt, innebära en domino-effekt som skulle leda till ett allt torftigare musikutbud.
Bolaget vill inte stödja gratistjänster som Spotify i framtiden och kommer att sluta ge licenser till strömmande musiktjänster, rapporterar BBC.
Däremot, kära Warner Music, är Spotify visserligen gratis för användaren men artisten och skivbolaget får i alla fall några fragment av ett öre per spelad minut. Jämfört med illegal Torrent-teknik är det skillnaden mellan noll och någonting över huvud taget.
* * * * *
Uppdatering: Det verkar som Warner fortfarande är kvar. Läs mer HÄR.
Dygnets tjugofyra timmar
Det var länge sedan jag skrev något vettigt här. Dock inte sagt att detta inlägg kommer sluta på ett vettigt sätt men ”försöka duger”, som förloraren sade.
För många händelser på för få timmar är den enkla anledningen, a.k.a. stress.
Alla fungerar vi olika under stress. Där person ett blir paralyserad blir person två Stålmannen (eller Stålkvinnan, för att vara politiskt korrekt). Under de senaste månaderna har jag nog gått från person ett till person två. Dock inte sagt att jag är Stålmannen, jag klär nämligen inte i tajta trikåer i min nuvarande fysiska form, men jag har börjat uppskatta ett tajt schema. Åtminstone så länge det finns något andningshål däremellan.
På utbildningen är det egentligen bara tre saker som gäller. Stilistisk och journalistisk kvalitet samt odiskutabla deadlines. Och det går alldeles utmärkt. Bättre än någonsin faktiskt.
Hela Blondinbella-artikeln var en orgie i stress. Men det gick vägen och enligt såväl partiska som opartiska källor blev det tydligen väldigt bra. Så om jag, personen som bäst kan beskrivas som sävlig, får ihop en artikel om en person som är min raka motsats, inom en tidsram som knappt rymmer hälften, ja då…(vad är det svenska uttrycket för sky’s the limit?)
Så fredagens intervju med Nikola Sarcevic kommer gå galant. Likaså fotograferingen på Mingus, reportageuppslaget om litteraturlivet i Umeå, den postmoderna miljöbeskrivningen och diverse skivrecensioner.
Vilket hån!
De sex senaste dagarna har spenderats i sällskap med Hanna i Stockholm. Enskede närmare bestämt, där snömoset känns som smulpaj och där Nynäsvägen aldrig tystnar.
Av en händelse som stavas Dolph såg vi även på debaclet som stavas melodifestivalen. För första gången sedan Hedenhös var jag imponerad av några av bidragen. Men vad hände med den absolut bästa låt som överhuvudtaget varit med i melodifestivalen? Jo, den kommer sist. Sist! Vad i helvete ska detta likna? Okej att den inte är ”schlagermaterial” per se men ändå…
…sist?
No more an IKEA-virgin
Det här kan verka konstigt, men idag var jag på IKEA för första gången. Utan att köpa något dessutom.
What’s the big deal?
En käck lista (Göteborgshumor)
Packa inför Stockholmsresan – Check!
Intervju med VK-redaktör – Check!
Diska – Check!
Slå bakhuvudet i skåpdörren – Check!
Mejla nya intervjuoffer – Check!
Ödsla två timmar åt att knåpa ihop en vacker spellista – Check!
Handla – Nope!
Kulturkonsument - Fulkultur i lyxförpackning 