Anders and Megan, sitting in a tree…
Jag ombeds numera dagligen, av Marabous reklammakare, att göra mitt yttersta för att imponera på Fröken Fox. Eller, i själva verket förväntas jag göra mitt yttersta på att övertyga hennes management, livvakter och försäkringsbolag om att jag är en tillräckligt harmlös person som inte visar upp psykopat-tendenser och dyker upp i en t-shirt med texten ”The future mr. and Mrs. Fox”. Och som äter tillräckligt mycket choklad av ”rätt” märke.
Men bortsett från detta, och bortsett från att jag inte är typen som deltar i tävlingar där priset är en låtsas-date med en gift kvinna vars främsta uppgift är att pryda tonårsrum, skulle det vara intressant att veta hur den här typen av tävlingar uppstår. När, i en skådespelerskas karriär, uppstår det kvalitativa tomrummet när agenten ger grönt ljus till att lotta ut en träff med en av sina klienter? För ett chokladföretag från Sverige.
Jag skulle ge min vänstra lilltå-nagel, åtminstone toppen av den, för att få lyssna till det samtalet.
Agenten: ”Hej, det är Ariel (ett namn jag tycker känns rimligt för en agent; en homage till Ari Gould). Jag har hittat ditt nästa jobb!”
Fröken Fox: ”Jaså, vilken roll blir det? Bond-brud? Vampig vampyr? Eller har Scorsese äntligen förstått min talang och castat mig i sin nya film?”
Ariel: ”Nja, det är en reklamfilm”.
Fröken Fox: Eh. Nåja. Vilket företag är det? Nike? Chanel? Armani?”
Ariel: Det här är, och du kommer att älska det här, ett chokladföretag. Från Sverige. En vinnare kommer att träffa dig under date-liknande former. Det kommer bli jättebra. Allt du behöver göra är att spela in en reklamfilm, iklädd en bikini, och få tittarna att tro att de har en chans på dig.
Fröken Fox: Jag gjorde det i Transformers 2 och kan göra det igen. Show me the money!
Och så är jakten igång efter tävlande. Utan att utge mig för att vara Piteås svar på Don Draper kan jag gissa att reklamkampanjens ansvariga vänder sig till: 1) Män, eller åtminstone könsmogna pojkar med heterosexuell läggning. 2) Krisande män som i sann desperation vill lägga till ”Jag har träffat Megan Fox och du är myyycket schnyggare” i sitt utbud av raggningsrepliker. 3) Personer, män som kvinnor, som klickar hejvilt på allt som blinkar och således deltar i tävlingen utan att egentligen veta vad de gör.
För om Facebook och Google verkligen kartlägger våra liv och preferenser i sanna Stasi-anda; borde de inte ha sållat bort mig från potentiella måltavlor för just denna reklam? Visserligen är två av mina fettvalkar en direkt följd av socker- och Maraboumissbruk, men jag är inte direkt typen som dras till en Megan Fox-tävling. Jag är inte typen som vill träffa någon känd person under påtvingade former. Inte Bob Dylan, inte Megan Fox, inte Robinson-Robban. För de handlar inte om varför, eller varför inte, jag vill träffa dem utan varför de egentligen inte vill träffa mig. För varför skulle Megan Fox vilja träffa mig, Anders från Umeå? Jag föreställer mig att samtalet skulle se ut som följer:
Ariel (innan träffen): Megan ser verkligen fram emot att träffa dig, få se vad hette du nu, Anders.
Jag: Jaså, varför då?
Ariel: För att….jaduvet…du vann ju.
Fröken Fox: Hej Andrew!
Jag: Hej, men det är faktiskt Ande…
Fröken Fox: Grattis till vinsten!
Jag: Eh, tack…men…
Fröken Fox: Vem är du då?
Jag: En glad kille på 31 vårar med en gravid flickvän hemma i Umeå. Jag är förresten journalist och kommer sälja dina citat till högstbjudande. Och förresten, ”you sucked in Transformers!”
Och här krackelerar troligen samtalet, träffen eller vad man nu ska kalla detta prostitutions-likande arrangemang från båda parter. Och fastän den framtida vinnaren inte är jag så har jag en ångestfylld känsla av att ”vinsten” kommer sluta i en pinsam tystnad som uppstår när denna insikt infinner sig. Att träffa Megan Fox slutar vara lockande i samma sekund som man inser hur lite hon, eller någon annan ”kändis” vill träffa en chokladvinnare från Sverige.
”Ju mer choklad du äter, desto större chans har du på mig”
Hockeymatch med svordoms-soundtrack
Kvällen och helgen avrundas med att hålla ena ögat på Hanna, som assisterar mina Assassins Creed-eskapader, och den andra på NHL-matchen mellan Pittsburgh och Buffalo. Go Penguins!
På samma uppdelade sätt kommer mitt ena öra att lystra till de alldeles för exalterade amerikanska kommentatorerna som gör varje liten tekning till en orgastisk happening. Åtminstone får de det att låta så. Det andra örat kommer, i möjligaste mån, försöka stänga ute eller åtminstone censurera Hannas obsceniteter när lönnmördaren Ezio hoppar åt fel håll. Alldeles nyss kom en svada som troligen fick några änglar att dö på fläcken. Just nu verkar det flyta på bra och ordvalen är relativt barntillåtna.
Kvällens tips lyder: 5-2 till Pittsburgh
* * *
Update: Mina tips är lika slöa som vanligt. 6-2 blev det tillslut. Till Buffalo.
Entreprenörsskap och lönnmord
I det för dagen vårstrålande Umeå går livet på en efterlängtad tomgång. En timmes träning som följdes av nya numret av Sonic väntandes på hallgolvet är precis lagom dos aktiviteter. Finalen av På Spåret hägrar som en kall öl under en ökenvandring. Eller nåt mindre dramatiskt.
* * *
Börjar så smått få grepp om Winhill/Losehills ”Swing of Sorrow”. Nitton låtar kräver sitt beskärda antal lyssningar. Att komprimera ner de många intrycken till 600 tecken blir…utmanande.
* * *
Fastnade i Assassins Creed – Brotherhood igår. Att rädda världen från allehanda patrask är ett jobb jag vanligtvis tar på stort allvar. Men nu har jag fastnat i någon sims-liknande fas där jag (en lönnmördare från 1500-talets Rom, med en vapenarsenal som skulle få USA:s underrättelsetjänst att rekommendera atomkrig) kommer på mig själv med att starta banker, renovera skrädderier och investera vinster till att anlita en arkitekt för att renovera en bordell. Min blodtörst har sakta men säkert ersatts med en potentiell kandidatur till årets entreprenör. Snart kommer jag nog på mig själv med att motivera mitt nästa lönnmord med: ”det stärker mitt varumärke”. Det känns inte okej, inte okej alls.
Sagan om Pimme
Kristian Luuk besökte Umeå idag för att prata om sina livsval. Intressant och underhållande. Jag fotade honom därefter för att smycka den nästan 6000 tecken långa artikeln jag skrivit. Överraskande många ville bli fotograferade tillsammans med en kändis. Varför man vill det övergår mitt simpla förstånd, så vem är jag att ifrågasätta massan.
* * *
Thåströms nya Beväpna dig med vingar är, efter snart tio lyssningar, min kandidat till årets hittills bästa skiva. Umeå Open kan inte komma snart nog.
Den melankoliska och självrannsakande trilogin Skebokvarnsv.209, Kärlek är för dom och Beväpna dig med vingar är fanimej Sveriges musikaliska svar på Sagan om ringen. Episkt!
Själv(bedrägeri) är bäste dräng
– Ska vi verkligen köpa glass nu igen?
– Egentligen inte. Fast när jag tänker efter kanske vi skulle behöva matlådor?
– Lika bra att köpa två.
En alltför vanlig dialog i det sötsugna hushållet Samuelsson/Grönberg.
I…am…not Sparta!
Men vem är jag i så fall?
Anders heter jag. Född 1980. Känner mig stundom omogen, stundom gammal och aldrig något däremellan. Född och uppvuxen i Norrfjärden. Lämnade Norrbotten för Västerbotten 2003 för att plugga till lärare. Fixade en lärarexamen 2008. Efter ett års meningslöst vikarierande infann sig uppenbarelsen om att det är bäst att tillbringa ens vuxna år till att istället göra något man verkligen vill göra, och faktiskt är bra på.
I skrivande stund är jag färdigutbildad Kulturjournalist. Sällan har ett vägval i livet känts så klockrent.
Träffade Hanna för åtta år sedan. Från Sambo i fyra år till särbo i två och ett halvt och nu sambo igen.
Lever, på ett nästan ohälsosamt sätt, för popkultur i allmänhet och musik i synnerhet. Lyssnar alltid, skriver ofta. Älskar Hanna och Bob Dylan (utan inbördes ordning), hatar krig och särskrivningar. Tycker om att fotografera, ogillar att bli fotograferad. Fyller ut min lediga tid med att göra den icke-ledig i form av frilansande, krönikor- och musikrecensioner.
Well, det där är nog grunderna i det komplexa recept som förhoppningsvis slutar gott.
That’s all for now folks!
Delresultat av dagens experimenterande med en ledsen tulpan.
Back in buisness
Ja då var det dags att kicka igång den här bloggen igen. Sedan senaste har bland annat följande hänt:
- Blivit färdigutbildad kulturjournalist
- Jobbat en sommar på Norran som kultur- och nöjesredaktör
- Börjat jobba på som reporter och fotograf på Vertex
- Fotograferandet har tagit en allt större plats och är idag en regelrätt bisyssla
- Fått igång frilansandet
- Blivit sambo med Hanna igen efter drygt två år som särbos
- Recenserat en sjuhelvetes massa skivor och konserter
- Snart färdigställt min hemsida
- Börjat fundera över hur en Topp 50-lista över världens bästa låtar skulle kunna se ut
- Gett upp alla förhoppningar om att en Topp 50-lista över världens bästa låtar skulle kunna bli verklighet
…och mycket, mycket mer. Men that’s all for now folks.
Kent på Pdol -10. Fortfarande högt upp på listan.
En käck lista (Göteborgshumor)
Packa inför Stockholmsresan – Check!
Intervju med VK-redaktör – Check!
Diska – Check!
Slå bakhuvudet i skåpdörren – Check!
Mejla nya intervjuoffer – Check!
Ödsla två timmar åt att knåpa ihop en vacker spellista – Check!
Handla – Nope!
”Fuck it – Let’s go bowling”
Det sägs att dygnet har tjugofyra timmar, men frågan är om jag inte lyckades klämma in en tjugofemte idag. Åtminstone känns det så. Helt slut i kropp och knopp.
10:00 – Släntrar in till seminariet om Kultursverige 2009. Kör en gedigen men allt annat än upphetsande redovisning av vad som mycket väl kan vara världens torraste material. Fnöske är rena blötdjuret i jämförelse.
11:30 – Rusar mot Aula Nordica för att lyssna på och ta bilder av Isabella Löwengrip (a.k.a. Blondinbella) under hennes föreläsning. Tar cirka 130 bilder i vad som visar sig vara en belysning modell jobbigare.
12:50 – Bokar in en intervjutid (13.30 i Aula Nordica) via hennes assistent Emelie.
12:55 – Springer, jag upprepar SPRINGER, för att hinna tillbaka till Nedre Redaktionslokalen i humanisthuset. Passar på att göra vinterns största vurpa (hittills) och sträcker en muskel som hittills varit okänd för mig.
13:00 – Flämtar mig igenom ytterligare en redovisning, den här gången om Kulturpropositionen 2009 (Deja vü – javisst). Här inser jag hur oerhört mycket jag svettas och lökringarna börjar så smått tränga igenom, inte bara tröjan utan även koftan.
13:29 – Redovisningen tar äntligen slut och jag kastar mig iväg med telefonen tryckt mot örat för att ringa Assistent-Emelie och försäkra mig om att de inte stuckit. Springer till den grad att jag måste låtit som en pervers flämtare när hon svarade. Lökringarna har vid det här laget nått LP-format. Nya direktiv: Möta upp dem på Corona.
13:31 – Inser att jag för fan inte kan visa mig så här offentligt och tar en minut för att hämta mig. Vart tog konditionen vägen?
13:31:01 – Det slår mig att jag ska göra en intervju och att hon faktiskt besvarade de flesta av mina nedskrivna frågor redan på föreläsningen. Okej, tänk snabbt Anders, vad gör du?
13:31:05 – ”Fuck it – Let’s go bowling.”
13:35 – Slänger iväg den enda egentligt vettiga fråga som finns kvar i blocket…
14:15 – Tar lite bilder och säger adjö.
— Väl hemma följer en paus med dusch och klädbyte som följd —
15:30 – Inser att några av bilderna behöver bearbetning för att över huvud taget fungera. Brusreducerar där det krävs och funderar allvarligt på att ta ett Finax-lån på 30 000 till ett nytt objektiv.
17:00 – Bilderna är klara och några skickas till Assistent-Emelie.
— Pratar med Hanna och gör därefter upp en struktur för artikeln—
18:30 – Slut snus! Iväg till Ica Maxi i en snålblåst som känns som sandpapper mot kinderna.
20:00 – Middag
20:30 – Sammanställer lite av innehållet på diktafonen och skriver inledningen.
21:00 – Påbörjar det här blogginlägget
Intervjun kan ni läsa på Vertex.nu inom kort.
En dag med en oväntad twist
När jag vaknade imorse var jag inställd på att ordna inför seminariet imorgon. Kulturpropositionen samt en essä om ”Den svårfångade frilansaren” skulle omvandlas till en begriplig svada. Sagt och gjort, med rutin kommer man långt. Därefter var planen att ordna inför flytten, läsa in lite kurslitteratur och därefter löka i soffan.
I skrivande stund lusläser jag Blondinbellas blogg och försöker komma på intervjufrågor till henne som känns någorlunda relevanta och förhoppningsvis intressanta. Ska dessutom ta bilder så det blir en rejält hektisk dag imorgon. Dock jäkligt spännande att intervjua sin diametrala motsats. Om det nu blir av vill säga. Det lät nämligen väldigt problemfritt och min skeptiska varningsklocka ringer för full volym.
Så snabbt kan en dag förändras.
Hur hittade alla hit?
Under den senaste tiden har den här bloggen, liksom mycket annat, legat i dvala vilket lett till att besökarantalet minskat ganska rejält. Det säger sig självt, en blogg som inte uppdateras läser man inte, punkt slut. Men trots min inaktivitet har besökarantalet legat mellan 60-100 besökare per dag (helt osannolikt när jag tänker efter).
Så döm av min förvåning när jag loggar in och ser den här bilden:
Vad ska jag tro om detta? Det var flera månader sedan jag var i närheten av en sådan siffra (539 i skrivande stund) och detta utan att ha skrivit ett vettigt inlägg på flera veckor.
Nåt måste ha blivit väldigt fel hos WordPress idag…
Det är kallt. Okristligt kallt!
Dags att börja ladda för det nya året. Sedan Hanna kom tillbaka till norr har bloggen fått stå overksam, precis som resten av Sverige verkar göra i kylan.
Sitter nu här med den tredje överdimensionerade muggen kaffe och försöker strukturera upp alla måsten och borden. Idag skrevs i alla fall reportageboksuppgiften klart och den blev rätt okej tillslut. Jag vet inte vad det säger om mig som journalistikstuderande men av Woodward/Bernstein, Günter Wallraff och Hunter S. Thompson är den sistnämnde min solklara favorit. Källkritik schmällkritik…
Försöker även göra ett förenklat årsbokslut på min fina lilla enskilda firma. Det har varit en hård och sadistiskt ojämn kamp mellan mig och siffrorna. Anders 0 – Bokslutet 24 blev resultatet till slut. Jag ger fan upp. Att kalla det förenklat årsbokslut är inget annat än ett hån och en förnedrande påminnelse om att jag borde räknas som kliniskt retarderad i siffrornas värld.
* * * * *
En sammanfattning av den senaste veckan samt en tillhörande och högst värderande kommentar med Homer Simpson-vokabulär:
- Hanna kom hem till Umeå (Wohoo!)
- Det blev plötsligt okristligt kallt (D’oh!)
- Julmaten smakade gott (Wohoo!)
- Jag ställde mig på vågen (D’oh!)
- Juldagsfirande (Wohoo!)
- Bakfylla (D’oh!)
- Hanna anlände till Piteå (Wohoo!)
- Min sedan länge klara inneboende inför våren försvann (D’oh!)
- Ny inneboende hittades (Wohoo!)
- Mellandagsrean gav min garderob lite stil (Wohoo!)
- Jag blev fullständigt ruinerad ändå (D’oh!)
- Reportageboksuppgiften blev klar (Wohoo!)
- Det förenklade bokslutet gav mig hjärtsvikt (D’oh!)
Det återstår att se hur resten av året, alla 30 timmar, blir och huruvida jag kan sammanfatta året med ett Wohoo eller D’oh.
Gott nytt år!
Thåström-intervju och Nationella prov
Nej, det blev ingen be-bop-a-lula-dag i dag heller. Snörvligt och allmänt huttrigt lyder mitt omdöme och Bostadens element svajar fortfarande kraftigt.
Med tanke på Be-bop-a-lula-inledningen måste jag passa på att flagga lite för Aftonbladets utdrag ur Thåström-intervjun, hämtad från den kommande samlingsskivans häfte.
– Jag blev erbjuden så mycket pengar för att göra den där turnén så jag kunde inte säga nej. Jag tror att det är den enda gången jag känt att jag verkligen behövde stålar. Och jag mådde för jävligt hela tiden, säger han.
* * * * *
Själv ska jag ägna helgen åt lite recensionsskrivande, varvat med rättning av nationella prov i svenska. Japp, ni läste rätt! Jag ska dock enbart rätta proven, tjugosex stycken för att vara exakt, och sedermera lämnar jag dem därhän. Det ska bli intressant att se hur länge det tar att falla tillbaka in i lärarrollen och hur jag med min finaste röda penna fyller marginalerna med visdomar inför framtiden.
* * * * *
Och så missar ni väl inte Thåström den 27 november när han besöker Skavlan?
Lilla grisen ska ut och springa
Nu när så tid för annat än måste-saker finns är det dags att ta tag i det där med träning. Jag kan inte längre skylla på att jag är sjuk för då kommer jag aldrig att ta mig ut i löparspåret (läs asfaltsvägen runt Ålidhem/Carlshem). Är febern under 40 grader, ja då är det läge att träna.
Den här magen börjar nämligen bli svår att pressa in i tröjorna. Vore jag tjej och/eller det minsta fåfäng skulle jag troligtvis sitta på golvet och gråta Lille Skutt-tårar.
Att gå upp sju kilo på tio veckor, vilket jag tydligen gjort, är en bedrift i sig. Fullt logiskt med tanke på min aktivitetsnivå kontra kalori-intag, men likafullt ohälsosamt. Nu är det bara hoppas att mina gamla trotjänare till kropp är lika magisk som den alltid varit. Tre till fyra veckor av medelhård träning är allt som behövs för att komma tillbaka till en rätt vältränad form. Fråga mig inte hur det går till; det bara sker. Lika bra att inte fundera mer över det.
Run fatboy, run!
En summering av vad som hänt
Hey ho, let’s go!
Livet har lugnat ner sig, diverse flunsa-symptom har dragit sig tillbaka, resor avklarats och nya resor bokats. Snabb men febrig visit i Norrfjärden klarades av under helgen, fars dag firades, kurslitteratur har lästs, uppsatser skrivits och bokföring försummats. Skivrecensioner i drivor har skickats och publicerats, mejl om framtida projekt har även de skickats och fått lovande svar inför framtiden.
Byt ut askkoppen mot en snusdosa, kostymen mot en sunkig t-shirt och det är mig, anno en vecka sedan, ni skådar på bilden.
Låt oss börja med studierna. Jag har faktiskt inte den blekaste aning om vad jag skriver för tillfället. Eller…det där blev nog lite fel. Jag har inte den blekaste aning om det jag skriver är bra eller dåligt. Tydligen så är min och lärarnas uppfattning om vad som är bra eller inte tämligen olikartad. Exempel: Jag lämnade in en, i mitt tycke, habil hemtenta. Visserligen gjord i viss hast men där jag ändå kände att jag kunde stå för vad jag skrivit. Resultatet blev en kompletteringsuppgift av arten underlig. Eftersom mer än halva klassen verkar ha fått samma resultat tar jag väl inte speciellt hårt på det; några rader extra och sen var det klart. Fast ändå…
Men(!) när jag lämnade in min textanalys i torsdags hade jag vad som närmast kan liknas vid dödsångest över det jag åstadkommit. Min uppfattning om texten kan närmast liknas vid en bunt papper där den största och mest illaluktande högen med skit råkat fastna. Resultatet blev VG med ett svårtydbart men likväl fint hyllningstal över såväl språk som innehåll.
Kanske har jag tappat förmågan att se mina texter för vad de egentligen är? Som det känns nu vet jag inte riktigt vad jag ska ta mig till vid nästa hemtenta. Ska jag lämna in versionen jag är minst nöjd med och hoppas att turen(?) består eller göra ett allvarligt försök och faktiskt lägga ner de extra timmarna? Än så länge har det förstnämnda alternativet varit det mest lyckosamma.
The world is full of crashing bores
Att bevittna ett sammanträde i kommunfullmäktige är som att dö en smula. Vad som i grund och botten är intressanta diskussioner och ställningstaganden spårar ur till en pajkastning värdig en högstadieklass.
Trots detta lyckades(?) jag få ihop en artikel om badhusprojektet som aldrig verkar bli av i Umeå. 2001 tecken rakt av. Bäst att läsa igenom det en sisådär fjorton gånger för att slipabort skönhetsfläckarna som just nu utgör hela pappret. Hujedamej…
Som en tribute till de politiker som gjorde dagen oändligt lång kommer här en passande låt:
Dagens outfit
Stickade tjocksockar från mormor, slitna softisbyxor från Stadium. Hosta, feber och halsont från helvetet.
Trötter, trötter, trö…ZZzzzZZZzzz
Så trött, så trött. När ska egentligen energin komma tillbaka? I en dryg månad har jag gått på vad som i bästa fall kan beskrivas som halvfart, såväl fysiskt som mentalt. Det har visserligen hänt en del i (och med) min omgivning som till viss del förklarar detta alltmer förvirrade och ofokuserade tillstånd jag befinner mig i. Men det är en sak att vara orkeslös och en helt annan att vara regelrätt trött. Jag gäspar och slumrar till om vartannat, dag efter dag, och vore det inte för kaffet som jag konsumerar i en allt ohälsosammare takt är frågan om jag över huvud taget skulle kunna sitta upprätt.
Verkar detta som fina förutsättningar för en hemtenta som ska lämnas in på måndag?
Två av tentafrågorna är i och för sig ”klara”, vilket i praktiken innebär att de duger för stunden. Mitt ständigt föränderliga mål är att ha en tredje fråga avklarad innan dagen är slut. Den fjärde och sista tar jag imorgon. Nån måtta får det ändå vara…
*****
Helvete också! Fader fyller 70 idag…
Just nu känner jag mig inte som en god son.
The back is back
Suck!
När det är som mest hektiskt i allmänhet beslutar sig ryggen för att trilskas. Men jag antar att det är den tiden på året. Samma sak, en eller två gånger per år, utan undantag i snart tio år.
Att sitta på en föreläsning i sex timmar känns för närvarande inte speciellt troligt. Tyvärr, bör tilläggas, då morgondagens innehåll verkar riktigt intressant.
Bob Dylan goes Danish
Jag har tidigare tipsat om Bobdylanart.com, en sida där min husgud visar upp sin talang med pensel och färg. Under hösten 2010 kommer tavlor att ställas ut på Statens museum för kunst i Danmark. Så den som känner sig manad att bege sig till det rödvita landet vid denna tidpunkt bör naturligtvis ta en titt på utställningen.
Löptur tillsammans med Mick och Keith
Om ni senare under dagen läser rubriker i stil med ”29-åring kollapsade efter oförklarligt låg ansträngning” så ska ni inte vara oroliga. Det rör sig i så fall om det faktum att undertecknad är kopiöst otränad och ska, om en dryg halvtimme, ge sig ut i löpspåret. Det blir första gången sedan ryggskottet. Voine, voine!
Som en personlig hyllning till den stundande 40-åringen Get yer ya-ya’s out kommer denna att ackompanjera mina förmodat tunga löpsteg. Jag förväntar mig faktiskt en monstruös, jag upprepar monstruös, urladdning under Midnight Rambler.
Malta – Sverige
Tänk vad 90 minuters fotboll kan göra:
______________________________________________________________________________________
Kan vi vara överens om att ordet ”Expert” inom sportens värld inte betyder något?
Kulturkonsument - Fulkultur i lyxförpackning 