Kulturkonsument goes Indie!
Okej, nu får det bli någon ordning och reda på det här med musiken.
Under en tid framöver kommer jag uteslutande att tipsa om Indie-musik. De senaste dagarna har jag lyssnat till den bästa musiken på år och dar, men när jag kollar upp banden närmare visar det sig att det antingen är ”Unsigned” eller ”Minor/Eget bolag” som gäller och att distributionen sker via bandets MySpace eller liknande. Missförstå mig rätt, jag tycker inte synd om de här banden. Tvärtom, de är ju faktiskt bättre än de flesta andra där ute. Däremot vet knappt någon om att de existerar, vilket jag ämnar göra något åt i den mån jag kan.
Jag har redan ett dussintal artister som jag under morgondagen kommer kontakta för intervjuer (bara att de har adresser som slutar på @hotmail.com på viss självpromotion). Vill inte någon av de uppdragsgivare jag redan har publicera det så kommer jag publicera allt här på bloggen. Det börjar nämligen bli en hel del besökare här dagligen vilket känns riktigt kul.Därför kommer jag dagligen att tipsa om ett band som jag tycker förtjänar lite extra promotion (Sorry Bob, du är inte tillräckligt Indie).
Dagens tips är Göteborgsbandet Bonne Idée (Franska för Bra Idé). Deras ”Glassbåten” var faktiskt vad som fick mig att dra igång den här indie-kampanjen (att dra igång en indie-kampanj är förresten jäkligt indie!). Låten är så oerhört finstämd och fantastisk att jag hoppas ni alla sprider detta meddelande vidare till er omvärld. PSL (Per Sinding Larsens bloggprojekt på SVT) verkar ha fattat grejen och spelade in en spartansk musikvideo till just denna låt tidigare i våras. Min musikaliska beundran till herr Sinding Larsen bör är stor, och jag hoppas fortfarande på en Pocirkus part deux samt en Studio Pop-revival.
Men åter till ämnet, Bonne Idée. Klicka här för att höra ovan nämnda PSL-special-version av Glassbåten.
Och är det någon av er som är inne på den här sidan som känner att ert band (eller just du) förtjänar lite extra uppmärksamhet, kontakta mig på kulturkonsument@gmail.com så lovar jag att recensera den. Jag har recenserat demos för Musiklandet förr och det var bland det roligaste jag gjort hittills. Så send away! Jag recenserar inte Demoband jag inte tycker är bra eller inte känns färdiga, så en sågning av ett demoband (eller demoartist) kommer inte på fråga. Bara ett erbjudande liksom. Take it or leave it.
Valborg
Ha en fin Valborgsmässoafton allesammans och måtte bakfyllan bli lindrig!
Intervju med Theresa Andersson
Bra intervju med multitaskaren Theresa Andersson i DN. ”Hummingbird Go!” borde, om det finns någon som helst rättvisa, bli ett Feist-fenomen efter sommarens spelningar på svensk mark.
Men rättvisa är som sagt väldigt flyktigt. Jag håller i alla fall några tummar för att den breda massan får upp ögonen för henne.
SVT 2 sänder även en konsert med Andersson den 3 maj, inspelningen är från Mosebacke i Stockholm 2008.
Don’t miss it!
”Skönare än man kan tro…”
Här står så underverket framför er, i all sin prakt. Redan nu är detta min favoritplats i lägenheten.
Vad man bör tillägga är att det är skönare än man kan tro. Fåtöljen ser inte mycket ut för världen men när man väl parkerat bakdelen, då finns det banne mig ingen återvändo.
Skönare än man kan tro… Om jag någonsin kastas ut på singelmarknaden och sjunker till den bottenlösa avgrunden kallad kontaktannonser, då ska den meningen utgöra min annons. En lagom suddig bild med undertexten ”Skönare än man kan tro”. Däremot vet jag inte om jag skulle vilja träffa de som svarar på en sådan annons, men Love hurts som Gram Parson sjöng.
I och för sig har jag delat ut strikta order till min omgivning om att med hjälp av vapen oskadliggöra mig om jag börjar babbla om att sätta ut kontaktannonser, så kulorna lär vina runt öronen när jag postar annonsen.
Mycket dravel från min sida. Back to reality.
Med Maja i läshörnan
Så var läshörnan inredd och invigd. Sambo-Hanna fick sin efterlängtade dator i förrgår och den gamla stationära skrothögen kunde därmed kastas ut till förmån för en fåtölj. Ack så jag har längtat!
För närvarande sitter jag försjunken i Maja Lundgrens Myggor och Tigrar. Efter drygt hundra sidor är jag inte jätteimponerad, men jag vill ändå veta vad the big fuzz was all about. I retrospekt kanske det hade varit bättre att börja med Pompeji.
Jag återkommer senare under dagen med bild på underverket som är min läshörna.
Ännu en Bob Dylan-intervju
Det har blivit väldigt mycket Bob Dylan här på sistone, och mycket ska bli mer. Var så säkra!
I det nya numret av Rolling Stone bjuds vi på ännu en intervju. Och som så många gånger tidigare lyckas RS få fram det där lilla extra, Dylan släpper lite på garden och är inte så jäkla motsträvig och anti genom intervjun (eller så är det redigerarna som ordnar upp saken?). Dylan berättar bland annat om sitt band, det eviga turnerandet, sina tankar till globaliseringen och även om varför han inte går på konserter:
Do you get any time to sit in on concerts? Like would you go see someone like Leonard Cohen…
I know what Leonard does. I wouldn’t need to go see him. I still go see plays. I go to the symphony because I’d be hearing threads and things that are new to me that maybe would influence me in some kind of way. … I mean I would hear things harmonically that I might think, ”Oh, well that’s not such a bad idea” or maybe that kind of thing. But I wouldn’t go see anybody.
Mycket intressant läsning, samt en purfärsk bild på framsidan där det med all önskvärd tydlighet framgår att 70-årsdagen stundar. Frågan är om han någonsin sett collare ut. Fast 1965-looken kanske ändå är svårslagen.
Musik som inte bara är gratis, den är även BRA
Rubriken säger väl det mesta, men nu är Eardrums samlade gratislåtar anno 2009 färdigställd och redo för nedladdning. Birdsongs, Beesongs heter underverket och finns tillgängligt för här.
Förresten, hur ser IPRED-hökarna om den musik man laddar ner är laglig eller inte? Jag bara undrar…Eller om jag klickar mig in på Pirate Bay och laddar hem Unni Drougges ljudbok? Vilka ”lagliga” sensorer dyker upp på IPRED-skärmen?
Som sagt, jag bara undrar…
En effektiv men ansträngande förmiddag
I går kväll utlovades en uppryckning modell större och det har verkligen blivit sanning. Mail har skickats, lägenheten plockats, recensionen är nästan klar och klockan är inte ens två. Att vara effektiv ger en själslig tillfredsställelse som är svår att uppnå i vanliga fall. Tyvärr är den fysiska nivån nere på en kusligt låg nivå. Det är jobbigt att få saker och ting gjorda, och det är väl därför man skjuter upp dem i all oändlighet. (No shit Sherlock!)
Dissade jag just mig själv i den ovanstående parantesen? Det kanske är så att schizofrenin börjar komma krypande. Önskar dock att mitt fiktiva alter ego givit ett bättre första intryck. Nåja, vi får säkert fler tillfällen att ”battla”.
Nu ska i alla fall jag, i egen hög person, lägga bort min avcheckade lista med dagens måsten och se vad omvärlden har att erbjuda. Senast jag kollade låg det en fin gräddtårta i kylen. Ni vet väl att ”Big is beautiful”!?
Crystal Caravan på nätet
Ser man på, nu finns den även ute som nätrecension på Groove. Crystal Caravan-recensionen alltså.
Det finns en hel del intressant livematerial på Youtube också. Sök och finn.
Däremot heter jag verkligen inte Annica Henriksson som recensionen gör gällande.
Tidernas svåraste Bob Dylan-quiz?
Mestadels riktigt läsvärda Paste Magazine har just nu en orgie i Bob Dylan-artiklar. För er som känner att ni aldrig kan få nog av kameleonten från Hibbing föreslår jag att ni klickar er vidare och ägnar några timmar åt vad de själva kallar ”The Dylan takeover”.
Testa gärna också The super-impossible brain-busting, Bob Dylan trivia-quiz (puh!) för att ta reda på hur stora nörd-kunskaper ni besitter. För det är verkligen en kusligt hög nörd-faktor på det här testet vilket ni lär märka. Jag kan stoltsera med hela 7,5/20. Den halva poängen gav jag mig själv då jag hade 2/4 rätt på fråga 7.
Vad får ni?
Det där med ”I morgon”
Det har sannerligen varit ett par sega dagar. Mycket av det återspeglas på bloggen känner jag. Många inlägg, knappt någon substans Det krävs helt enkelt att man kommer ut, rör sig, stör sig och beblandar sig med folk för att dagarna ska kännas som dagar och inte bara en transportsträcka mellan uppvaknande och insomning.
Imorgon är en annan dag, som någon schlagernisse sjöng, och och då ska jag banne mig vara produktiv så det förslår. Det ligger otaliga projekt framför mig redan nu i väntan på att jag ska få tummen ur. För en gångs skulle ska jag se till att ”Imorgon” inte bara förblir ett tröttsamt uttryck.
Jag ska dessutom drista mig med att färdigställa recensionen av Paolo Nutinis skiva för Groove. Nu när jag över huvud taget kan lyssna på musik igen. Det underlättar!
Crystal Caravan-recensionen
Så var The Crystal Caravan-recensionen ute i tryck. Finns att läsa i nya numret av Groove samt i pdf-format på tidningens hemsida.
Bra skiva. Köp den!
Hör upp kära barn!
Hörseluppdatering: Den slutgiltiga domen blev lite bättre än väntat. Låga ljud under korta stunder är ingen fara. Så jag har faktiskt smyglyssnat på lite musik under dagen, Bob Dylans Together through life. Det är en riktig beauty som mister Dylan knåpat ihop och det dragspel som de flesta recensenter verkar ha fastnat för är precis så läckert som det sägs.Däremot ska jag hålla mig till dessa korta låga ljuden under cirka två veckor.
Så den moralkaka jag ämnar slänga ut här och nu är av en nyttig art. Dubbelkolla att ni har öronproppar när ni beger er iväg på konsert. Ta en tyst timme per dag om ni utsätts för antingen långvarigt brus eller korta höga ljud. Givetvis gäller samma sak om ni utsätts för långvarigt högt ljud, men that goes without saying. Använd inte mp3-spelare varje gång ni kliver utanför tröskeln, och om ni gör det så investera i ett par svindyra lurar som inte släpper igenom så mycket brus. För tro mig, man uppskattar inte omvärlden lika mycket om allt brus förstärks.
Hjälp…när blev jag så här snusförnuftig? Jag kanske börjar leva som den 29-åring jag är enligt passet. Voine voine!
Soul i bokform
Kvällen har ägnats åt läsning av det mer fantastiska slaget. Boken i fråga är Craig Werners Higher Ground – Stevie Wonder, Aretha Franklin, Curtis Mayfield, and the Rise and Fall of American Soul.
Med utgångspunkt i norra USA, närmare bestämt Chicago och Detroit, skildrar Werner tre legendarers livsöden och placerar dessa i kontexten som tar sin utgångspunkt i det segregerade USA på 1940- och 50-talet. Hur dessa tre, med så olika men ändå så liknande förutsättningar på sitt eget sätt bröt mot konventioner, rasbarriärer och fördomar.
Det är ett vidrigt USA som målas upp, där vita öppet hatar sina svarta medmänniskor och där varje intrång på respektive sida beivras. Svarta människor hade kyrkan med gospelmusiken, vita hade företräde till resten. Ändå lyckades alla tre artister, med mer eller mindre tydlig utgångspunkt i gospeln träda in på den vita scenen och bana väg för vad som kom att bli ett av musikhistoriens bästa och viktigaste inslag, Soul.Och då menas soul ur ett likväl politiskt som kommersiellt perspektiv. Soulmusik fanns redan innan Franklin, Mayfield och Wonder gjorde entré.
Men det Werner gör så fantastiskt bra är att han inte nöjer sig med en tredelad biografi, utan att han visar hur dessa tre kunde sprida ett budskap genom sin musik. Budskapet om att verkligheten inte har någon förankring i en uttalad jämlikhet, hur fördomar kräver dödsoffer och att en enad kraft måste säga stopp.
Det är sällan jag läser böcker som är så hundraprocentigt träffsäkra och samtidigt lyckas tillfredsställa musiknörden inom mig. Historien om hur Aretha Franklin och hennes omgivning reagerade på hennes, en pastorsdotters, minst sagt utomäktenskapliga graviditet vid 13 års ålder (andra barnet kom när hon hade fyllt 16), varvas med historier om hur hennes far CJ Franklin spred budskapet genom sina berömda mässor. Och det väger aldrig över åt varken det ena eller andra hållet, utan det är hela tiden en fin fördelning mellan det underhållande och det skrämmande som var USA på den tiden (och på sätt och vis är än idag).
Nu blev det här ett brandtal i Craig Werners ära, men ni förstår säkert att jag inte kan göra annat än att rekommendera boken. Vare sig ni lyssnar på dessa tre artister eller inte.
Lokko om Bob Dylan
Det är relativt sällan jag reagerar över att en skivrecension är välskriven, men Andres Lokko’s text om Bob Dylans Together through life är verkligen bra. Riktigt bra till och med.
Tyvärr (ja ni vet varför vid det här laget) har jag inte kunnat lyssna på själva skivan än.
Ett kungarike för en värdelös låt!
Med risk för att bli tjatig, men det här med att vandra runt i tystnad knäcker mig. Redan! Och det är minst en vecka kvar.
Jag har aldrig tänkt på hur mycket ljud jag har runt omkring mig. Bilar som bränner förbi, flygplan, gråtande spädbarn, surrande fläktar, människors sorl…ja allt låter ju. Och illa låter det! Jag skulle kunna tänka mig att dränka allt i lite lagom värdelös musik, bara något som innehåller en melodislinga och några ord.
Det här kanske låter överdrivet och en aning skitnödigt, men musik är bränsle för mig. Jag får där ett filter från allt brus och kan vandra runt i min egen värld för ett slag och kan ladda batterierna. Därför är jag helt utmattad när jag nu måste stänga in mig från allt som låter och uppsöka största…möjliga…tyssssstnad. Men det är ju omöjligt, ja fullkomligt omöjligt att uppleva tystnad i 2000-talets Sverige.
En vän berättade om en ljudisolerad låda, tillverkad och nyttjad vid Luleå Tekniska Universitet (eller om de fortfarande räknas som en högskola, jag vet inte riktigt) för att testa ljudsystem på ett optimalt sätt. Han berättade att om man kliver in där så är det helt tyst. Inte en ljudvåg kan sippra in, och de ljud man själv ger ifrån sig dämpas mot materialet så de drunknar därför mestadels. Problemen med att vistas i en sådan var lite lagom läskiga. För det första inser folk vilken tinnitus de går och bär på, som i vanliga fall dränks av utomstående ljud, vilket leder till en viss panik. För det andra, och det här verkar inte roligt, börjar man till slut höra sin egen puls. Japp, blodet som rinner genom ådrorna i en rytmisk takt blir till slut hörbara efter en längre tids fullkomlig tystnad. Jag behöver knappt nämna att det här ofta leder till en viss panik som får blodet att pumpa snabbare som leder till mer panik som…ja ni förstår.
Men just nu skulle jag gärna vilja sitta i den där lådan en liten stund. Vad är väl lite blod mot en surrande fläkt?
Allt kan hända
Om det ser konstigt ut under dagens lopp så beror det på att jag testar lägga in en ny header. Och att kalla mig för webdesigner vore lika korrekt som att kalla påven för satanist.
Kort sagt, allt kan hända. Bli inte förvånade om datorn exploderar i ansiktet på er.
Moneybrother – Real Control
Länk till Moneybrother-recensionen. Finns som vanligt i pdf-format under Texter-menyn.
Ljudförbud
Inga höga eller långvariga ljud på minst en vecka. Så löd den första domen. Nästa del i den här soppan kommer imorgon. Men det känns inte alls bra, inte alls.
Ingen Marit för mig
Jag antar att it goes without saying men…Jag kan inte gå på Marit Bergman-konserten ikväll. Marit…Annika…Peder.Vi kunde ha haft en magisk stund tillsammans!
Just nu är det inte roligt att vara mig.
Nytt från Kent
De lever!
Jag vill omedelbart säga att jag inte är särskilt förtjust i Kents senaste skiva, Tillbaka till samtiden (2007). Den är ganska platt och über-elektrisk, och om än den innehåller spåret Columbus, tillika bandets bästa låt någonsin, så är resten en stor besvikelse.
Jag är dock inte en av dem som tycker att ”det var bättre förr”. Eller, lite kanske, men förr i min Kent-värld innebär duon Vapen & Ammunition och Du & Jag Döden från 2002 respektive 2005 bandets höjdpunkt, tillika mina all-time Kent-favoriter.
Nu är det så dags för ännu en skiva av Eskilstunas finest. I och med förra skivsläppet och den efterföljande turnén var lovorden från media färre och de hårda orden fler. Även inbitna Kent-fans i min omgivning tycktes ha tröttnat en aning på bandet och ser hellre tillbaka på Verkligen och Isola än lyssnar på nytt material. Man får hoppas att nya skivan lockar fansen…här kommer det, *trumvirvel* Tillbaka till samtiden.
Fy fan vad ostigt! Förlåt för den men jag kunde inte låta bli. Det blir späkning efter jag publicerat det här inläggget, jag lovar.
Jag hoppas verkligen att kommande skivan, där delar av inspelningarna skett i Berlin, blir en succé. Kent är inte bara ett av de bästa banden i Sverige utan även ett av de viktigaste. Konserten i Skellefteå 2005 tillhör fortfarande höjdpunkterna i mitt konsert-liv och jag hoppas innerligt att jag får tillfälle att bli bortblåst än en gång.
Topplista v.17 – ”Biografier”
Det var inte svårt att välja tema till denna veckas lista. Musik är numera inte något njutningsfullt, utan ett oljud som skär i öronen. Därför gör jag en lista över de bästa biografier jag läst genom åren och slänger med en låt av varje artist/grupp.
- Mötley Crüe – The Dirt
- Bob Dylan – Memoarer
- Viktor Bockris – Keith Richards – Biografin
- Johnny Cash – Självbiografin
- Alex James – Blur, britpop och jag
De här böckerna ger följande Spotify-lista:
- Mötley Crüe – Shout at the devil
- Bob Dylan – Workingman’s blues #2
- Rolling Stones – Happy
- Johnny Cash – Hurt
- Blur – Country house
Ingen pjåkig lista om jag får säga det själv. Mötley Crüe är visserligen inget favoritband i dagsläget, men nostalgin från mellanstadiet gör att Shout at the devil måste finnas med. Många timmar har tillbringats tillsammans med den skivan.
Klicka här för att lyssna. Om ni saknar Spotify, klicka här för 1000 dagliga Spotify-invites. Är de slut? Försök imorgon runt 12-tiden.
Tyst som i graven, tyvärr
Jag har drabbats av en liten panikångestattack. Då, som jag nämnde i det tidigare inlägget, min hörsel hamnat i fullständig oblans är lägenheten öde och tyst. Öronen registrerar varje ljud, högt som lågt och förvanskar dessa till oklara, brusiga varianter av sanningen. Sambo-Hanna jobbar och jag försöker roa mig med sådant som inte låter.
Men att läsa går inte heller något vidare. Som föld av denna åkomma har jag en huvudvärk som strålar vid varje försök till koncentration. Det får bli vårdcentralen imorgon för att få reda på vad det här kan vara. Att googla symptomen är, för en hypokondriker, som att knyta en snara. Allt slutar i ett livslångt lidande där, med mycket möda och stort besvär, ett normalt liv kanske kan bli verklighet.
Jag har i alla fall sorterat min skivor, i alfabetisk ordning. Fastnade vid Lundell-sektionen. Det slog mig att jag inte lyssnat till Den vassa eggen sedan jag läste Håkan Lahgers Den vassa eggen – Ulf Lundells kreativa kaos. Dumt nog försöker jag lyssna, fast på väldigt låg volym. Men nej, redan vid spraket innan första spåret inser jag det befängda i beslutet.
Så jag sorterar färdigt, tar en till Ipren och bloggar lite.
Mina öron är konstiga idag
Mina öron verkar ha kollapsat under natten. Det är liksom ett vibrato i huvudet som aktiveras vid bastoner. Har någonting lossnat? Jag förstår verkligen ingenting, men som den hypokondriker jag är måste det röra sig om ett förspel till öroncancer.
Ont i huvudet har jag också.
Hur ska jag kunna gå på Marit Bergman-konserten ikväll? Jag bara frågar…
Kulturkonsument - Fulkultur i lyxförpackning 