Arkiv för juli, 2009

U2’s bästa skiva

I dessa U2-tider vill jag passa på att dela med mig av några favoriter från Dublins finest.

I tidernas begynnelse, alltså tiden innan CD-spelaren blev norm, stod jag och valde mellan två skivor. Den ena var U2’s Achtung Baby och den andra var Bryan Adams Waking up the neighbours. Tyvärr hade jag precis sett Prince of thievs och blivit överväldigad av denna. Resultatet kan ni säkert räkna ut. Än idag står den intetsägande kanadensarens siluett och gastar i en megafon, och detta sker i min skivhylla.

Det tog dock inte speciellt länge innan jag fick min första CD-spelare (Hobbex – where quality doesn’t matter) och i ren självbevarelsedrift införskaffades så äntligen Achtung Baby. Än idag är det en av mina favoritskivor och i mitt tycke U2’s största stund som band.

Achtung Baby

Vad som dock är det trevliga i kråksången (Bono får ursäkta liknelsen) är att U2 är ett band som blir bättre och bättre med tiden. All that you can leave behind, How to dismantle an atomic bomb och i viss mån även nya albumet No line on the horizon är samtliga minst lika bra som klassikern The Joshua tree. Så där, jag skrev det. Fritt fram för allmänheten att påpeka hur ”fel” jag har. Men kom ihåg, några bra (i detta fallet jättebra) låtar gör ingen skiva.

Så klicka på ovanstående Spotify-länkar och lyssna till ett av världens bästa band. Tillika det första band jag verkligen föll pladask för från första lyssningen (With or without you) och som jag än idag letar fram ur skivhyllan med jämna mellanrum.

*****

Jag hoppas ni följer Andreas Svennings U2-blogg. Där finns allt ni behöver (och kanske inte riktigt behöver) veta.

Annonser

Joni Mitchell – Blue och Kalle Anka

Jag vill med detta inlägg slå ett slag för en återfunnen vän tillika en skiva som jag knappt lyssnat på under de senaste åren. Joni Mitchells fantastiska Blue. Jag hade fullkomligt glömt av att jag hade den i min iPod, när jag irrande efter lugna, stämningsfulla låtar fastnade för just Blue. Varför är den då så bra?

Joni Mitchell - Blue

Blue är en instruktionsbok för hur albumformatet kan utnyttjas till fullo. Hur samtliga spår har ett mervärde och där även de något svagare låtarna likväl passar in i en helhet. Att jag skriver helhet i kursiv stil är därför att det är just detta jag saknar hos de flesta skivor. En genomgående tanke, stämning, lyrik, ja bara någonting som gör skivan till något annat än en ”De låtar som blev färdiga i tid”-samling där allt ska utforskas, testas och genomföras.

Ett par exempel från senare år är El Perro del MarLove is not pop, GlasvegasGlasvegas, Anna TernheimLeaving on a mayday. De är skivor som knyts samman på ett sätt som på många sätt var vanligare förr. Dock inte sagt att det var bättre förr (vilket det i och för sig var), men albumformatet har i dessa nedladdnings- och radiohitstider blivit en samlingsplats för låtar. Några av dessa avsedda för radio/MTV, andra för att tillfredsställa experimentlustan och (den värsta sorten) utfyllnad. Spår som är sämre karbonkopior av redan existerande spår på skivan. Varför?

Blue är därför, i mitt tycke, en av de bäst producerade och innehållsmässigt geniala skivorna. Alla kategorier. Lyssna HÄR på underverket och bedöm själva.

En skiva som, om ryktena stämmer, ni kommer att kunna lyssna på via en iPhone. Allt inom en snar(?) framtid.

*****

Det HÄR är en helt genialisk idé. Kalle Anka får stora starka omvärlden att reagera. Jag antar att det där terroristhotet, svininfluensan och andra faror inte känns lika illavarslande längre.


Fototriss del 55 – Insekter

Tre nya bilder, tre insekter. Tyvärr var de blodsugande myggorna närvarande så det var lite av en plåga att försöka fokusera på de små tingen. Det blev i alla fall en myra som fastnat i ett spindelnät, en geting som antingen var halv- eller heldöd och avslutningsvis en fuling jag inte kan namnet på.

Bild 1

Bild 2

Bild 3


Helgen som var

Då var man tillbaka i verkligheten. Fredagen tillbringades såväl på jobbet som på Piteå Dansar och Ler. Lyckad fredag med andra ord. Om inte ryggen hade gjort sig påmind runt 00-tiden hade det varit perfekt, men en hög trottoar och en onykter Anders blev ingen lyckad kombination. ”Knak” sa det och sen var det sittläge för mitt lag.

Förfesten gick av stapeln på den beryktade ”Ytan” där ett trubadurtält fanns att tillgå för såväl lokala som inte lika lokala talanger. Att det regnade gjorde egentligen inte så mycket. Lite svalkande sådär.

En av de som spelade var Sanna Lund (Lyssna via hennes MySpace HÄR) och var riktigt bra. Det krävs tämligen mycket mod och djärvhet att framför en publik som intensivt jobbar för att dricka sig tillbaka till apstadiet spela egna låtar. Personligen lyssnar jag hellre på sådant än ytterligare en trubadur-version av Dylans Knocking on Heavens Door.

*****

Jag filmade en lustig person i skimrande Cowboyhatt under Pitebornas egen nationalhymn, Euskefeurats Det är hit man kommer när man kommer hem. Den intensiteten gick inte av för hackor, och när jag kommer tillbaka till Umeå och min överföringskabel till mobilen ska ni själva få bedöma klippet.

*****

En kommentar som ofta utropades (läs: skreks) mot trubadurtältet var ”Men spela nåt bra!” Vad är det för kommentar egentligen?

*****

Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Jag tror inte Piteå Dansar och Ler existerar i sin nuvarande form om fem år. Någonting måste hända. Expandera eller minimera.

*****

Tyvärr började regnet öka i styrka just under Veronica Maggios spelning, men det lilla vi hörde var lika bra som jag hoppades.

*****

Gårdagen tillbringades i sitt/liggläge i sällskap av Hell Ride, TV-serier och avslutningsvis Doom (filmen med The Rock).

*****

Nu ska jag ut och fota lite insekter.


Fem skivtips för festen

Helgen stundar, vilket innebär ett kärt återseende med Hanna. Det blir därför (troligtvis) inte så mycket bloggande under tiden. Men jag tänker inte låta er gå genom helgen helt vilsna och suktande så därför kommer här fem skivor som borde vara obligatoriska på varje fest värd namnet. Om någon säger ”Byt skiva för helvete!” så kan ni vänligt med bestämt be dem gå någon annanstans. Det behöver inte vara svårare än så. Anklagar festdeltagarna er för att vara elitistiska så se till att suga åt er av berömmet och tacka allra hjärtligast.

På min önskelista återfinns en T-shirt (svart med vitt tryck) där det står ”Elitist? Javisst!”

De fem skivorna är… (öppnas i Spotify om ni klickar på omslagsbilden)

Jaqee

Jaqee – Kokoo Girl

JohnossiJohnossi – All they ever wanted

HåkanHåkan Hellström – För sent för Edelweiss

RamonesRamones – It’s alive

Ike & TinaIke & Tina Turner – Live, Raw and Funky

Svårare än så behöver det inte vara att ordna en lyckad fest.


En (faktiskt) rolig historia.

– Vet du hur många indiekids som krävs för att byta en glödlampa?
– Nej.
– Två! En som byter lampan och en som står bredvid och säger ”jag tycker att den gamla var bättre”.

(Hämtat från PSL)

Finns i flera versioner runt om i landet, men likväl ett skämt som får mig på lite bättre humör.


Sweet soul music

Sitter och avnjuter en av de kallaste öl som någonsin existerat samtidigt som solen fortfarande värmer. Lyssnar på Solomon Burkes Don’t give up on me. Vilken skiva! Fortfarande! Det är så självklart att den är precis så här bra. Lika bra som den var när den dök upp i min CD-spelare i lägenheten på Durrnäs (för er som inte är så väl bevandrade i Piteås stadsplanering kan jag berätta att det är ett hyreshusområde, sprunget ur miljonprojektet, där ”konstigt” folk bor, a.k.a. alkohol- och drogberoende människor samt en och annan halvfattig varelse). Jag vill minnas att det var en söndag, dagen efter en av de sedvanligt dekadenta ”festerna”, som jag gjorde valet att lyssna på skivan. Ända sedan dess har Solomon varit en stor del av min musikaliska referensram. När det kommer till soul står Solomon i främsta ledet tillsammans med Sam Cooke och Otis Redding.

Men den här ”ingressen” ämnar faktiskt bara leda fram till en specifik låt, kanske en av de femton bästa låtarna någonsin. En låt som till viss del definierar, såväl i text som musik som framförande, varför soulmusiken är så oerhört levande.Låten i fråga är Arthur Conleys Sweet Soul Music. Partiet när han refererar till Otis Reddings Fa-fa-fa-fa-fa (sad song) är så oerhört briljant!

På en Bruce Springsteen-bootleg (A Night for the Vietnam Vets tror jag den heter och är från The River-turnén -81) skjuts just Sweet Soul Music in i en fjorton minuter lång Detroit Medley. Det har hänt både förr och senare att den smugit sig in setlistan, men den har aldrig känts så rätt som den gör vid det här tillfället. Leta upp er närmaste Springsteen-samlare (eller, om ni så vill, välsorterade fildelare) och lyssna til en av de bättre Springsteen-konserterna i mitt tycke.

*****

Min favorit på Don’t give up on me? Fjärde spåret, Flesh and blood. Det är inte en låt, det är utklassning.

*****

Spotify försöker just sälja in lögnen: Don Henley är en legend, köp skivan. Den gubben går inte. Jag har väl öron goddammit! Eagles var ett band med tre låtar och ett snyggt bandnamn, inget mer.

*****

Det är nog bara Solomon Burke som kan få mig att, i en kvävande värme, helt glömma bort en iskall öl. Nu är den inte direkt varm. Pissljummen tror jag är rätta ordet. Nåja, det är ändå de första tre klunkarna som är godast.