Senaste

Flytt

Bloggen finns numer på kulturkonsument.se. För den som undrar.

Notering

Världens 200 bästa låtar

Här är mitt ”facit”: Listan över mina 200 favoritlåtar, alla kategorier.

Fredrik Virtanen skapade en lista över 200 låtar som är fem plus. En lista som skulle ”folkbilda” novisen Alex Schulman inom popmusikens ärofyllda historia och samtid. Markus Larsson följde i sin kollegas fotspår och publicerade (förutom en fantastiskt bra krönika) en fortsättningskurs som gick både ett och två steg längre in på den smala stigen mot de subtila, undangömda och personliga låtar som kan sätta spår i den mest svårgenomträngliga av människor. Kort därefter kom det från, en av mina personliga favoritskribenter Per Bjurman en lista över sina 200 personliga favoriter.

Som Barney Stinson, helt oprovocerat, skulle utbrista: Challenge accepted!

Vilken idiot jag var. Det tog nästan en månad. En månad präglad av ångest, separationsångest, självrannsakan och uppgivenhet. Men tillslut stod den där. Listan med stort L. 200, ja 200 jävla låtar, som av någon anledning påverkat mig mer än andra.

Av någon anledning fanns det vissa val som plågade mig mer än andra. Att välja ”Right next roor to hell” från Guns n’ Roses Use your illusion II var ett högst personligt val. Det finns minst 10 G n’ R-låtar som är bättre men ingen har, under de senaste fem åren, slagit an en känsligare sträng än denna. Det var den låt som En vän under mellanstadiet, helt lyriskt, lovordade under en tidig morgon på skolgården. Detta var under den tid då vi tillbringade vår lediga tid åt att debattera huruvida Guns n’ Roses (Han) eller Iron Maiden (Jag) var bättre, om Alice Coopers ”Hey Stoopid” placerade sig högre än AC/DC’s ”You shook me all night long” på alla tiders lista och om Mötley Crües Vince Neil skulle vinna över Axl Rose i en boxningsmatch. Detta i sig är inget skäl att välja en låt över en, objektivt sett, bättre. Men den eufori han visade upp när han kom till grusplanen på Backgårdsskolan och med lika delar glädje och sorg berättade att han stått i kö för att Beliva-butiken endast hade några få ex av Use your illusion I & II och att han ville ha dem under releasedagen (läs kvällen/natten). Sorgen låg i att han somnat direkt han kom hem och under morgonen endast hunnit lyssna på första spåret på första sidan av första skivan (dessa var vinyl-tider). Denna låt var just ”Right next door to hell”. Vi var 11 år vid den här tiden. Idag vet jag inte ens om han lever. Tragiskt nog verkar det inte så. Det är den här typen av historier, fast mindre dramatiska, som ligger bakom några av låtvalen och det kan inte hjälpas Det är en personlig lista och varje spår har en historia. Mer eller mindre präglade av ursprung, uppväxt och erfarenheter.

Men jag vidhåller, även idag, att Iron Maiden är bättre än Guns n’ Roses.

Vissa låtval är så naturliga att de inte behöver motiveras. ”Backstreeets”, ”Midnight train to Georgia” och ”If it be your will” är så självklara att de inte behöver motivering. Den sistnämnda har jag redan utnämnt till den låt som ska spelas på min, förhoppningsvis avlägsna, begravning (beslutat under en efterfest för ett tag sedan).

Och det är väl just det som är det fina med den här typen av listor. Det är mina val, ingen annans, och motiveringar är överflödiga. Jag utmanar härmed alla som läser detta att själva sätta ihop sin lista och länka den i kommentarsfältet. Reglerna är enkla: En låt per artist och allt ska vara klart inom en månad (två om ni har barn under åtta år).

Varför jag valde just de här låtarna är och förblir ett mysterium. Jag ägnade 2300 tecken åt att reflektera över varför vi tycker om en viss musik, men spottar åt annan, i en krönika för Västerbottenskuriren. Jag vet inte om jag, eller någon som läst den, blev klokare. Men efter att ha spelat min egen spellista några gånger kan jag åtminstone säga en sak: Jag ångrar inget. Det finns inte en låt som inte präglat mig som människa eller musiklyssnare. Enstaka val är mer personliga än andra och, rent objektivt, finns det kanske något bättre i den oändliga sångflod som löper från förr till senare.

Låt era listor flöda. Jag kan härmed meddela att processen är en orgie av nostalgi, glada och mindre glada minnen.

Musik för öga och öra

Oj vilken pretentiös titel jag satte på detta inlägg ser jag nu.Förhoppningsvis får den bäring allteftersom tangenterna trycks ned.

Det var ett tag sedan. Minst sagt. Men när ni tänker ”vad kan han ha gjort som är så jä**a viktigt att han inte hinner uppdatera en blogg som endast de närmast sörjande (samt de som googlar ”+Name the pet” + trosor, vilket fascinerande nog är en av de vanligaste sökvägarna till den här bloggen) läser?

Men här har ni ett urval av vad som skett under den senaste månaden. Se om ni kan klå det:

  • Gift mig med Hanna
  • Förberett mig på pappa-rollen som är beräknad att träffa mig rakt i solarplexus 26 juli.
  • Flyttat in med Hanna i en fet fyra, vilket är en oerhörd skillnad mot den sketna ettan vi hade tidigare.
  • Blivit inneboende med Sara och Alfons (drygt ett år, Alfons alltså. Sara är 23 och ett halvt).
  • Totalbevakat Umeå Open för Norran. Ett lika roligt som energidränerande jobb.

Dessutom har jag påbörjat den definitiva listan över världshistoriens 200 bästa låtar. Det är omöjligt; det säger sig självt, men ”att försöka är första steget mot att misslyckas” -Homer Simpson.

. . . . .

På tal om pingis: Det finns få saker som är roligare än att fota konserter. Nedan ser ni ett urval från Umeå Open-helgen.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Till nästa gång. Tuu-de-loo!

Anders and Megan, sitting in a tree…

Jag ombeds numera dagligen, av Marabous reklammakare, att göra mitt yttersta för att imponera på Fröken Fox. Eller, i själva verket förväntas jag göra mitt yttersta på att övertyga hennes management, livvakter och försäkringsbolag om att jag är en tillräckligt harmlös person som inte visar upp psykopat-tendenser och dyker upp i en t-shirt med texten ”The future mr. and Mrs. Fox”. Och som äter tillräckligt mycket choklad av ”rätt” märke.

Men bortsett från detta, och bortsett från att jag inte är typen som deltar i tävlingar där priset är en låtsas-date med en gift kvinna vars främsta uppgift är att pryda tonårsrum, skulle det vara intressant att veta hur den här typen av tävlingar uppstår. När, i en skådespelerskas karriär, uppstår det kvalitativa tomrummet när agenten ger grönt ljus till att lotta ut en träff med en av sina klienter? För ett chokladföretag från Sverige.

Jag skulle ge min vänstra lilltå-nagel, åtminstone toppen av den, för att få lyssna till det samtalet.

Agenten: ”Hej, det är Ariel (ett namn jag tycker känns rimligt för en agent; en homage till Ari Gould). Jag har hittat ditt nästa jobb!”

Fröken Fox: ”Jaså, vilken roll blir det? Bond-brud? Vampig vampyr? Eller har Scorsese äntligen förstått min talang och castat mig i sin nya film?”

Ariel: ”Nja, det är en reklamfilm”.

Fröken Fox: Eh. Nåja. Vilket företag är det? Nike? Chanel? Armani?”

Ariel: Det här är, och du kommer att älska det här, ett chokladföretag. Från Sverige. En vinnare kommer att träffa dig under date-liknande former. Det kommer bli jättebra. Allt du behöver göra är att spela in en reklamfilm, iklädd en bikini, och få tittarna att tro att de har en chans på dig.

Fröken Fox: Jag gjorde det i Transformers 2 och kan göra det igen. Show me the money!

Och så är jakten igång efter tävlande. Utan att utge mig för att vara Piteås svar på Don Draper kan jag gissa att reklamkampanjens ansvariga vänder sig till: 1) Män, eller åtminstone könsmogna pojkar med heterosexuell läggning. 2) Krisande män som i sann desperation vill lägga till ”Jag har träffat Megan Fox och du är myyycket schnyggare” i sitt utbud av raggningsrepliker. 3) Personer, män som kvinnor, som klickar hejvilt på allt som blinkar och således deltar i tävlingen utan att egentligen veta vad de gör.

För om Facebook och Google verkligen kartlägger våra liv och preferenser i sanna Stasi-anda; borde de inte ha sållat bort mig från potentiella måltavlor för just denna reklam? Visserligen är två av mina fettvalkar en direkt följd av socker- och Maraboumissbruk, men jag är inte direkt typen som dras till en Megan Fox-tävling. Jag är inte typen som vill träffa någon känd person under påtvingade former. Inte Bob Dylan, inte Megan Fox, inte Robinson-Robban. För de handlar inte om varför, eller varför inte, jag vill träffa dem utan varför de egentligen inte vill träffa mig. För varför skulle Megan Fox vilja träffa mig, Anders från Umeå? Jag föreställer mig att samtalet skulle se ut som följer:

Ariel (innan träffen): Megan ser verkligen fram emot att träffa dig, få se vad hette du nu, Anders.

Jag: Jaså, varför då?

Ariel: För att….jaduvet…du vann ju.

Fröken Fox: Hej Andrew!

Jag: Hej, men det är faktiskt Ande…

Fröken Fox: Grattis till vinsten!

Jag: Eh, tack…men…

Fröken Fox: Vem är du då?

Jag: En glad kille på 31 vårar med en gravid flickvän hemma i Umeå. Jag är förresten journalist och kommer sälja dina citat till högstbjudande. Och förresten, ”you sucked in Transformers!”

Och här krackelerar troligen samtalet, träffen eller vad man nu ska kalla detta prostitutions-likande arrangemang från båda parter. Och fastän den framtida vinnaren inte är jag så har jag en ångestfylld känsla av att ”vinsten” kommer sluta i en pinsam tystnad som uppstår när denna insikt infinner sig. Att träffa Megan Fox slutar vara lockande i samma sekund som man inser hur lite hon, eller någon annan ”kändis” vill träffa en chokladvinnare från Sverige.

”Ju mer choklad du äter, desto större chans har du på mig”

Årets bästa skiva – Revisited

Det tog inte lång tid för det förra inlägget att bli aktuellt. Årets hittills bästa skiva är Michael Kiwanukas Home Again. Det finns inga egentliga konkurrenter. Det bara är så. Och för en gångs skull är jag innerligt glad över att inte behöva recensera skivan. Den senaste tiden har det blivit många plus, kurrar och allehanda betygs-krumelurer. Jag vet inte om det är att räknas som ett i-landsproblem, snarare ett pessimistproblem; att de skivor man får hemskickade håller för hög kvalitet.

* * * * *

2012 års bästa skivor (so far)

Ja, som rubriken så tydligt visar är det fråga om att i ett tidigt skede utse frontrunners till årets bästa album. Det här är i mångt och mycket ren och skär idioti då det, logiskt och statistiskt, kommer att ske en hel del. Men senast jag kollade så var det här min blogg så, here goes.

1. Thåström – Beväpna dig med vingar (Spotify)

För att citera Grynet så är det ”Sjukt bra”. Mer skrot, skrammel och oljud åt folket!

2. First Aid Kit – The Lions Roar (Spotify)

”Emmylou” lär i alla fall hamna i topp när årets låtar sammanfattas.

3.Leonard Cohen – Old Ideas (Spotify)

Om jag är en femtedel så cool som mister Cohen när jag är 77 år ung kommer jag att skatta mig lycklig.

4. Winhill/Losehill – Swing of Sorrow (Recension)

Man blir ju lite extra stolt över att vara Ume-bo.

5. Pearl Fiction – Painted Wolf (Spotify)

Aldrig har så få (jag) haft så många (nåja) att tacka för för så mycket (det är i alla fall en jäkligt härlig skiva). Åttiotalet rules, på sitt säregna sätt!

Fem-i-topp á la nu, liksom.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Hockeymatch med svordoms-soundtrack

Kvällen och helgen avrundas med att hålla ena ögat på Hanna, som assisterar mina Assassins Creed-eskapader, och den andra på NHL-matchen mellan Pittsburgh och Buffalo. Go Penguins!

På samma uppdelade sätt kommer mitt ena öra att lystra till de alldeles för exalterade amerikanska kommentatorerna som gör varje liten tekning till en orgastisk happening. Åtminstone får de det att låta så. Det andra örat kommer, i möjligaste mån, försöka stänga ute eller åtminstone censurera Hannas obsceniteter när lönnmördaren Ezio hoppar åt fel håll. Alldeles nyss kom en svada som troligen fick några änglar att dö på fläcken. Just nu verkar det flyta på bra och ordvalen är relativt barntillåtna.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Kvällens tips lyder: 5-2 till Pittsburgh

* * *

Update: Mina tips är lika slöa som vanligt. 6-2 blev det tillslut. Till Buffalo.

%d bloggare gillar detta: