Anders and Megan, sitting in a tree…
Jag ombeds numera dagligen, av Marabous reklammakare, att göra mitt yttersta för att imponera på Fröken Fox. Eller, i själva verket förväntas jag göra mitt yttersta på att övertyga hennes management, livvakter och försäkringsbolag om att jag är en tillräckligt harmlös person som inte visar upp psykopat-tendenser och dyker upp i en t-shirt med texten ”The future mr. and Mrs. Fox”. Och som äter tillräckligt mycket choklad av ”rätt” märke.
Men bortsett från detta, och bortsett från att jag inte är typen som deltar i tävlingar där priset är en låtsas-date med en gift kvinna vars främsta uppgift är att pryda tonårsrum, skulle det vara intressant att veta hur den här typen av tävlingar uppstår. När, i en skådespelerskas karriär, uppstår det kvalitativa tomrummet när agenten ger grönt ljus till att lotta ut en träff med en av sina klienter? För ett chokladföretag från Sverige.
Jag skulle ge min vänstra lilltå-nagel, åtminstone toppen av den, för att få lyssna till det samtalet.
Agenten: ”Hej, det är Ariel (ett namn jag tycker känns rimligt för en agent; en homage till Ari Gould). Jag har hittat ditt nästa jobb!”
Fröken Fox: ”Jaså, vilken roll blir det? Bond-brud? Vampig vampyr? Eller har Scorsese äntligen förstått min talang och castat mig i sin nya film?”
Ariel: ”Nja, det är en reklamfilm”.
Fröken Fox: Eh. Nåja. Vilket företag är det? Nike? Chanel? Armani?”
Ariel: Det här är, och du kommer att älska det här, ett chokladföretag. Från Sverige. En vinnare kommer att träffa dig under date-liknande former. Det kommer bli jättebra. Allt du behöver göra är att spela in en reklamfilm, iklädd en bikini, och få tittarna att tro att de har en chans på dig.
Fröken Fox: Jag gjorde det i Transformers 2 och kan göra det igen. Show me the money!
Och så är jakten igång efter tävlande. Utan att utge mig för att vara Piteås svar på Don Draper kan jag gissa att reklamkampanjens ansvariga vänder sig till: 1) Män, eller åtminstone könsmogna pojkar med heterosexuell läggning. 2) Krisande män som i sann desperation vill lägga till ”Jag har träffat Megan Fox och du är myyycket schnyggare” i sitt utbud av raggningsrepliker. 3) Personer, män som kvinnor, som klickar hejvilt på allt som blinkar och således deltar i tävlingen utan att egentligen veta vad de gör.
För om Facebook och Google verkligen kartlägger våra liv och preferenser i sanna Stasi-anda; borde de inte ha sållat bort mig från potentiella måltavlor för just denna reklam? Visserligen är två av mina fettvalkar en direkt följd av socker- och Maraboumissbruk, men jag är inte direkt typen som dras till en Megan Fox-tävling. Jag är inte typen som vill träffa någon känd person under påtvingade former. Inte Bob Dylan, inte Megan Fox, inte Robinson-Robban. För de handlar inte om varför, eller varför inte, jag vill träffa dem utan varför de egentligen inte vill träffa mig. För varför skulle Megan Fox vilja träffa mig, Anders från Umeå? Jag föreställer mig att samtalet skulle se ut som följer:
Ariel (innan träffen): Megan ser verkligen fram emot att träffa dig, få se vad hette du nu, Anders.
Jag: Jaså, varför då?
Ariel: För att….jaduvet…du vann ju.
Fröken Fox: Hej Andrew!
Jag: Hej, men det är faktiskt Ande…
Fröken Fox: Grattis till vinsten!
Jag: Eh, tack…men…
Fröken Fox: Vem är du då?
Jag: En glad kille på 31 vårar med en gravid flickvän hemma i Umeå. Jag är förresten journalist och kommer sälja dina citat till högstbjudande. Och förresten, ”you sucked in Transformers!”
Och här krackelerar troligen samtalet, träffen eller vad man nu ska kalla detta prostitutions-likande arrangemang från båda parter. Och fastän den framtida vinnaren inte är jag så har jag en ångestfylld känsla av att ”vinsten” kommer sluta i en pinsam tystnad som uppstår när denna insikt infinner sig. Att träffa Megan Fox slutar vara lockande i samma sekund som man inser hur lite hon, eller någon annan ”kändis” vill träffa en chokladvinnare från Sverige.
”Ju mer choklad du äter, desto större chans har du på mig”
Kulturkonsument - Fulkultur i lyxförpackning 