Inlägg taggade “Bob Dylan

Anders and Megan, sitting in a tree…

Jag ombeds numera dagligen, av Marabous reklammakare, att göra mitt yttersta för att imponera på Fröken Fox. Eller, i själva verket förväntas jag göra mitt yttersta på att övertyga hennes management, livvakter och försäkringsbolag om att jag är en tillräckligt harmlös person som inte visar upp psykopat-tendenser och dyker upp i en t-shirt med texten ”The future mr. and Mrs. Fox”. Och som äter tillräckligt mycket choklad av ”rätt” märke.

Men bortsett från detta, och bortsett från att jag inte är typen som deltar i tävlingar där priset är en låtsas-date med en gift kvinna vars främsta uppgift är att pryda tonårsrum, skulle det vara intressant att veta hur den här typen av tävlingar uppstår. När, i en skådespelerskas karriär, uppstår det kvalitativa tomrummet när agenten ger grönt ljus till att lotta ut en träff med en av sina klienter? För ett chokladföretag från Sverige.

Jag skulle ge min vänstra lilltå-nagel, åtminstone toppen av den, för att få lyssna till det samtalet.

Agenten: ”Hej, det är Ariel (ett namn jag tycker känns rimligt för en agent; en homage till Ari Gould). Jag har hittat ditt nästa jobb!”

Fröken Fox: ”Jaså, vilken roll blir det? Bond-brud? Vampig vampyr? Eller har Scorsese äntligen förstått min talang och castat mig i sin nya film?”

Ariel: ”Nja, det är en reklamfilm”.

Fröken Fox: Eh. Nåja. Vilket företag är det? Nike? Chanel? Armani?”

Ariel: Det här är, och du kommer att älska det här, ett chokladföretag. Från Sverige. En vinnare kommer att träffa dig under date-liknande former. Det kommer bli jättebra. Allt du behöver göra är att spela in en reklamfilm, iklädd en bikini, och få tittarna att tro att de har en chans på dig.

Fröken Fox: Jag gjorde det i Transformers 2 och kan göra det igen. Show me the money!

Och så är jakten igång efter tävlande. Utan att utge mig för att vara Piteås svar på Don Draper kan jag gissa att reklamkampanjens ansvariga vänder sig till: 1) Män, eller åtminstone könsmogna pojkar med heterosexuell läggning. 2) Krisande män som i sann desperation vill lägga till ”Jag har träffat Megan Fox och du är myyycket schnyggare” i sitt utbud av raggningsrepliker. 3) Personer, män som kvinnor, som klickar hejvilt på allt som blinkar och således deltar i tävlingen utan att egentligen veta vad de gör.

För om Facebook och Google verkligen kartlägger våra liv och preferenser i sanna Stasi-anda; borde de inte ha sållat bort mig från potentiella måltavlor för just denna reklam? Visserligen är två av mina fettvalkar en direkt följd av socker- och Maraboumissbruk, men jag är inte direkt typen som dras till en Megan Fox-tävling. Jag är inte typen som vill träffa någon känd person under påtvingade former. Inte Bob Dylan, inte Megan Fox, inte Robinson-Robban. För de handlar inte om varför, eller varför inte, jag vill träffa dem utan varför de egentligen inte vill träffa mig. För varför skulle Megan Fox vilja träffa mig, Anders från Umeå? Jag föreställer mig att samtalet skulle se ut som följer:

Ariel (innan träffen): Megan ser verkligen fram emot att träffa dig, få se vad hette du nu, Anders.

Jag: Jaså, varför då?

Ariel: För att….jaduvet…du vann ju.

Fröken Fox: Hej Andrew!

Jag: Hej, men det är faktiskt Ande…

Fröken Fox: Grattis till vinsten!

Jag: Eh, tack…men…

Fröken Fox: Vem är du då?

Jag: En glad kille på 31 vårar med en gravid flickvän hemma i Umeå. Jag är förresten journalist och kommer sälja dina citat till högstbjudande. Och förresten, ”you sucked in Transformers!”

Och här krackelerar troligen samtalet, träffen eller vad man nu ska kalla detta prostitutions-likande arrangemang från båda parter. Och fastän den framtida vinnaren inte är jag så har jag en ångestfylld känsla av att ”vinsten” kommer sluta i en pinsam tystnad som uppstår när denna insikt infinner sig. Att träffa Megan Fox slutar vara lockande i samma sekund som man inser hur lite hon, eller någon annan ”kändis” vill träffa en chokladvinnare från Sverige.

”Ju mer choklad du äter, desto större chans har du på mig”


Bruce Springsteen – Racing in the streets

För allt för många veckor sedan försökte jag införa något som kallas ”Veckans låt” på den här bloggen. Det konceptet varade exakt en vecka och var över snabbare än man kan säga Håkan.

Härmed tar jag bort titeln ”Veckans låt” och ersätter den med ”En låt jag lyssnat på extra mycket den senaste tiden och som jag just nu tycker är värd att skrivas om”. Låter det okej?

Bruce Springsteen må vara definitionen av den bredbenta arbetarklass-rock som till synes endast attraherar män som befinner sig i en tvekande eller sökande fas i livet. Just den retorik och det uttryckssätt som Ulf Lundell (lyssna gärna på Tre bröder) anammat under så många år är inget annat än makalös. Det spelar ingen roll hur de självutnämnda feministerna försöker värja omvärlden från den (felaktigt) manschauvinistiska världsbild som herrar Springsteen och Lundell (med flera, märk väl) försöker förmedla.

Men nog om Lundell. han må vara herre på täppan på sitt gebit här i Sverige (när han sållar bland materialet), men när det kommer till gestaltning av ett allmängiltigt problem i form av en kärlekshistoria finns det bara en person att vända sig till.


Det spelar ingen roll hur många gånger Bruce Springsteen spelar Born to run, Badlands, Promised land eller Thunder road (Vilken är världen genom tiderna bästa låt, men ändå). De må vara några av musikhistoriens starkaste sånger, men i fråga om att definiera en mänsklig dragningskraft som aldrig kommer ta slut är Racing in the streets oslagbar.

Läs följande först:

I got a sixty-nine Chevy with a 396
Fuelie heads and a Hurst on the floor
She’s waiting tonight down in the parking lot
Outside the Seven-Eleven store
Me and my partner Sonny built her straight out of scratch
And he rides with me from town to town
We only run for the money, got no strings attached
We shut ‘em up and then we shut ‘em down

Tonight, tonight the strip’s just right
I wanna blow ‘em off in my first heat
Summer’s here and the time is right
For racin’ in the street

We take all the action we can meet
And we cover all the northeast state
When the strip shuts down we run ‘em in the street
From the fire roads to the interstate
Some guys they just give up living
And start dying little by little, piece by piece,
Some guys come home from work and wash up,
And go racin’ in the street.

Tonight, tonight the strip’s just right
I wanna blow ‘em all out of their seats
Calling out around the world, we’re going racin’ in the street.

I met her on the strip three years ago
In a Camaro with this dude from L.A.
I blew that Camaro off my back,
and drove that little girl away,
But now there’s wrinkles around my baby’s eyes
And she cries herself to sleep at night
When I come home the house is dark
She sighs, ”Baby did you make it all right,”
She sits on the porch of her Daddy’s house
But all her pretty dreams are torn,
She stares off alone into the night
With the eyes of one who hates for just being born
For all the shut down strangers and hot rod angels,
Rumbling through this promised land
Tonight my baby and me, we’re gonna ride to the sea
And wash these sins off our hands.

Tonight, tonight the highway’s bright
Out of our way, mister, you best keep
‘Cause summer’s here and the time is right
For racin’ in the street.

Texten är häpnadsväckande vacker i sig självt. Ja, det är Dylan-klass på den helt klart. Men om vi glömmer arrangemanget för ett tag (och det kan vara nog så svårt) och fokuserar på vad texten förmedlar för en sådan som mig.

Alla som i detta nu inte befinner sig på sin födelseort har någon gång tagit beslutet att lämna sin trygga, eller otrygga, hemvist.En vacker dag händer det, och det behöver inte vara en vare sig vacker eller lämplig dag att förflytta sig på. Men retrospektivt är det alltid den dag då man bryter från det gamla och går med förhoppningsfulla steg mot det nya och outforskade.

Tonight, tonight the strip’s just right
I wanna blow ‘em off in my first heat
Summer’s here and the time is right
For racin’ in the street

Det är här som Springsteen, i all sin sjuttioåtta-talspersona, lyckades gestalta en känsla genom ett sketet streetrace. Valet att ställa upp är detsamma som att ge sig själv en chans att lämna den plats som inte kan erbjuda det som man innerst inne önskar.

Some guys they just give up living
And start dying little by little, piece by piece,
Some guys come home from work and wash up,
And go racin’ in the street.

Två val, två filer på motorvägen. Det, för att uttrycka sig ännu pretentiösare, är att välja vilket liv man ska leva. Den breda och utstakade vägen finns alltid där, som en rondell att snurra i tills dess man du är så yr att du inte ens minns varför du över huvud taget hamnade där. Sen finns den andra vägen; den som tar dig därifrån och som du så gärna vill ta då du vet att det är rätt. Innerst inne.

Det tog ett tag innan jag förstod vad Deportees-Peder menade när han sa hur han beundrade Bruce Springsteens förmåga att gestalta något stort i en ”Oh baby”-förklädnad. Men lyssna på Racing in the streets ett tjugotal gånger (som jag gjort den senaste veckan) och tolka den till era egna val.

Jag skulle, rent grammatiskt, kunna påvisa att Springsteens retorik förskjuter det ursprungliga subjektet (jag:et) till objektet (henne) men den tänkande människan kan känna båda parter som en och samma och därifrån bilda sig en helhetsbild av den vånda som tvingade Springsteen från den patriarkala hierarki som rådde i Freehold. På samma sätt har alla som lämnat hemvist eller vänner, bytt politisk tillhörighet eller pojk- och flickvän känt och förhoppningsvis tagit avfartsvägen mot det man tror på.

Born in the USA är inte vad man bör förknippa Bruce Springsteen med, vare sig det gäller låt, skiva eller turné. Det gäller att hitta de små nyanser som växer efter femtio lyssningar och som faktiskt gör honom till en av vår tids största textförfattare.

Det är få texter som öppnar upp för så många tolkningar som just Racing in the streets. Och, i min värld, är det vad som gör de uttjatade gamla gubbarna som Dylan, Cohen, Reed, Springsteen och de övriga så eviga. Vare sig man vill det eller inte. Det finns en anledning till att var och varannan svensk rockjournalist vördar Springsteen som om han vore deras förstfödde, och den anledningen heter allmängiltighet.

Och till de damer som råkar snubbla in i detta inlägg, och som orkat läsa ända hit, råder jag er att ge den bredbenta rocken en chans till. Jeff Buckley, Tom Waits och Lou Reed är nämligen inte allt som glimmar i den manliga rockvärlden…


Årets bästa låtar, skivor och spelningar

Jag går bet! Jag hittar inte mina egna skivor på tidningen jag skriver för så därför kommer här mina årsbästalistor, med länkar till eventuella recensioner.

ÅRETS ALBUM 2009:


1. Deportees – Under the pavement, the beach (Recension)

2. Bob Dylan – Together through life (Recension)

3. El Perro del Mar – Love is not pop (Recension, Intervju)

4. Theresa Andersson – Hummingbird, go!

5. Jenny Wilson – Hardships

6. Lily Allen – It’s not me, it’s you

7. Nisse Hellberg – En modern man (Recension)

8. Kent – Röd (Recension)

9. Taken by Trees – East of Eden (Recension)

10. Thåström – Kärlek är för dom

Årets låt 2009:


1. Mando Diao – Dance with somebody

2. Lily Allen – Not fair

3. Marit Bergman – Snow on the 10:th of may (Intervju)

4. Jeanette Lindström – River (Recension av Orbit & Attitude control)

5. Florence Valentine – Spring Ricco

Årets konsert 2009:


1. Anna Ternheim – Idunteatern, Umeå (Recension)

2. Håkan Hellström – Idunteatern, Umeå (Recension)

3. Deportees – Scharinska, Umeå (Recension)

Vad tycker ni? Är det helt uppåt väggarna eller är jag den bästa av de bästa? (Ack så denna uppkäftiga fråga inbjuder till mothugg)


En musikalisk milstolpe

Vilket ögonblick har betytt mest för mig, mest musikaliskt?

I ett ögonblick, långt tillbaka i tiden, befann jag mig i ett mellanläge i livet och funderade över vad som väntade framöver. Då sa en vän: ”Fan, du borde se en film som heter High Fidelity. Den skulle passa dig. Du är likadan som han i filmen.”

Sagt och gjort. På en lika snöig som oplogad väg gick jag från Sandlavägen ner till Statoil och hyrde denna, för mig helt okända, film. I samma stund som 13:th floor elevators You’re gonna miss me löd var jag fast.

Jag hyrde filmen tre gånger efter denna uppenbarelse och köpte den sedermera. Sedan dess har filmen spelats upp med jämna mellanrum och avnjutits lika fullkomligt varje gång.

Varför då?

Ja inte är det på grund av att min vän ansåg mig vara en tvättäkta Rob Gordon. Nej, tydligen var jag Dick upp i dagen.

Nej, det var tack vare den villkorslösa kärlek till nördigheten som jag fastnade. Den nördighet som gör att man faktiskt kan fastna vid en endaste stavelse på en skiva, i en låt, i en refräng, som jag fortsatte att se om filmen. Om och om igen. ”Det är coolt att vara nörd” sa en utstött nörd på TV. Det är så sant som det är sagt. Endast nördar kommer nånvart här i världen och det är på grund av kärleken till en konstform, Må det vara matte, fysik, musik, idrott eller något annat. Same shit – different name.

För mig hette vändpunkten Most of the time. Världens femte bästa låt, alla kategorier.

Sången spelas i ett sådant bräckligt skede i filmen att det nästan blir olidligt att se och höra insikterna. Det blir för mycket. För mig i alla fall…

Och det är väl vad musik ska göra. Slå sönder de sista glasfönstren mot ens inre och närskåda de innersta känslorna. Sätta ord på det som vi vanliga dödliga inte kan förmå och ge oss några extra känsloyttringar på köpet.

I min lärargärning försökte jag få mina elever att uppskatta filmen i lika hög grad som jag gör. De var 16 år. Jag antar att det kommer med åren…

Klicka på play, slut ögonen och njut…Bob Dylans mest underskattade ögonblick.


Bob Dylan – Must be Santa

Musikvideon till Bob Dylans Must be Santa är lika galet bisarr som låten i sig. Den bör ses, upplevas och spelas på varje julaftonsmorgon med någon form av självaktning.

Klicka HÄR för att titta.


Recension av Bob Dylans julskiva

Tack vare den nya, smått fantastiska, Musiklandet-sajten går det betydligt snabbare att publicera texterna. Därför kan ni redan nu läsa recensionen av Bob Dylans Christmas in the heart genom att klicka HÄR.

OBS! När ni är inne på den nya snygga sajten bör ni ha i åtanke att den fortfarande har sina tekniska brister. Sidan är igång men finjusteringar pågår kontinuerligt. Därför kan vissa länkar och grafiska detaljer verka lite konstiga. Men bra blir det!

Nu väntar för mig den stora, gigantiska och mastodontartade (trippel tautologi för den språkmedvetne) överföringen av texter från ”gamla” Musiklandet till den nya plattformen. Om allt går enligt planerna bör jag hinna med 20-30st ikväll.


Dylan och Krunegård x 2

Nedan ser ni vad jag pysslat med under eftermiddagen/kvällen. Dylan-recensionen är till 99% klar och Krunegårds dubbelsläpp verkar riktigt lovande. Tydligen har det pågått en fotbollsmatch i bakgrunden.

Krunegård 1

Krunegård 2

Dylan Christmas