Arkiv för december, 2009

Det är kallt. Okristligt kallt!

Dags att börja ladda för det nya året. Sedan Hanna kom tillbaka till norr har bloggen fått stå overksam, precis som resten av Sverige verkar göra i kylan.

Sitter nu här med den tredje överdimensionerade muggen kaffe och försöker strukturera upp alla måsten och borden. Idag skrevs i alla fall reportageboksuppgiften klart och den blev rätt okej tillslut. Jag vet inte vad det säger om mig som journalistikstuderande men av Woodward/Bernstein, Günter Wallraff och Hunter S. Thompson är den sistnämnde min solklara favorit. Källkritik schmällkritik…

Försöker även göra ett förenklat årsbokslut på min fina lilla enskilda firma. Det har varit en hård och sadistiskt ojämn kamp mellan mig och siffrorna. Anders 0 – Bokslutet 24 blev resultatet till slut. Jag ger fan upp. Att kalla det förenklat årsbokslut är inget annat än ett hån och en förnedrande påminnelse om att jag borde räknas som kliniskt retarderad i siffrornas värld.

* * * * *

En sammanfattning av den senaste veckan samt en tillhörande och högst värderande kommentar med Homer Simpson-vokabulär:

  • Hanna kom hem till Umeå (Wohoo!)
  • Det blev plötsligt okristligt kallt (D’oh!)
  • Julmaten smakade gott (Wohoo!)
  • Jag ställde mig på vågen (D’oh!)
  • Juldagsfirande (Wohoo!)
  • Bakfylla (D’oh!)
  • Hanna anlände till Piteå (Wohoo!)
  • Min sedan länge klara inneboende inför våren försvann (D’oh!)
  • Ny inneboende hittades (Wohoo!)
  • Mellandagsrean gav min garderob lite stil (Wohoo!)
  • Jag blev fullständigt ruinerad ändå (D’oh!)
  • Reportageboksuppgiften blev klar (Wohoo!)
  • Det förenklade bokslutet gav mig hjärtsvikt (D’oh!)

Det återstår att se hur resten av året, alla 30 timmar, blir och huruvida jag kan sammanfatta året med ett Wohoo eller D’oh.

Gott nytt år!


Gammalt djungelordspråk

Om man glömt kolla sin MySpace-sida på över en månad är det många bloggar som måste läsas – Gammalt djungelordspråk.


Musikbloggar i allmänhet…

Ett urval av de svenskspråkiga bloggar jag följer med någorlunda regelbundenhet:

Sen finns det x antal andra som finns inlagda i min FeedReader, men det är som sagt ett urval.


Dansband eller gammal hederlig Springsteen

Jag kan inte bestämma mig. Är det här bland det bästa eller det värsta jag hört? Dansbandskompet är tydligt, vilket får min inledande frågeställning att luta åt det negativa hållet, men samtidigt; kan det svänga mer än så här? Har Clarence varit bättre? Har Bruce låtit bättre (svar: ja, men först på senare tid)? Har en orkester någonsin varit så här samspelt? Har en världsartist kommit undan med något liknande i modern tid?

Det är tur att Max Weinberg finns där i bakgrunden och styr upp det hela. Han och Bruce är det enda som skiljer detta från att vara Lasse Stefanz extranummer.

Okej. Det är bland det bästa jag hört. Döm själva. Låten är hämtad från Bruce Springsteens & The E-Street Band’s spelning i Los Angeles, 5:e juli 1978.

Okej. Det är bland det bästa jag hört. Det finns inte längre någon tvekan…


Wallenberg behöver dig och det sitter en kanin på golvet

Här kommer en fin pop-pärla signerad Wallenberg. Vill ni veta vad det svårdefinierade begreppet indiepop innebär för mig? Lyssna och njut! För när jag lyssnar på Rabbit on the floor, tillika hundratals andra indiefavoriter, inser jag vilken ynnest det är att leva i en tid då det endast krävs en dator och ett dyrt, men illegalt nedladdat, inspelningsprogram för att producera bra musik.

Som en lappländsk stereotyp på brännvinsprovning skulle säga: ”Egenproducerat smakar gott”.


Lyssna! (såväl en uppmaning som en liten ordvits)

Hur kan en låt bli så här bra? Hur kan det komma sig att jag en gång i veckan återvänder till Paul Bryans Listen och låter repeat-funktionen sköta resten?


Riktiga män slår aldrig män, kvinnor eller barn…

Jag är skadad. Allvarligt skadad! Anledningen heter tjugosex nationella prov och elever som inte kan använda kommatering…

På grund av en överflödig kommatering vägrar jag gå med i facebook-gruppen ”Riktiga män,slår aldrig män,kvinnor eller barn..” Detta trots att andemeningen är behjärtansvärd.

Det ska nämligen inte finnas en kommatering efter ”Riktiga män[…]”. Dessutom finns det en språklig regel som heter, i förenklade ordalag: ”En eller tre punkter. Inte två, fyra, fem, sex eller fler.” De två punkterna efter rubriken är, även dessa, felaktiga.

Felaktig kommatering är en synd. Hör ni det? Synd! Sluta tro att långa meningar är vackert och att ”författare skriver ju så”. En rubrik ska åtminstone vara grammatiskt korrekt. Skriver ni en bok och får den publicerad är det ert (och utgivarens) problem.