Det är kallt. Okristligt kallt!
Dags att börja ladda för det nya året. Sedan Hanna kom tillbaka till norr har bloggen fått stå overksam, precis som resten av Sverige verkar göra i kylan.
Sitter nu här med den tredje överdimensionerade muggen kaffe och försöker strukturera upp alla måsten och borden. Idag skrevs i alla fall reportageboksuppgiften klart och den blev rätt okej tillslut. Jag vet inte vad det säger om mig som journalistikstuderande men av Woodward/Bernstein, Günter Wallraff och Hunter S. Thompson är den sistnämnde min solklara favorit. Källkritik schmällkritik…
Försöker även göra ett förenklat årsbokslut på min fina lilla enskilda firma. Det har varit en hård och sadistiskt ojämn kamp mellan mig och siffrorna. Anders 0 – Bokslutet 24 blev resultatet till slut. Jag ger fan upp. Att kalla det förenklat årsbokslut är inget annat än ett hån och en förnedrande påminnelse om att jag borde räknas som kliniskt retarderad i siffrornas värld.
* * * * *
En sammanfattning av den senaste veckan samt en tillhörande och högst värderande kommentar med Homer Simpson-vokabulär:
- Hanna kom hem till Umeå (Wohoo!)
- Det blev plötsligt okristligt kallt (D’oh!)
- Julmaten smakade gott (Wohoo!)
- Jag ställde mig på vågen (D’oh!)
- Juldagsfirande (Wohoo!)
- Bakfylla (D’oh!)
- Hanna anlände till Piteå (Wohoo!)
- Min sedan länge klara inneboende inför våren försvann (D’oh!)
- Ny inneboende hittades (Wohoo!)
- Mellandagsrean gav min garderob lite stil (Wohoo!)
- Jag blev fullständigt ruinerad ändå (D’oh!)
- Reportageboksuppgiften blev klar (Wohoo!)
- Det förenklade bokslutet gav mig hjärtsvikt (D’oh!)
Det återstår att se hur resten av året, alla 30 timmar, blir och huruvida jag kan sammanfatta året med ett Wohoo eller D’oh.
Gott nytt år!
Gammalt djungelordspråk
Om man glömt kolla sin MySpace-sida på över en månad är det många bloggar som måste läsas – Gammalt djungelordspråk.
Musikbloggar i allmänhet…
Ett urval av de svenskspråkiga bloggar jag följer med någorlunda regelbundenhet:
- Amix
- Kulturbloggen
- Finpop
- Music Blogg
- Vendelas musik (Kul att se hur en person blir allt bättre på att skriva. Det värmer ett före detta lärarhjärta.)
Sen finns det x antal andra som finns inlagda i min FeedReader, men det är som sagt ett urval.
Dansband eller gammal hederlig Springsteen
Jag kan inte bestämma mig. Är det här bland det bästa eller det värsta jag hört? Dansbandskompet är tydligt, vilket får min inledande frågeställning att luta åt det negativa hållet, men samtidigt; kan det svänga mer än så här? Har Clarence varit bättre? Har Bruce låtit bättre (svar: ja, men först på senare tid)? Har en orkester någonsin varit så här samspelt? Har en världsartist kommit undan med något liknande i modern tid?
Det är tur att Max Weinberg finns där i bakgrunden och styr upp det hela. Han och Bruce är det enda som skiljer detta från att vara Lasse Stefanz extranummer.
…
Okej. Det är bland det bästa jag hört. Döm själva. Låten är hämtad från Bruce Springsteens & The E-Street Band’s spelning i Los Angeles, 5:e juli 1978.
…
Okej. Det är bland det bästa jag hört. Det finns inte längre någon tvekan…
Wallenberg behöver dig och det sitter en kanin på golvet
Här kommer en fin pop-pärla signerad Wallenberg. Vill ni veta vad det svårdefinierade begreppet indiepop innebär för mig? Lyssna och njut! För när jag lyssnar på Rabbit on the floor, tillika hundratals andra indiefavoriter, inser jag vilken ynnest det är att leva i en tid då det endast krävs en dator och ett dyrt, men illegalt nedladdat, inspelningsprogram för att producera bra musik.
Som en lappländsk stereotyp på brännvinsprovning skulle säga: ”Egenproducerat smakar gott”.
Riktiga män slår aldrig män, kvinnor eller barn…
Jag är skadad. Allvarligt skadad! Anledningen heter tjugosex nationella prov och elever som inte kan använda kommatering…
På grund av en överflödig kommatering vägrar jag gå med i facebook-gruppen ”Riktiga män,slår aldrig män,kvinnor eller barn..” Detta trots att andemeningen är behjärtansvärd.
Det ska nämligen inte finnas en kommatering efter ”Riktiga män[…]”. Dessutom finns det en språklig regel som heter, i förenklade ordalag: ”En eller tre punkter. Inte två, fyra, fem, sex eller fler.” De två punkterna efter rubriken är, även dessa, felaktiga.
Felaktig kommatering är en synd. Hör ni det? Synd! Sluta tro att långa meningar är vackert och att ”författare skriver ju så”. En rubrik ska åtminstone vara grammatiskt korrekt. Skriver ni en bok och får den publicerad är det ert (och utgivarens) problem.
Årets bästa låtar, skivor och spelningar
Jag går bet! Jag hittar inte mina egna skivor på tidningen jag skriver för så därför kommer här mina årsbästalistor, med länkar till eventuella recensioner.
ÅRETS ALBUM 2009:
1. Deportees – Under the pavement, the beach (Recension)
2. Bob Dylan – Together through life (Recension)
3. El Perro del Mar – Love is not pop (Recension, Intervju)
4. Theresa Andersson – Hummingbird, go!
5. Jenny Wilson – Hardships
6. Lily Allen – It’s not me, it’s you
7. Nisse Hellberg – En modern man (Recension)
8. Kent – Röd (Recension)
9. Taken by Trees – East of Eden (Recension)
10. Thåström – Kärlek är för dom
Årets låt 2009:
1. Mando Diao – Dance with somebody
2. Lily Allen – Not fair
3. Marit Bergman – Snow on the 10:th of may (Intervju)
4. Jeanette Lindström – River (Recension av Orbit & Attitude control)
5. Florence Valentine – Spring Ricco
Årets konsert 2009:
1. Anna Ternheim – Idunteatern, Umeå (Recension)
2. Håkan Hellström – Idunteatern, Umeå (Recension)
3. Deportees – Scharinska, Umeå (Recension)
Vad tycker ni? Är det helt uppåt väggarna eller är jag den bästa av de bästa? (Ack så denna uppkäftiga fråga inbjuder till mothugg)
Mina val inför Grammisgalan
I Rockbjörnens temporära frånvaro får Grammisgalan ses som en måttstock för musikåret 2009. Ett mycket bra musikår om ni frågar mig.
Jag tänkte därför meddela mina val inför Grammisgalan.
ÅRETS ALBUM
A Camp – Colonia
Amanda Jenssen – Happyland
Kent – Röd
Lars Winnerbäck – Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen
Thåström – Kärlek är för dom
Kärlek är för dom går från klarhet till klarhet. Att lyssna till Sveriges bästa rockröst sjungandes Kort biografi med litet testamente är en ynnest för varje väl fungerande musikmänniska. Rolle Stoltz, Den blomstertid nu kommer, första kyssen och The Clash…vilken jävla låt! Resten är nästan praktiskt taget lika bra. Enligt mig det tionde bästa albumet som släpptes 2009. Det överlägset bästa bland de nominerade!
* * * * *
ÅRETS ARTIST
Amanda Jenssen
Kent
Lars Winnerbäck
Mando Diao
Thåström
Samma sak här, Thåström für alle! Fast här är det jämnare då Mando Diao faktiskt gav ut sitt bästa album sedan debuten Bring ‘em in.
Årets artist – alla kategorier
* * * * *
ÅRETS BARNALBUM
Blandade artister (Rosa) – Kärleksfulla sagor och sånger från Barnkammarboken
Bröderna Lindgren – Presenterar meningen med livet!
Cayenne, Stefan Sundström m fl – Bebisens roliga visor och verser
Jazzmys – Svängssons mysik
Radioapan – Radioapans alfabet
Har enbart hört Bröderna Lindgrens skiva, vilken är riktigt bra. Men eftersom jag inte hört de övriga är jag inte tillräckligt insatt för att ha en åsikt värd namnet.
* * * * *
ÅRETS DANSBAND
Benny Andersson Band – Story Of A Heart
CC & Lee – Gåva till dig
Jannez – Guenerina
Larz Kristerz – Hem till dig
Scotts – På vårt sätt
Inte den blekaste jävla aning. Men ge priset till Benny Andersson Band. Om inte annat för att få lite stjärnglans bland pristagarna.
* * * * *
ÅRETS FOLKMUSIK/VISA
Cajsastina Åkerström – Sånger om dej och mej
Olle Adolphson – Tystnaden smyger som en katt… 1956 – 2004
Sofia Jannok – Ássogáttis – By The Embers
Sofia Karlsson – Söder om kärleken
Stefan Sundström – Ingenting har hänt
Det är inte något snack om att Olle Adolphsons alster är bäst, men det är en samlingsbox på 10 cd-skivor och en DVD. Därför tar jag mig friheten att inte räkna den bland deltagarna då jag tycker det är en felaktighet i urvalet. Därför får Sofia Karlsson min röst. Söder om kärleken är en riktigt bra skiva. Ett extra plus till Cajsa-Stina som faktiskt gjorde en bra skiva.
* * * * *
ÅRETS HÅRDROCK
Candlemass – Death Magic Doom
Hammerfall – No Sacrifice, No Victory
Hardcore Superstar – Beg For It
Mustasch – Mustasch
Raised Fist – Veil Of Ignorance
Jag har alltid haft en fäbless för Mustasch och Ralf Gyllenhammar. Hårdrock som den ska vara; rak och enkel!
* * * * *
ÅRETS JAZZ
Jan Lundgren Trio – European Standards
Jeanette Lindström – Attitude & Orbit Control
Lisa Ekdahl – Give Me That Slow Knowing Smile
Magnus Lindgren – Batucada Jazz
Trummor & Orgel – Visions
Överlägsen seger. Ett av årets bästa album och en av årets absolut vackraste låtar i River. Övriga nominerade kommer inte ens i närheten. Om man nu över huvud taget ska kalla Attitude & Orbit Control för jazz. Läs min recension HÄR.
* * * * *
ÅRETS KLASSISKA
Kammarensemble Sonanza – Unheard Of – Again
Kungliga Filharmonikerna / Alan Gilbert – Mahler Symphony No. 9
Mats Bergström – Tárrega: Guitar Music
The Stenhammar Quartet – Lars-Erik Larsson String Quartets
Ylva Skog – Terra Firma
Inte den blekaste aning.
* * * * *
ÅRETS KLUBB/HIPHOP
Andreas Tilliander – Show
J-Son – Never Half Stepping
Lorentz & M.Sakarias – Vi mot världen
Maskinen – Boys II Men
Promoe – Kråksången
Bäst bland de nominerade. Räcker gott och väl.
* * * * *
ÅRETS KOMPOSITÖR
Amanda Jenssen & Pär Wiksten – Happyland
Deportees – Under The Pavement – The Beach
El Perro Del Mar – Love Is Not Pop
Salem Al Fakir – Astronaut
Thåström – Kärlek är för dom
Årets skiva, alla kategorier. Om det innebär att Peder och grabbarna är årets bästa kompositörer låter jag vara osagt. Men om de går från galan utan utmärkelse är det inget annat än en fet jävla skandal. Stort plus till El Perro del Mar som gjort årets konceptalbum i Love is not Pop.
* * * * *
ÅRETS KVINNLIGA ARTIST
Amanda Jenssen – Happyland
Caroline Af Ugglas – Så gör jag det igen
Laleh – Me And Simon
Melissa Horn – Säg ingenting till mig
Miss Li – Dancing The Whole Way Home
Var är El Perro del Mar? Var är Jenny Wilson? Bland de resterande är Amanda Jenssen en värdig vinnare.
* * * * *
ÅRETS LÅT
Agnes – Release Me
Dead By April – Losing You
Erik Hassle – Hurtful
Mando Diao – Dance With Somebody
Takida – The Things We Owe
Årets klaraste vinnare. Det är för övrigt den enda låt bland de nominerade som över huvud taget ska finnas med på en top fem-lista över 2009 års bästa låtar. Pop-perfektion!
* * * * *
ÅRETS MANLIGA ARTIST
Erik Hassle – Hassle
Lars Winnerbäck – Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen
Markus Krunegård – Lev som en gris dö som en hund
Salem Al Fakir – Astronaut
Thåström – Kärlek är för dom
Konkurrens saknas! Lars Winnerbäck gjorde några av sina bättre låtar i karriärren men…nej.
* * * * *
ÅRETS NYKOMLING
Adiam Dymott – Adiam Dymott
Dead By April – Dead By April
Erik Hassle – Hassle
Maskinen – Boys II Men
Miike Snow – Miike Snow
En artist det skrivits alldeles för lite om. Dessutom har Tomas Rusiak aldrig sett coolare ut än han gör bredvid miss Dymott.
* * * * *
ÅRETS POP
A Camp – Colonia
El Perro Del Mar – Love Is Not Pop
Fibes, Oh Fibes! – 1987
Melody Club – Goodbye To Romance
Peter Bjorn And John – Living Thing
Årets näst bästa svenska album. Sju låtar, tillika sju sätt att besjunga uppbrottets hemska och vackra sidor.
* * * * *
ÅRETS ROCK
Bob Hund – Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk
Europe – Last Look At Eden
(Ingenting) – Tomhet, idel tomhet
Kent – Röd
Mando Diao – Give Me Fire!
Årets comeback! När man trodde att de var borta, avdankade och trötta gör de sin bästa skiva på år och dagar. Jocke Bergs näst finaste stund som textförfattare.
* * * * *
ÅRETS PRODUCENT
Amanda Jenssen & Pär Wiksten – Happyland
Bloodshy & Avant (Christian Karlsson/Pontus Winnberg) – Miike Snow
El Perro Del Mar/Rasmus Hägg – Love Is Not Pop
Kent & Joshua – Röd
Thomas Rusiak – Adiam Dymott
Mitt enda krav på en producent är att denne skapar en stämning som stämmer överens med musiken. Ingen skiva är mer sammansvetsad än El Perro del Mar’s Love is not Pop.
* * * * *
ÅRETS SPECIALUTGÅVA
Hasse & Tages Revylåda
Imperiet – Silver, guld och misär
MNW – Ljud från Vaxholm 1969-2009
Olle Adolphson – Tystnaden smyger som en katt… 1956 – 2004
Owe Thörnqvist – Boogieman
Här(!) är Olle Adolphsons monster-box överlägsen segrare, men MNW och Imperiet som goda tvåor.
* * * * *
ÅRETS TEXTFÖRFATTARE
Anna Järvinen – Man var bland molnen
Joakim Berg – Röd
Lars Winnerbäck – Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen
Melissa Horn – Säg ingenting till mig
Thåström – Kärlek är för domT
Jag kan inte välja en av Thåström och Berg utan de får broderligt dela på priset. Där den ene aldrig varit ärligare och naknare fortsätter den andre att leka med språket (som tydligen inte har tillräckligt med ord på det här jävla språket) på sitt säregna men träffsäkra sätt.
* * * * *
Åsikter? Låt dem hagla!
Kent till Piteå
Jag trodde först jag läste i syne, men sedan visade det sig att mina ögon fortfarande fungerade. Kent kommer till Piteå Dansar och Ler. En helt osannolik bokning!
Och vips finns ännu en anledning att längta efter sommaren.
Instant Karma
I samma stund som jag febrilt letar efter nästa års skivsläpp händer det. Pling, säger det, och min rss-läsare meddelar att PSL precis publicerat ett nytt inlägg. Rubriken lyder ”Vilken svensk musik längtar du mest efter 2010?” och innehåller en lista över de mest spännande svenska skivsläppen under 2010.
Om karma existerar måste jag ha räddat en skolklass undan döden idag, utan att själv veta om det.
En musikalisk milstolpe
Vilket ögonblick har betytt mest för mig, mest musikaliskt?
I ett ögonblick, långt tillbaka i tiden, befann jag mig i ett mellanläge i livet och funderade över vad som väntade framöver. Då sa en vän: ”Fan, du borde se en film som heter High Fidelity. Den skulle passa dig. Du är likadan som han i filmen.”
Sagt och gjort. På en lika snöig som oplogad väg gick jag från Sandlavägen ner till Statoil och hyrde denna, för mig helt okända, film. I samma stund som 13:th floor elevators You’re gonna miss me löd var jag fast.
Jag hyrde filmen tre gånger efter denna uppenbarelse och köpte den sedermera. Sedan dess har filmen spelats upp med jämna mellanrum och avnjutits lika fullkomligt varje gång.
Varför då?
Ja inte är det på grund av att min vän ansåg mig vara en tvättäkta Rob Gordon. Nej, tydligen var jag Dick upp i dagen.
Nej, det var tack vare den villkorslösa kärlek till nördigheten som jag fastnade. Den nördighet som gör att man faktiskt kan fastna vid en endaste stavelse på en skiva, i en låt, i en refräng, som jag fortsatte att se om filmen. Om och om igen. ”Det är coolt att vara nörd” sa en utstött nörd på TV. Det är så sant som det är sagt. Endast nördar kommer nånvart här i världen och det är på grund av kärleken till en konstform, Må det vara matte, fysik, musik, idrott eller något annat. Same shit – different name.
För mig hette vändpunkten Most of the time. Världens femte bästa låt, alla kategorier.
Sången spelas i ett sådant bräckligt skede i filmen att det nästan blir olidligt att se och höra insikterna. Det blir för mycket. För mig i alla fall…
Och det är väl vad musik ska göra. Slå sönder de sista glasfönstren mot ens inre och närskåda de innersta känslorna. Sätta ord på det som vi vanliga dödliga inte kan förmå och ge oss några extra känsloyttringar på köpet.
I min lärargärning försökte jag få mina elever att uppskatta filmen i lika hög grad som jag gör. De var 16 år. Jag antar att det kommer med åren…
Klicka på play, slut ögonen och njut…Bob Dylans mest underskattade ögonblick.
Give me a ticket for an aero-plane
Är det det banala trumspelet? Är det Gary Talleys röst? Eller är det texten? Nej! The Box Top’s The Letter är en av de där låtarna som inte har en enda definierande faktor som gör det till en av tidernas bästa låtar. Precis som Dylans Like a Rolling Stone är det en smältdegel av smått fantastiska insatser som frambringar ett resultat som står sig än idag, utan att för en sekund sakna sin tidstypiska tillhörighet. När vi talar om pop-perfektion måste denna låt finnas med i diskussionen om essensen av vad som lyckas beröra oss på ett lustfyllt sätt och samtidigt betyda något.
Klicka på play. Gör det hårt och gör det ofta…
…och sen låter jag er avgöra. Hur fruktansvärt jävla bra är det här?
*****
En av denna makalösa låts fördelar: Att spela den tio gånger i rad tar bara en kvart.
Wouldn’t it be nice…
Planer för lördagen:
- Ta några snygga bilder av Strömpils-bron (jag har inte den blekaste vad bron egentligen heter)
- Skriva klart krönikan om nollnoll-talet
- Renskriva och skicka in de två kvarvarande Groove-recensionerna
- Se Luleå förlora mot Modo
- Uppdatera mig om vad som skett i popvärlden i veckan
Mina två cent
Att sitta och knåpa ihop en krönika över nollnoll-talets höjdpunkter (med en twist) samtidigt som man ser Idol-final innebär en kortslutning i musiknerven. Bara så att ni vet.
*****
Det tål att sägas igen: Soundtracket till The boat that rocked är så nära fulländning man kan komma. Men varför skulle Duffy vara där och stöka till det?
*****
Jag kanske ska slänga in mina två cent vad gäller Idol-finalen också. Calles version av Led Zeppelins Rock and Roll var behållningen, lika mycket för låtvalet som för framförandet. Resten? Ursäkta språket, men vilken jävla smörja!
Musik för mage och själ
Har just lyssnat på sviten:
- The Rolling Stones – Out of our heads (Spotify)
- Sam Cooke – Portrait of a legend 1951-1964 (Spotify)
- Ike & Tina Turner – The Collection (Spotify)
Nu fattas bara en avsevärd förbättring av mitt tärda tillstånd för att livet ska vara på rätt spår igen.
Usch, fy och tvi!
Vinterkräksjuka med tillhörande feberfrossa. Jag tror inte man kan hitta ett grymmare straff i självaste bibeln. Tre tallrikar fil, x antal liter vatten/resorb/samarin och ett glas fruktsoppa är allt jag lyckats få i mig sen i söndags. Tärdheten börjar bli ytterst påtaglig och snart måste jag nog kasta i mig något fett och näringsrikt bara för att hoppas på att kroppen hinner ta upp något innan det försvinner.
The horror…
One-spoon-E
Att den här bloggen inte direkt kommer vinna pris som världens mest uppdaterade är härmed ett faktum. Men från och med nästa vecka kommer det bli ändring på det. Mycket har hänt och förhoppingsvis kommer mycket att hända i helgen. Mer om det senare…
Enskede, Stockholm – Here I come!
Enskede is tha shit! (positiv skit alltså…)
Kulturkonsument - Fulkultur i lyxförpackning 