Arkiv för september, 2009

Att intervjua Carl Bildt eller Bob Dylan?

Enligt boken Intervjuteknik är tydligen Carl Bildt Sveriges svåraste person att intervjua. Medietränad till tusen, hugger på allt som rör sig och innehar förmågan att låta orden flöda utan att någonting blir sagt.

Men jämfört med klippet nedan framstår herr Bildt som lika tillmötesgående och rubrikskapande som Anna Anka.


Hissen nådde ända upp ikväll

För ungefär ett år sedan ramlade det ner en skiva med ett av tidernas mest ambitiösa häften. Musiken var skön och sådär lagom bra. Jag skrev en recension av skivan, vilken ni kan läsa HÄR.

Ända sedan jag fastnade i Idol-träsket denna höst så har ”Tjejen med dreadlocks” slagit an en igenkännande ton, men då jag aldrig ens uppfattat hennes namn förrän idag har hissen aldrig nått ända upp.

Men ikväll, när jag fick höra namnet, mindes jag. MarietteMaryJet. I efterhand är det naturligtvis väldigt uppenbart och något som många säkert räknat ut. Denna insikt innebär i alla fall, för min del, en sak mindre att grubbla över.

MaryJetMaryJetIn This Skin

Lyssna på skivan via Spotify.


Många skivor blev det

Då var det klart. Tittar ni högst upp sidan hittar ni det Sifysosarbete jag precis avlutat (där har ni minsann en motsägelsefull mening).

Cirka 200 skivomslag har förminskats, klipps ut och klistrats in. Några är dubbletter, men det får vi alla leva med.

Nu ska jag försöka få ordning på ögonen. Små, fyrkantiga bilder susar förbi mitt synfält och jag kan inte få det att sluta…

*****

Och innan ni skriver en besserwisser-kommentar; i den till synes tomma och bortglömda rutan finns The Beatles White Album.


Avbrott och nystart

Jag kan inte läsa boken. Jag har en malande författarröst i huvudet och bestämmer därför, här och nu, att boken kommer läsas efter föreläsningen.

Istället ska jag fortsätta med det projekt jag så bittert ångrar att jag inledde. Det handlar om bloggens header och när ni ser den så kommer ni förstå.


Vilken är bättre?

För er vars musikaliska perversioner innebär ett ständigt ältande huruvida originalet eller coverversionen av en låt är bättre, klicka HÄR för att ta er till Cover vs. Original och rösta på er favorit. Tyvärr är inte utbudet det bästa, hittills.


En rösts betydelse

Följande reflexion är vare sig ny eller unik, men vissa har helt enkelt inte begåvats med en röst som förmedlar ens den allra minsta känsla. Det spelar ingen roll att innehållet är intressant. Lyssna på Sam Cookes A change is gonna come. Fantastisk text, arrangemang och framförande. Cookes smått magiska röst förstärker texten och lyfter den än högre. Jämför den med den amerikanske Idol-deltagaren Adam Lamberts version. Samma ord, samma melodi men ändå så otroligt mycket mer intetsägande. Det är sångonani i dess renaste form och inte ett uns av soul över huvud taget. Trots den begeistrade juryns superlativ är det inget annat än själlöst.

Vart jag vill komma med detta är att, trots ett intressant råmaterial så är framförandet minst lika viktigt. Faktum är att det omvända i vissa fall fungerar, en dålig låt som får nytt liv av en ny röst.

Detta fenomen gäller ej enbart i sångform, utan även i talform. Dagens föreläsare, vi kan kalla honom TT, hade inte förmågan att fånga sin publik. Dennes bok i sig är intressant, tro inget annat. Men gäspningarna blev såväl frekventare som intensivare allteftersom tiden fortgick och tanken på ytterligare två timmars monoton uppläsning av en bok fick mig att bege mig hemåt med raska tramptag.

Hemåt, för att läsa nästa bok. Skriven av, just det, TT.


Bara så att ni vet

Och ja, en ny design är härmed inrättad. Kan man inte redigera precis allt är det lika bra att vara utan.