Årets bästa skiva – Revisited
Det tog inte lång tid för det förra inlägget att bli aktuellt. Årets hittills bästa skiva är Michael Kiwanukas Home Again. Det finns inga egentliga konkurrenter. Det bara är så. Och för en gångs skull är jag innerligt glad över att inte behöva recensera skivan. Den senaste tiden har det blivit många plus, kurrar och allehanda betygs-krumelurer. Jag vet inte om det är att räknas som ett i-landsproblem, snarare ett pessimistproblem; att de skivor man får hemskickade håller för hög kvalitet.
* * * * *
Björn Afzelius – Saknad än mer ikväll
Ja! Det här ska bli ett inlägg om Björn Afzeius. Ett tvättäkta fjortisinlägg som förbehållslöst hyllar en idol, förebild och själslig frände. Jag känner mig tvingad att förvarna er om att detta kan bli såväl pretentiöst som oerhört internt och nostalgiskt. Men, here goes. det är är vad Björn Afzelius har betytt för mig.
Han skrev En kungens man, en sång jag trodde var två hundra år gammal och som vår minst lika hängivne högstadielärare i musik ”tvingade” oss att sjunga och spela. Det är inte osannolikt att informationen om sångens svenska texts upphovsman framkom under lektionerna…men det var högstadiet. Det är i alla fall en oerhört bildande text (som skulle passa på vilken kultursida som helt, vilken dag som helst) som tyvärr är lika aktuell idag som den dag den skrevs. Oskyldigt dömda män och kvinnor avtjänar idag ett straff som ingen demokrati i världen skulle erkänna.
Han skrev Tusen bitar, en sång som för mig till ett känslotillstånd jag egentligen inte är emotionellt förmögen att känna. Jag har aldrig känt så, men ändå gör jag det. En saknad jag aldrig känt, men ändå gör. Tusen bitar förmedlar en känsla som få andra texter gör. Måhända är den iklädd ett arrangemang som slaviskt följer åttiotalets regler, men likväl får man se bortom ljudet och lyssna till den oerhörda helheten.
Han skrev Ikaros, en sång jag inte har någon reell verklighetsanknytning till då min barndom i mångt och mycket var lycklig. Ändå är det mycket väl den sorgligaste och vemodigaste text som skrivits i vårt avlånga land. Eller, starkt(!) är nog rätta ordet.
Är man lydig belönas man och hyllas,
revolterar man mister man allt.
Ingen älskar ett barn som inte lyckas,
ingen älskar ett barn som är stärkt.
Kort sagt, den största hyllning är inte stor nog. Den som ännu inte lyssnat på Björn Aflzelius har inte tagit del av en av de största vi haft. Och det skär i hjärtat att sätta det verbet i imperfekt, för helvete vad han hade passat in i 2000-talet.
Men Mikael Wiehe, hans i mitt tycke musikaliska vapendragare och Sancho Panza, har gjort den definitiva hyllningen och hymnen till den Store: Den jag kunde vara.
Och då har jag inte nämnt Sång till friheten, Juanita, Till min kära eller Farväl till släkt och vänner. Men de får ni hitta på egen hand HÄR.
En favorit. Alltid.
…and now for something completly different
…och för att lätta upp stämningen kommer här ett filmklipp. Skrattar ni inte är ni konstiga. Hör ni det, KONSTIGA!
El Perro del Mar – Change of heart
Jag måste verkligen börja träna…
Otis Redding gör min dag (igen)
Vad ska man säga. Finns det något live-framträdande som kommer i närheten av Otis Reddings Try a little tenderness? Om så finns, tipsa mig gärna om dessa.
Vilken filmscen berör er mest?
Det finns ett avsnitt av 2½ men där Alan får en panikattack över att det inte finns tid att läsa de klassiker som finns i bokhandeln (om jag minns rätt ät det Dostojevskij som får exemplifiera den klassiska litteraturen).
Jag kan ibland känna samma sak om popmusiken. Det finns inte en chans att hinna lyssna på all fantastisk musik som finns, och som kommer varje dag. Kanske är det därför jag anser att Philip Seymour Hoffmans brandtal i slutet av The boat that rocked slår allt. Se filmen, då jag inte hittar den på YouTube. Om inte, lyssna på soundtracket! Ett måste för varje levande och livsbejakande människa som vill veta vad känslor är och vad musik kan göra med en människa.
I väntan på detta kan ni nedan se den finaste scen som spelats in på länge. Ja, kanske den mest rörande sedan…ja sedan urminnes tider. Det är en scen från Almost Famous, Cameron Crowes mästerverk. Jag vet inte vad ni anser vara den mest rörande scenen i filmhistorien men det här är nog min favorit. Kanske att Johnny Depps replik ”She’s in Neverland now” i Finding Neverland eller Tom Hanks hulkande ”He’s so smart Jenny” i Forrest Gump var snäppet värre. Men bara kanske.
Tvättäkta tung-gung
Nog svänger det alltid. The Tielman Brothers – Rollin’ Rock. Titta, lyssna och njut.
The Bear Quartet till Umeå Open
Tänk vad ett litet pressmeddelande kan göra för hälsotillståndet. Det står nämligen klart att The Bear Quartet kommer till Umeå Open i vår. Lägg därtill Times New Viking och det står klart att man måste bege sig till Folkets hus 25-27 mars.
Hatten av för arrangörerna som redan nu har fått ihop ett så pass lovande startfält.
Veckans låt: Håkan Hellström – För sent för Edelweiss
Det finns egentligen för många underbara textrader för att kunna återge betydelsen på ett rättvist sätt. Men på ett pretentiöst sätt kommer jag ändå försöka förklara varför detta är en av de tio bästa svenskspråkiga sångerna, någonsin.
Vem har inte varit femton (förutom alla fjortonåringar) och känt att kärleken medvetet undvikit din kind bara för att träffa den påstådda idioten bakom dig? När nattens mörker innebär ett uppräknande av de sorger som uppkommit under dagen? Alla har vi upplevt den dagen och ingen mindre än herr Hellström har satt ord till just denna dag.
Och hon du älskade en gång, och kanske älskade dig.
Spelar det någon roll?
Nej kanske ingen
kanske allt egentligen.
De upplevelser som kändes livsavgörande vid femton års ålder är idag endast en bagatell, knappt värd det hånskratt de ofta tillmäts. Men än dock har de format var och en av oss och trots att vi inte tänker på den eller dem varje dag eller vecka eller år så finns de där.
Du säger; har du tändstickor?
Ja tillräckligt om du vill bränna ner Stockholm.
Du-formen i texten är så genial att det inte går att uppskatta i tillräckligt hög grad. Jag-formen hade distanserat såväl text som sång till en bagatellartad, beklagansvärd historia om olycklig kärlek. Det blir en könlös, icke-preciserad mottagare som lyssnaren praktiskt taget måste identifiera sig med berättar-jaget.
Och du undrar vem som kysser henne nu
Och du undrar vem, vem om inte du
O läpparna du kallar dina
det gör ont att veta men lika ont att undra
Om du fick veta vilken dag du skulle dö; skulle du vilja veta det? På den nivån placerar Håkan det moraliska dilemmat. ”Det gör ont att veta, men lika ont att undra.” Där har ni Håkan Hellströms mest fulländade textrad. Trots att jag lyssnat på den här låten över trehundra gånger infinner sig samma gåshudsframkallande känsla när jag hör denna textrad. Min kvasi-filosofiska hjärna arbetar på högvarv för att frambringa ett musikaliskt minne som är lika starkt som detta och misslyckas alltsomoftast kapitalt.
Du säger; har du tändstickor?
Ja tillräckligt om du vill bränna ner Stockholm
Den desperates idé om lösningen på alla problem, ja detta är ofta även den våldsamma. Bränn ner staden och alla inneboende problem försvinner. Otaliga är de gånger som Piteå stad i mitt undermedvetna förvandlats till en askhög. Troligtvis har de flesta unga människor känt så om sin hemstad, såvida de inte är en av de industriarbetande, navelskådande personer som faktiskt inte vågar blicka över stadsgränsen.
Att det är Håkan Hellströms bästa låt otvivelaktigt sant. Jag hör till dem som faktiskt anser att han blir bättre och bättre för varje skiva. Detta trots att debuten Känn ingen sorg för mig Göteborg var smått makalös.
Och har du vin & sprit
så det räcker att få hela fjärden full av sorger
Allt de är försent, försent för vin försent för kärlek ren som snö.
Inatt finns ingen väg tillbaks.
*************************************************************************************
Håkan Hellström – För sent för EdelweissDu säger att kärleken aldrig var till för dig
Att du aldrig känt vinden högt över trädtoppenSäger att den delar sig vid kinden och blir hel igen bakom dig
Och varje moln är trasigt
du räknar allt sorgligt natten lång
Och hon du älskade en gång, och kanske älskade dig.
Spelar det någon roll?
Nej kanske ingen
kanske allt egentligen.Du säger; har du tändstickor?
Ja tillräckligt om du vill bränna ner Stockholm.
Och har du vin & sprit
så det räcker att få hela fjärden full av sorger
Allt de är försent, försent för vin försent för kärlek ren som snö.
Inatt finns ingen väg tillbaks.Och du undrar vem som kysser henne nu
Och du undrar vem, vem om inte du
O läpparna du kallar dina
det gör ont att veta men lika ont att undraDu säger; har du tändstickor?
Ja tillräckligt om du vill bränna ner Stockholm
Och har du vin & sprit så det räcker att få hela fjärden full av sorger
Allt de är försent, försent för vin försent för kärlek ren som snö
Inatt finns ingen väg tillbaks
Ingen allsFörsent för Edelweiss.
Ingen Alls
Försent för Edelweiss
Ingen Alls.
Försent för Edelweiss
Ingen Alls.
(försent för Edelweiss)
Varför Broder Daniel alltid kommer regera?
Jag kan inte släppa Broder Daniel. Efter det senaste inlägget har jag med en dåres frenesi försökt formulera vad som gjorde dem så bra. (Det känns fortfarande underligt att sätta deras vardande i imperfekt). Kanske förklaras det bäst i deras, i mitt tycke, bästa låt Steel. Broder Daniel ställde sig i ledet i den konventionella kön till arbetsförmedlingen, tog tre steg åt vänster och beskrev vad de såg.
Inte nog med det, de accepterade den rådande normen och resignerade inför världen. Utan protest men med ett ständigt ifrågasättande. Ett ifrågasättande som lyssnaren obönhörligt tvingades ta ställning till.
”Why don’t I count?”
De beskrev sin egen världsbild som jämförelse till vad vi andra såg. Den verkade alltid vettigare, mer eftertänksam och rebellisk. När de var sjutton, ja då vann de. Men vad de såg som vinnare såg ingen annan. En vinnare i sin egen världsbild är alltid en vinnare. Hur udda denna än må vara. Och udda är Broder Daniels andranamn.
Vill ni veta vad Broder Daniel betydde, vad de gjorde för skillnad hos sina lyssnare? Då råder jag er att titta på Broder Daniel Forever. Titta på tårarna som rinner nerför kinderna på åskådarna under No time for us och jag lovar att ni kommer beröras, förundras och fundera över vad som mycket väl kan vara det viktigaste svenska bandet sedan Ebba Grön. Kan en avskedskonsert avslutas på ett starkare sätt? Svaret, om ni undrar, är nej.
Till och med gitarrslingan till Steel låter uppgiven, betraktande och ifrågasättande. Bakgrundskören bidrar även den med hopplös men utomstående känsla. Kort sagt, en av de bästa svenska låtarna. Någonsin!
Oh, it’s all made of steel
They make it all out of steel oh, it’s all made of steel
They make it all out of steel
Oh oh noWhat you think you can not say
And what you feel you can not showAnd what you think you can not say
And what you feel you can not show
No oh noOh, why don’t I count
Why don’t I countWhy don’t I count
Why don’t I count
Why oh why
En finsk-österrikisk kärleksförklaring
Jag är lite smått förälskad i Piroth. Stockholmssystrarna, med Österikiskt-Finskt, ursprung som med Dolores o’Riordan-osande röster skapar drömsk folk-pop av bästa sort.
Sedan tidigare finns EP:n Alternative Tour och debutskivan Prima Ballerina från 2004 respektive 2007. I dagarna (den 21 okt) släpptes så uppföljaren Safe Haven som bland annat innehåller vackra Fog Dancers.
This Vision – Åttiotalet knackar på dörren
Åttiotalet visar sig från sin bästa sida, år 2009. Helsingborgsduon This Vision visar här såväl i ljud- som i bildform att det utskällda årtiondet kan attrahera. Nedan kan ni ta del av Young Hearts från den kommande debutskivan. Dansa i neon var det ja…
The lumberjack song
Om jag nu är en Lumberjack and I’m okay måste detta klipp visas omgående. Detta kan vara den låt som fastnar både snabbast och våldsammast. Har man väl börjat nynna finns det ingen väg tillbaka.
My Hometown – Min Hemstad
My hometown. Originalet möter den svenska versionen, Min hemstad.
Leonard Cohen i fokus
Det är mycket Leonard Cohen nu. Inte nog med att han kollapsade under en konsert, vi svenskar har tydligen gett oss fan på att hylla honom maximalt under hans kvarvarande tid på jorden. Ebba Forsbergs svenskspråkiga hyllning av den kanadensiska bardens låtskatt var mycket bra. Men frågan är om inte Cohen – The scandinavian report är ännu bättre.
Ett som är säkert är dock att Moto Boys version av It may be your will är bland det bästa jag hört på länge i cover-väg. Det är nästan, men bara nästan, Antony-klass på framförandet (Antony Hegartys hyllning till Leonard Cohen ni kan ta del av HÄR).
Olle Ljungström, Lars Halapi och framför allt Jenny Wilson, gör även de utmärkta och innerliga tolkningar av vad som kan vara några av de finaste låtarna genom musikhistorien.
Men varför ville ingen ge sig i kast med Cohens pièce de récistance, Famous blue raincoat?
En rösts betydelse
Följande reflexion är vare sig ny eller unik, men vissa har helt enkelt inte begåvats med en röst som förmedlar ens den allra minsta känsla. Det spelar ingen roll att innehållet är intressant. Lyssna på Sam Cookes A change is gonna come. Fantastisk text, arrangemang och framförande. Cookes smått magiska röst förstärker texten och lyfter den än högre. Jämför den med den amerikanske Idol-deltagaren Adam Lamberts version. Samma ord, samma melodi men ändå så otroligt mycket mer intetsägande. Det är sångonani i dess renaste form och inte ett uns av soul över huvud taget. Trots den begeistrade juryns superlativ är det inget annat än själlöst.
Vart jag vill komma med detta är att, trots ett intressant råmaterial så är framförandet minst lika viktigt. Faktum är att det omvända i vissa fall fungerar, en dålig låt som får nytt liv av en ny röst.
Detta fenomen gäller ej enbart i sångform, utan även i talform. Dagens föreläsare, vi kan kalla honom TT, hade inte förmågan att fånga sin publik. Dennes bok i sig är intressant, tro inget annat. Men gäspningarna blev såväl frekventare som intensivare allteftersom tiden fortgick och tanken på ytterligare två timmars monoton uppläsning av en bok fick mig att bege mig hemåt med raska tramptag.
Hemåt, för att läsa nästa bok. Skriven av, just det, TT.
Mando Diao-DVD
På den kommande Mando Diao-samlingen The Malvolence of Mando Diao, innehållande b-sidor från 2002-2007, återfinns även en DVD med vad som verkar vara lite bakom kulisserna-klipp samt en unplugged-spelning. Traildern till detta ser ni nedan.
För övrigt anser jag att Dance with somebody är det bästa gruppen gjort sedan To China with love.
Anna Ternheim – Love Hurts
När vi ändå är inne på min svenska favoritartist, av kvinnligt kön, Anna Ternheim får jag gåshud av nedanstående klipp. Och låt inte Rolf Lassgård, Pernilla August och de övriga störa, det handlar uteslutande om Ternheims cover på The Everly Brothers Love hurts (Jo, det är The Everly Brothers som gjort den och INTE Nazareth för den som trodde det). Det är dock Gram Parson som gjort den ultimata versionen.
Jag tycker inte att Sinatra-versionerna på deluxeutgåvan av Leaving on a mayday var något att skriva hem om. Särskilt inte om man jämför med de oklanderliga versionerna av bland annat David Bowie, Eurythmics och Tom Waits på Shoreline-EP’n.
Love hurts ÄR Anna Ternheim. Och att döma av det lilla smakprov vi får i klippet har jag ingen anledning att ändra den åsikten. Om hon även gör en pianobaserad version av Rolling Stones vackra Wild Horses så behöver jag ingen jultomte i år. Då har jag redan fått mer än jag förtjänar.
Leonard Cohen improviserar
Leonard Cohen visar upp sig från sin komiska sida när han improviserar fram en alternativ version av Suzanne.
Perfekt pop signerad Juni Järvi
Jens Lekman har fått allvarlig konkurrens om titeln Sveriges främste indie-kärleksbard. Frågan är om inte Juni Järvi, i och med singeln Looking at you is like is looking at the sun, har gjort en av de mest genialiska poplåtar på mycket länge. Melodin är oklanderlig, texten så där naivt indie-oskyldig men ack så träffsäker och lägg därtill en musikvideo ni aldrig glömmer.
Vad mer finns det att önska?
Det skulle väl vara att den kommande skivan håller samma klass som förstasingeln, som ni för övrigt kan ladda hem HÄR.
Looking at you is like Looking at the sun
My heart beats faster when we are kissin’
Looking at you, it’s a beautiful day for falling in love
It’s a beautiful day let’s fall in loveI’ve been listening to you all day and to everything you say
But I don’t remember a word of what you said
Your voice is so beautiful I forget (repeat)Looking at you is like Looking at the sun…
I wan to record your voice on tape so that I can listen again and again
You could write the song and I could press play
‘casue I love you and everything you say (repeat)Looking at you is like Looking at the sun…
It’s a beautiful day let’s fall in loveLooking at you is like Looking at the sun…
It’s a beautiful day let’s fall in love
It’s a beautiful day let’s fall in love
It’s a beautiful day let’s fall in love
Ljud eller musik?
Vad lyssnar ni på? Och då menar jag inte vilket band eller artist som ljuder hos er. Jag menar, lyssnar ni på musiken eller det ljud som kommer ut ur högtalarna? För det är inte samma sak, i alla fall om man frågar en ljudnörd.
Ibland träffar jag på människor vars musiksmak är relativt nära min egen, vilket i de flesta fall inbjuder till intressanta diskussioner, åsiktsutbyten och tips. Men då och då skiner några av dessa personers grundläggande filosofi igenom. Det handlar inte lika mycket om musiken, alltså text, melodi och arrangemang, som det handlar om den faktiska ljudkvalitén. Dessa personer anser Spotify vara en värdelös tjänst då ljudkvalitén gör varje låt olyssningsbar. YouTube är givetvis otänkbart för dessa personer, likaså mp3-filer i alla tänkbara former.
Jag kan på sätt och viss förstå tanken bakom denna inställning. Ljud är för dem ett intresse, precis som frimärkssamling, fotografi eller fotboll (allitteration!) och ett intresse ska man alltid respektera. Men jag kan ändå inte förstå varför dessa hävdar att de samtidigt är musikintresserade. Om ljudanläggningen är värd tio gånger mer än ens skivsamling, då är musiken något som kommer i andra, eller rent av tredje, hand. Det talas om guldpläterade kablar, slutsteg, cd spelare för 50 000, vinylspelare i vit granit och fan och hans farmor. Ofta slutar priset för ”ett hyfsat ljud” på strax under 50 000 och ett fullgott ljud snuddar vid 200 000-kronorsstrecket.
Jag spelar min musik genom ett hemmabiosystem i mellanprisklassen. Min vinylspelare kostade under tusenlappen. Mina cd-skivor är sorterade i mp3-format och slungas in i min iPod för bekvämlighets skull. När jag yttrar dessa ljudmässiga val för ljudnördarna blir de vita i ansiktet, biter sig i tungan och frågar mig lite försiktigt hur jag står ut.
Min motfråga blir oftast: ”Om du tvingades välja, skulle du då lyssna på din favoritskiva genom ett hemmabiosystem eller en halvdan skiva genom ett ljudsystem i miljonklassen?” Fler än ni kan ana säger att de skulle välja det sistnämnda. Då blir det tydligt att de inte är speciellt intresserade av musik. Om någon spelade in en tågolycka i tillräckligt hög kvalitet skulle detta gå före deras favoritband i hårt komprimerat mp3-format.
Skivan de allra flesta nämner är Metallicas Death Magnetic. I deras öron är den fullständigt olyssningsbar, av ljudmässiga skäl. I mina öron är det en halvdan skiva, knappast värd att hetsa upp sig för.
Där har ni skillnaden mellan musik- och ljudälskare. Och för att hylla min medelmåttiga ljudanläggning ska jag nu lyssna på samlingsskivan Tam Tam Motown, inköpt för fem riksdaler på Skivaffärn’ och med en fet repa tvärs över halva A-sidan. Är det bra ljud? Nej! Är det bra musik? Helt jävla underbart!
Håkan och Moneybrother – Tillsammans på scen
Nedanstående klipp är hämtat från SVT’s oförtjänt utskällda Popcirkus. När tv-kamerorna slocknade fortsatte Håkan Hellström att spela och precis som vanligt fanns där någon i publiken, med en skakig mobilkamera, som dokumenterade när Håkan och Moneybrother framförde Jag vet inte vem jag är, men jag vet att jag är din. I mitt tycke Håkans bästa låt, någonsin.
Och om ni vill se hur en lycklig person ser ut, titta noga på Moneybrother under låtens inledning.
Markus Krunegård – Hela livet var ett disco. del två.
För er som inte kan få nog av Markus Krunegårds nya singel Hela livet var ett disco finns den nu att tillgå på Spotify, samt i en inspelad liveversion från Hultsfred.
LYSSNA via Spotify.
Kulturkonsument - Fulkultur i lyxförpackning 