Inlägg taggade “Youtube

Årets bästa skiva – Revisited

Det tog inte lång tid för det förra inlägget att bli aktuellt. Årets hittills bästa skiva är Michael Kiwanukas Home Again. Det finns inga egentliga konkurrenter. Det bara är så. Och för en gångs skull är jag innerligt glad över att inte behöva recensera skivan. Den senaste tiden har det blivit många plus, kurrar och allehanda betygs-krumelurer. Jag vet inte om det är att räknas som ett i-landsproblem, snarare ett pessimistproblem; att de skivor man får hemskickade håller för hög kvalitet.

* * * * *

Annonser

Björn Afzelius – Saknad än mer ikväll

Ja! Det här ska bli ett inlägg om Björn Afzeius. Ett tvättäkta fjortisinlägg som förbehållslöst hyllar en idol, förebild och själslig frände. Jag känner mig tvingad att förvarna er om att detta kan bli såväl pretentiöst som oerhört internt och nostalgiskt. Men, here goes. det är är vad Björn Afzelius har betytt för mig.

Han skrev En kungens man, en sång jag trodde var två hundra år gammal och som vår minst lika hängivne högstadielärare i musik ”tvingade” oss att sjunga och spela. Det är inte osannolikt att informationen om sångens svenska texts upphovsman framkom under lektionerna…men det var högstadiet. Det är i alla fall en oerhört bildande text (som skulle passa på vilken kultursida som helt, vilken dag som helst) som tyvärr är lika aktuell idag som den dag den skrevs. Oskyldigt dömda män och kvinnor avtjänar idag ett straff som ingen demokrati i världen skulle erkänna.

Han skrev Tusen bitar, en sång som för mig till ett känslotillstånd jag egentligen inte är emotionellt förmögen att känna. Jag har aldrig känt så, men ändå gör jag det. En saknad jag aldrig känt, men ändå gör. Tusen bitar förmedlar en känsla som få andra texter gör. Måhända är den iklädd ett arrangemang som slaviskt följer åttiotalets regler, men likväl får man se bortom ljudet och lyssna till den oerhörda helheten.

Han skrev Ikaros, en sång jag inte har någon reell verklighetsanknytning till då min barndom i mångt och mycket var lycklig. Ändå är det mycket väl den sorgligaste och vemodigaste text som skrivits i vårt avlånga land. Eller, starkt(!) är nog rätta ordet.

Är man lydig belönas man och hyllas,
revolterar man mister man allt.
Ingen älskar ett barn som inte lyckas,
ingen älskar ett barn som är stärkt.

Kort sagt, den största hyllning är inte stor nog. Den som ännu inte lyssnat på Björn Aflzelius har inte tagit del av en av de största vi haft. Och det skär i hjärtat att sätta det verbet i imperfekt, för helvete vad han hade passat in i 2000-talet.

Men Mikael Wiehe, hans i mitt tycke musikaliska vapendragare och Sancho Panza,  har gjort den definitiva hyllningen och hymnen till den Store: Den jag kunde vara.

Och då har jag inte nämnt Sång till friheten, Juanita, Till min kära eller Farväl till släkt och vänner. Men de får ni hitta på egen hand HÄR.

En favorit. Alltid.


…and now for something completly different

…och för att lätta upp stämningen kommer här ett filmklipp. Skrattar ni inte är ni konstiga. Hör ni det, KONSTIGA!


El Perro del Mar – Change of heart

Jag måste verkligen börja träna…


Otis Redding gör min dag (igen)

Vad ska man säga. Finns det något live-framträdande som kommer i närheten av Otis Reddings Try a little tenderness? Om så finns, tipsa mig gärna om dessa.


Vilken filmscen berör er mest?

Det finns ett avsnitt av 2½ men där Alan får en panikattack över att det inte finns tid att läsa de klassiker som finns i bokhandeln (om jag minns rätt ät det Dostojevskij som får exemplifiera den klassiska litteraturen).

Jag kan ibland känna samma sak om popmusiken. Det finns inte en chans att hinna lyssna på all fantastisk musik som finns, och som kommer varje dag. Kanske är det därför jag anser att Philip Seymour Hoffmans brandtal i slutet av The boat that rocked slår allt. Se filmen, då jag inte hittar den på YouTube. Om inte, lyssna på soundtracket! Ett måste för varje levande och livsbejakande människa som vill veta vad känslor är och vad musik kan göra med en människa.

I väntan på detta kan ni nedan se den finaste scen som spelats in på länge. Ja, kanske den mest rörande sedan…ja sedan urminnes tider. Det är en scen från Almost Famous, Cameron Crowes mästerverk. Jag vet inte vad ni anser vara den mest rörande scenen i filmhistorien men det här är nog min favorit. Kanske att Johnny Depps replik ”She’s in Neverland now” i Finding Neverland eller Tom Hanks hulkande ”He’s so smart Jenny” i Forrest Gump var snäppet värre. Men bara kanske.


Tvättäkta tung-gung

Nog svänger det alltid. The Tielman BrothersRollin’ Rock. Titta, lyssna och njut.