Fullkomligt slut!
Bloggen återkommer med lista och dylikt imorgon. Är galet slut efter helgen.
Dock på ett väldigt icke-alkohol-mässigt sätt, men istället har jag tillbringat åtta timmar i en stekande sol och 22-25 graders värme.
Kort sagt, jag går på sparlåga nu.
Lady Gaga?
Jag trodde ett nakenfoto krävde mer är så här. På min tid (ja, jag vet hur stenåldersgammalt det låter) vek Samantha Fox ut sig i var och varannan Okej, och affisherna hängde i såväl mitt som varje väns rum. Och ja, det visades åtminstone bara överdelar…
Falsk marknadsföring, if you ask me.
Men, en lite fråga bara, vem i h-vete är Lady Gaga? Är det ens en prick på himlen? Om någon kan fylla i lite information…varför är hon känd?
Pärlor för änglar…
Kvällen har ägnats åt att införliva min favoritmusik i Sambo-Hannas medvetande. Fast då hon för närvarande är helt insnöad i Tomb Raider Underworld funderar jag över hur mycket som egentligen fastnar. Men eftersom jag har makten över såväl Spotify som högtalarsystem är jag i princip Gud. Och ja, av någon anledning skriver jag ut Gud med stort G, utan någon kristerlig anledning. Det är väl bara en gardering mot herren von oben, om nu denne av någon anledning skulle få för sig att existera.
Under kvällen har jag även insett mitt makabra misstag att inte göra en helt ny spellista för varje vecka, utan istället ersätta den gamla. Det kanske låter som ett perifert misstag men då jag faktiskt kan se vilka sökord ni använder för att hitta till den här bloggen (och ni är faktiskt ett hundratal dagligen) så inser jag att kloka vore att spara varje spellista för sig. Jag ska försöka ordna det så småningom.
Markus Larsson, del två
Markus Larsson besvarar, något syrligt, kritiken från vårt västra grannland.
Mitt misstag var kanske att jag inte insåg att ”Fairytales” är en barnskiva. Betyget hade möjligen blivit högre än ett plus om jag skulle ha utgått från Trazan och Banarnes låtar om svampar, vad vet jag?
Brännbollsyra = Dålig musik?
Brännbollsyran pågår för fullt här i Umeå. Engångsgrillarna ryker så där som de bara kan göra när kockarna festat i fem timmar och oset består av lika delar flintastek och lika delar ren och skär brandrök. Härliga tider!
Dessutom börjar ”bergsprängarna” (ahh, detta fantastiska åttiotalsord) skruvas upp på en skärande hög volym. Med tanke på att festsällskapen befinner sig mindre än tio meter från varandra blir resultatet en salig blandning av hårdrock, euro-dance och Björn Rosenström. Just nu tror jag mig kunna urskilja tonerna till Belinda Carlises Heaven is a place on earth.
Det finns inget som förhöjer musikens kvalitet så mycket som alkohol. Tankar i stil med ”den här låten är inte så dum” när Rednex spelas uppkommer titt som tätt och den klassiska kommentaren ”det här ska jag lyssna på imorgon” fälls så snart alkoholkurvan nått en ”lagom” nivå.
Men vid festliga sammanhang bör man lämna musik-elitismen hemma och helt ogenerat låta sig bäras med av vad som nu än må spelas. Tyvärr är det lättare sagt än gjort.
Boktips
Länge sedan jag hade två så pass bra böcker igång samtidigt. Jan Gradvall – Artiklar, intervjuer, essäer samt Hunter S Thompson – Hells Angels.
Schlager bör bedömas som schlager och inte popmusik.
Läste just i Aftonbladet om Alexander Rybaks, och hela Norges, kritik mot Markus Larsson och dennes recension av debutalbumet Fairytales. Jag har personligen inte hört skivan (och mycket lite tyder på att jag kommer att sträva efter det), men om vinnarlåten är symptomatisk för skivan känns ett lågt betyg rimligt.
Men det som gör mig mest förbryllad är inte det låga betyget av Markus Larsson utan det faktum att skivan fått högsta betyg i norsk press. Blev det för mycket med både schlagervinst och 17:e maj på bara 24 timmar? Nationalismen måste hur som helst fått en rejäl övertändning. Den enda tänkbara orsaken vore ifall Norge anställt en recensent som enbart fokuserar på den subgenren. Dagspressen borde ,i min mening, halvårsvis anställa en specifik schlagerrecensent, någon som är fullkomligt insnöad på just denna musikens avart och ställa låtarna i jämförelse med varandra istället för den övriga popmusiken. Schlager är, och bör bedömas som, en egen genre. På samma sätt som en hårdrocks-recensent aldrig skulle ta sig an uppdraget att betygsätta en dansbandsskiva, på samma sätt borde en pop- och rockrecensent stå över schlagermusik.
Recension av Deportees Under the Pavement, the Beach
Läs gärna min recension av Deportees nya skiva Under the Pavement, the Beach i nya numret av Groove. Och om ni inte kan bärga er finns tidningen i pdf-format på Grooves hemsida.
Det är årets skiva, alla kategorier. Jag har inte ens vågat undersöka hur många gånger den spelats i min i-pod. ”Rekordet” för antalet gånger en låt spelats var nyligen Lykke Li’s Tonight med sina 124 spelningar. Snart är nog samtliga spår från Under the Pavement, the Beach uppe och nosar i de trakterna.
Köp skivan! Ni kan faktiskt för en gångs skull döma innehåll efter omslag.
Nu ska jag knyta ihop säcken på en okristligt lång recension av Bob Dylans senaste. Det är först nu det finns tid, men en inaktuell recension är också en recension för att parafrasera mäster Lundell.
Simpsons-klipp
Simpsons-klipp på YouTube. Varför har jag inte tänkt på det förr? En helt ny värld öppnades just.
Det finns nog ingen tv-karaktär som så kontinuerligt får mig att skratta som Springfields egen Dirty Harry, alias Clancy Wiggum. Det kan inte förklaras på något bra sätt varför just Wiggum är min absoluta Simpsons-karaktär, men så är det i alla fall. Herrens vägar äro outgrundliga.
Och slutligen slapstick när den är som bäst. Får ont i skrattmusklerna av det här klippet.
Energinivå som en livstrött koalabjörn
Bollar just nu tre recensioner och en intervju, trots att min energinivå ligger på minusnivå och jag sov mindre än 4 timmar inatt. När jag skriver dessa rader inser jag det fullständigt vansinniga… Vad tänker jag med? Om bokstäver avsöndrade lukt skulle min dataskärm stinka avlopp just nu. Bäst att lägga ner för idag och omfamna familjen Simpsons på TV6. Förhoppningsvis rör det sig om ett par avsnitt som jag sett färre än tolv gånger.
*****
En av skivorna är en gammal bekant, Marilyn Manson, vilket känns som en skön tillbakablick på gymnasietiden. Jag gick för övrigt från Marilyn Manson till Bob Dylan på under en vecka. Inga mjuka övergångar här inte.
*****
I idrottsvärlden firar jag dagarna i ända det faktum att det här blir året då Pittsburgh tar hem NHL-bucklan. Fan vore väl annars…Geno for president!
*****
Visserligen lovade jag att den förra hänvisningen till hyllningen av Lennart Persson skulle bli den sista, men Fredrik Strages krönika var så pass bra att ni inte får missa den. Det börjar nämligen bli smått pinsamt att den senaste tidens Lennart-länkar gjort mig till den Twingly-hora jag hoppades undvika att bli. Motiveringen bakom min prostitution är i alla fall att jag tycker alla, musikintresserade som musiknoviser (läs Idol-fans), bör inse vilken betydelse han haft på musikjournalistiken. Inte bara musikjournalistik för övrigt, betydelsen för musiken och det opretentiöst målande skriftspråket i Sverige. Jag tror det är ett ytterst fåtal musikskribenter som inte tagit inspiration av just Lennart Persson. Med all rätta, följ den bäste istället för att försöka framstå som den bäste bland nollor.
Lennart hade dock tendensen att skjuta ned ens självkänsla i ett enda slag. Otaliga är de gånger som jag nöjt skickat en text för publiceringen med en känsla av att ”Det där kan fanimej inte skrivas bättre” för att i nästa sekund bläddra lite i ”Sånger om kärlek” och inse att det som tog mig 2500 tecken att beskriva, det beskrev Lennart på ett par rader…och dessutom bättre.
Men man lär så länge man lever!
*****
Tydligen strör man snusförnuftiga floskler omkring sig så länge man lever också…
Dylan Mania-recension
Skrev en recension av Dylan Mania i helgen som nu finns att läsa på Skivkoll. Tyvärr var denna samling Dylan-covers inte mycket att hänga i julgranen, så för en gångs skull vill jag hävda att recensionen faktiskt håller högre kvalitet än skivan i sig.
Och det är banne mig inte ofta det händer. En tråkig skiva är bland det värsta som finns att skriva om, vilket tyvärr brukar skina igenom med jämna mellanrum.
Men Anthony…ja det är så jävla vackert!
Sista texten om Lennart Persson
Sista hänvisningen till en hyllning av Lennart Persson. Det är ingen mindre än före detta musikjournalisten och nuvarande NHL-bloggaren Per Bjurman som får avsluta ”de storas” personliga minnen av den otvetydigt störste musikjournalisten som använt det svenska språket för att skriva om musik.
Jag antar att någon annan får kliva fram nu och förtjäna titeln som Sveriges bästa musikjournalist. Tyvärr innebär epitetet ”bäst” inte lika mycket som det gjorde för en vecka sedan.
Mats Olsson minns Lennart Persson
Så har den tredje Feber-medlemmen ägnat en text åt Lennart Persson. Mats Olsson skriver i dagens Expressen om sina minnen. Läs texten här.
Morrissey 50 år idag
Det verkar inte bättre än att allas vår melankoli-profet Steven Patrick Morrissey fyller 50 år idag. Morrissey har en speciell plats i mitt hjärta, dock inte på det fanatiska och homoerotiska sättet som många andra verkar omfamna Manchester-sonen på.
Nej, jag har en mer tudelad känsla för Morrissey. Mannen som gjort några av världshistoriens bästa låtar (Everyday is like Sunday och Suedehead för att nämna de främsta) och agerat frontfigur i ett band som skapat There’s a light that never goes out och Bigmouth strikes again är lite för mycket. Det blandas och ges hackad och malen slutprodukt. Lika brilliant som I have forgiven Jesus är, lika intetsägande är flertalet av spåren på nya skivan Years of refusal. Om sanningen ska fram så var det bara spåren Something Is Squeezing My Skull och One Day Goodbye Will Be Farewell som verkligen gjorde något för mig.
Men Weeping Willows frontman Magnus Karlsson och övriga Morrissey-fans må ha en så trevlig afton. Förhoppningsvis har en av vår tids intressantaste textförfattare några skivor till i kroppen. Eller förlåt, några genuint intressanta skivor till i kroppen.
Keep a good head and always carry a lightbulb
Bob Dylan driver lite med pressen.
Och ja, just nu är det YouTube-orgie på sökfrasen Bob Dylan.
Bob Dylan pratar med några fans
– Can I get your autograph?
– Maybe…
En välvillig Bob Dylan socialiserar med några personer i Hamilton, Ontario 1986.
Eminem – Relapse
Konceptskivor kan sluta på två sätt. Antingen blir det fantastiskt, tillika en hylling till albumformatets möjligheter och där varje spår vänder och vrider på ett tema tills det inte finns något mer att säga…någonsin.
Eller så blir det som Eminems Relapse (sv. Återfall), en tjatig upprepning i alldeles för många spår där det inte handlar om att vrida och vända på, i det här fallet, missbruket utan istället upprepa praktiskt taget samma låt i all oändlighet. Eller förresten, nu överdrev jag, lite personangrepp och några tits n’ ass-referenser dyker också upp.
Eminem är utan tvekan min favoritartist i hip-hop-världen. De tidigare skivorna spelas med jämna mellanrum och jag kan inte låta bli att imponeras över de textmässiga och framförallt melodiska inslagen.
Däremot, som så många gånger tidigare, kommer det här med alla säkerhet att bädda för en smått fantastisk uppföljare. Relapse betyder troligtvis mer för Eminem själv än för någon lyssnare och när den väl är släppt kanske spärrarna släpper och arbetet med något…friare kan ta sin början.
Relapse finns redan nu på Spotify för den som vill lyssna. Klicka här för för en Spotify-invite.
*****
Recensioner i pressen
Texter om Lennart Persson
Några samlade texter om Lennart Perssons bortgång. Rörande läsning…
Vägvisare till musiken – Sydsvenskan
Kulturnytt minns Lennart Persson – Kulturnytt
Minnesord om Lennart Persson – Sydsvenskan
En unik musikskribent – Sydsvenskan
Lennart Persson död – Smålandsposten
Ett farväl till Lennart Persson – Andres Lokko i SvD
Har Lennart Persson sagt att det är så, då det det så – Nöjesguiden
Livets musik – Jan Gradvall i Expressen
Veronica Maggio till PDOL
Veronica Maggio är klar för Piteå Dansar och Ler. Skönt att åtminstone en av de fyra återstående bokningarna kändes bra. Eldkvarn, Florence Valentin och nämnda Maggio blir något att se fram emot under sommarmånaderna.Vad resterande artister anbelangar känns de inte alltför spännande.
Veronica har även en kul blogg, Inte Viktoria Maggio, som är värd ett besök.
Popsveriges kvinnliga dominans
Jag har länge undrat när den här artikeln skulle dyka upp. Det känns som att någon borde skrivit den för länge sedan. Gjorde själv ett mer eller mindre halvhjärtat försök under våren men det fanns helt enkelt inte tid för något som i slutändan skulle bli bra. Under min intervju med El Perro del Mar tidigare i vår pratade vi en hel del om just detta med de kvinnliga artisternas dominans och enades väl någorlunda om att det började någonstans kring Marit Bergmans publik- och kritikermässiga framgång i början av 2000-talet. Något som faktiskt Marit själv tyckte var startpunkten för en ny era i popsverige.
Men vad Expressen fokuserar på är hur väl de kvinnliga artisterna lyckas utomlands. Det jag snarare skulle vilja betona är att av bland bästa och intressantaste artisterna, oavsett kön, är det klar fördel för de kvinnliga. Plocka bort Håkan Hellström, Kent…och i viss mån Lars Winnerbäck. Vad finns kvar? En hel del svarar ni kanske, men hur intressanta är de egentligen? Hur spännande musik gör de? De flesta manliga soloartister har antingen sina bästa år bakom sig eller påminner om det mesta man hört de senaste tio åren.
Plocka bort Robyn, Lykke Li och Karin Dreijer (som i Expressens artikel benämns som några av de största vi har) och kvar finns istället en uppsjö av artister som faktiskt har något nytt att komma med, något som man inte med ens kan placera in i den traditionella svenska popmusikens ABC.
Att kalla något för bättre än något annat är naturligtvis inget annat än en subjektiv åsikt, men ser man helt nyktert på situationen i popsverige bör nog de flesta hålla med om att den kvinnliga popscenen är betydligt intressantare än den manliga.
Nu blev det här likväl ett kvasi-intellektuellt jämförande som slutade i en slags ”män mot kvinnor”-tävling, vilket inte alls var syftet. Men i diskussionens kontext går det inte att göra mycket annat än att jämföra, hur illa det än rimmar med vad vi istället borde glädjas åt; att det aldrig tidigare varit så skönt att vara svensk och musiknörd.
Nedan följer lite örongodis signerat El Perro del Mar
Madness – Liberty of Norton Folgate
En av de recensioner som varit roligast att skiva på sistone är Madness Libery of Norton Folgate. Madness har alltid funnit någonstans i periferin, ett bra band som jag aldrig skulle ranka bland mina femtio favoritband/artister men som vid varje sporadisk lyssning ger mersmak.
Madness är således ett…konstigt band i min värld. Som ni kan läsa i recensionen kom jag i kontakt med dem redan under mellan- eller om det var början av högstadiet, genom en slump. Efter detta har de dykt upp på alla möjliga och omöjliga platser och jag har hört dem på platser där . Därför kändes det skönt att få ett bokslut på ämnet Madness, att sätta sig ned och lyssna igenom en skiva fem gånger och verkligen värder och omvärdera de åsikter som funnits med sedan dag ett.
Det är en bra skiva. Madness är ett bra band.
Recensionen finns även i pdf-format under Texter-menyn.
Kulturkonsument - Fulkultur i lyxförpackning 