2012 års bästa skivor (so far)
Ja, som rubriken så tydligt visar är det fråga om att i ett tidigt skede utse frontrunners till årets bästa album. Det här är i mångt och mycket ren och skär idioti då det, logiskt och statistiskt, kommer att ske en hel del. Men senast jag kollade så var det här min blogg så, here goes.
1. Thåström – Beväpna dig med vingar (Spotify)
För att citera Grynet så är det ”Sjukt bra”. Mer skrot, skrammel och oljud åt folket!
2. First Aid Kit – The Lions Roar (Spotify)
”Emmylou” lär i alla fall hamna i topp när årets låtar sammanfattas.
3.Leonard Cohen – Old Ideas (Spotify)
Om jag är en femtedel så cool som mister Cohen när jag är 77 år ung kommer jag att skatta mig lycklig.
4. Winhill/Losehill – Swing of Sorrow (Recension)
Man blir ju lite extra stolt över att vara Ume-bo.
5. Pearl Fiction – Painted Wolf (Spotify)
Aldrig har så få (jag) haft så många (nåja) att tacka för för så mycket (det är i alla fall en jäkligt härlig skiva). Åttiotalet rules, på sitt säregna sätt!
Fem-i-topp á la nu, liksom.
Hockeymatch med svordoms-soundtrack
Kvällen och helgen avrundas med att hålla ena ögat på Hanna, som assisterar mina Assassins Creed-eskapader, och den andra på NHL-matchen mellan Pittsburgh och Buffalo. Go Penguins!
På samma uppdelade sätt kommer mitt ena öra att lystra till de alldeles för exalterade amerikanska kommentatorerna som gör varje liten tekning till en orgastisk happening. Åtminstone får de det att låta så. Det andra örat kommer, i möjligaste mån, försöka stänga ute eller åtminstone censurera Hannas obsceniteter när lönnmördaren Ezio hoppar åt fel håll. Alldeles nyss kom en svada som troligen fick några änglar att dö på fläcken. Just nu verkar det flyta på bra och ordvalen är relativt barntillåtna.
Kvällens tips lyder: 5-2 till Pittsburgh
* * *
Update: Mina tips är lika slöa som vanligt. 6-2 blev det tillslut. Till Buffalo.
Entreprenörsskap och lönnmord
I det för dagen vårstrålande Umeå går livet på en efterlängtad tomgång. En timmes träning som följdes av nya numret av Sonic väntandes på hallgolvet är precis lagom dos aktiviteter. Finalen av På Spåret hägrar som en kall öl under en ökenvandring. Eller nåt mindre dramatiskt.
* * *
Börjar så smått få grepp om Winhill/Losehills ”Swing of Sorrow”. Nitton låtar kräver sitt beskärda antal lyssningar. Att komprimera ner de många intrycken till 600 tecken blir…utmanande.
* * *
Fastnade i Assassins Creed – Brotherhood igår. Att rädda världen från allehanda patrask är ett jobb jag vanligtvis tar på stort allvar. Men nu har jag fastnat i någon sims-liknande fas där jag (en lönnmördare från 1500-talets Rom, med en vapenarsenal som skulle få USA:s underrättelsetjänst att rekommendera atomkrig) kommer på mig själv med att starta banker, renovera skrädderier och investera vinster till att anlita en arkitekt för att renovera en bordell. Min blodtörst har sakta men säkert ersatts med en potentiell kandidatur till årets entreprenör. Snart kommer jag nog på mig själv med att motivera mitt nästa lönnmord med: ”det stärker mitt varumärke”. Det känns inte okej, inte okej alls.
Sagan om Pimme
Kristian Luuk besökte Umeå idag för att prata om sina livsval. Intressant och underhållande. Jag fotade honom därefter för att smycka den nästan 6000 tecken långa artikeln jag skrivit. Överraskande många ville bli fotograferade tillsammans med en kändis. Varför man vill det övergår mitt simpla förstånd, så vem är jag att ifrågasätta massan.
* * *
Thåströms nya Beväpna dig med vingar är, efter snart tio lyssningar, min kandidat till årets hittills bästa skiva. Umeå Open kan inte komma snart nog.
Den melankoliska och självrannsakande trilogin Skebokvarnsv.209, Kärlek är för dom och Beväpna dig med vingar är fanimej Sveriges musikaliska svar på Sagan om ringen. Episkt!
Själv(bedrägeri) är bäste dräng
– Ska vi verkligen köpa glass nu igen?
– Egentligen inte. Fast när jag tänker efter kanske vi skulle behöva matlådor?
– Lika bra att köpa två.
En alltför vanlig dialog i det sötsugna hushållet Samuelsson/Grönberg.
I…am…not Sparta!
Men vem är jag i så fall?
Anders heter jag. Född 1980. Känner mig stundom omogen, stundom gammal och aldrig något däremellan. Född och uppvuxen i Norrfjärden. Lämnade Norrbotten för Västerbotten 2003 för att plugga till lärare. Fixade en lärarexamen 2008. Efter ett års meningslöst vikarierande infann sig uppenbarelsen om att det är bäst att tillbringa ens vuxna år till att istället göra något man verkligen vill göra, och faktiskt är bra på.
I skrivande stund är jag färdigutbildad Kulturjournalist. Sällan har ett vägval i livet känts så klockrent.
Träffade Hanna för åtta år sedan. Från Sambo i fyra år till särbo i två och ett halvt och nu sambo igen.
Lever, på ett nästan ohälsosamt sätt, för popkultur i allmänhet och musik i synnerhet. Lyssnar alltid, skriver ofta. Älskar Hanna och Bob Dylan (utan inbördes ordning), hatar krig och särskrivningar. Tycker om att fotografera, ogillar att bli fotograferad. Fyller ut min lediga tid med att göra den icke-ledig i form av frilansande, krönikor- och musikrecensioner.
Well, det där är nog grunderna i det komplexa recept som förhoppningsvis slutar gott.
That’s all for now folks!
Delresultat av dagens experimenterande med en ledsen tulpan.
Back in buisness
Ja då var det dags att kicka igång den här bloggen igen. Sedan senaste har bland annat följande hänt:
- Blivit färdigutbildad kulturjournalist
- Jobbat en sommar på Norran som kultur- och nöjesredaktör
- Börjat jobba på som reporter och fotograf på Vertex
- Fotograferandet har tagit en allt större plats och är idag en regelrätt bisyssla
- Fått igång frilansandet
- Blivit sambo med Hanna igen efter drygt två år som särbos
- Recenserat en sjuhelvetes massa skivor och konserter
- Snart färdigställt min hemsida
- Börjat fundera över hur en Topp 50-lista över världens bästa låtar skulle kunna se ut
- Gett upp alla förhoppningar om att en Topp 50-lista över världens bästa låtar skulle kunna bli verklighet
…och mycket, mycket mer. Men that’s all for now folks.
Kent på Pdol -10. Fortfarande högt upp på listan.
Kulturkonsument - Fulkultur i lyxförpackning 