Bara så ni vet…
Hanna på besök, fest och samkväm i goda vänners lag under veckan. Därav den urusla uppdateringen.
Kvällsligt musiktips
Likt en lullabye för dem som tycker att Morrissey använder för lite bas i sin musik kommer här en favorit från Wild Beasts superfina Two dancers.
Låten heter This is out lot och bör spelas på extremt hög volym.
Lyssna på skivan via Spotify
The world is full of crashing bores
Att bevittna ett sammanträde i kommunfullmäktige är som att dö en smula. Vad som i grund och botten är intressanta diskussioner och ställningstaganden spårar ur till en pajkastning värdig en högstadieklass.
Trots detta lyckades(?) jag få ihop en artikel om badhusprojektet som aldrig verkar bli av i Umeå. 2001 tecken rakt av. Bäst att läsa igenom det en sisådär fjorton gånger för att slipabort skönhetsfläckarna som just nu utgör hela pappret. Hujedamej…
Som en tribute till de politiker som gjorde dagen oändligt lång kommer här en passande låt:
Veckans låt: Håkan Hellström – För sent för Edelweiss
Det finns egentligen för många underbara textrader för att kunna återge betydelsen på ett rättvist sätt. Men på ett pretentiöst sätt kommer jag ändå försöka förklara varför detta är en av de tio bästa svenskspråkiga sångerna, någonsin.
Vem har inte varit femton (förutom alla fjortonåringar) och känt att kärleken medvetet undvikit din kind bara för att träffa den påstådda idioten bakom dig? När nattens mörker innebär ett uppräknande av de sorger som uppkommit under dagen? Alla har vi upplevt den dagen och ingen mindre än herr Hellström har satt ord till just denna dag.
Och hon du älskade en gång, och kanske älskade dig.
Spelar det någon roll?
Nej kanske ingen
kanske allt egentligen.
De upplevelser som kändes livsavgörande vid femton års ålder är idag endast en bagatell, knappt värd det hånskratt de ofta tillmäts. Men än dock har de format var och en av oss och trots att vi inte tänker på den eller dem varje dag eller vecka eller år så finns de där.
Du säger; har du tändstickor?
Ja tillräckligt om du vill bränna ner Stockholm.
Du-formen i texten är så genial att det inte går att uppskatta i tillräckligt hög grad. Jag-formen hade distanserat såväl text som sång till en bagatellartad, beklagansvärd historia om olycklig kärlek. Det blir en könlös, icke-preciserad mottagare som lyssnaren praktiskt taget måste identifiera sig med berättar-jaget.
Och du undrar vem som kysser henne nu
Och du undrar vem, vem om inte du
O läpparna du kallar dina
det gör ont att veta men lika ont att undra
Om du fick veta vilken dag du skulle dö; skulle du vilja veta det? På den nivån placerar Håkan det moraliska dilemmat. ”Det gör ont att veta, men lika ont att undra.” Där har ni Håkan Hellströms mest fulländade textrad. Trots att jag lyssnat på den här låten över trehundra gånger infinner sig samma gåshudsframkallande känsla när jag hör denna textrad. Min kvasi-filosofiska hjärna arbetar på högvarv för att frambringa ett musikaliskt minne som är lika starkt som detta och misslyckas alltsomoftast kapitalt.
Du säger; har du tändstickor?
Ja tillräckligt om du vill bränna ner Stockholm
Den desperates idé om lösningen på alla problem, ja detta är ofta även den våldsamma. Bränn ner staden och alla inneboende problem försvinner. Otaliga är de gånger som Piteå stad i mitt undermedvetna förvandlats till en askhög. Troligtvis har de flesta unga människor känt så om sin hemstad, såvida de inte är en av de industriarbetande, navelskådande personer som faktiskt inte vågar blicka över stadsgränsen.
Att det är Håkan Hellströms bästa låt otvivelaktigt sant. Jag hör till dem som faktiskt anser att han blir bättre och bättre för varje skiva. Detta trots att debuten Känn ingen sorg för mig Göteborg var smått makalös.
Och har du vin & sprit
så det räcker att få hela fjärden full av sorger
Allt de är försent, försent för vin försent för kärlek ren som snö.
Inatt finns ingen väg tillbaks.
*************************************************************************************
Håkan Hellström – För sent för EdelweissDu säger att kärleken aldrig var till för dig
Att du aldrig känt vinden högt över trädtoppenSäger att den delar sig vid kinden och blir hel igen bakom dig
Och varje moln är trasigt
du räknar allt sorgligt natten lång
Och hon du älskade en gång, och kanske älskade dig.
Spelar det någon roll?
Nej kanske ingen
kanske allt egentligen.Du säger; har du tändstickor?
Ja tillräckligt om du vill bränna ner Stockholm.
Och har du vin & sprit
så det räcker att få hela fjärden full av sorger
Allt de är försent, försent för vin försent för kärlek ren som snö.
Inatt finns ingen väg tillbaks.Och du undrar vem som kysser henne nu
Och du undrar vem, vem om inte du
O läpparna du kallar dina
det gör ont att veta men lika ont att undraDu säger; har du tändstickor?
Ja tillräckligt om du vill bränna ner Stockholm
Och har du vin & sprit så det räcker att få hela fjärden full av sorger
Allt de är försent, försent för vin försent för kärlek ren som snö
Inatt finns ingen väg tillbaks
Ingen allsFörsent för Edelweiss.
Ingen Alls
Försent för Edelweiss
Ingen Alls.
Försent för Edelweiss
Ingen Alls.
(försent för Edelweiss)
Veckans låt kommer snart
Från och med den här veckan kommer jag, varje söndag, skriva en text om en sång som betytt mycket för mig eller världen, Det blir en utmaning, men samtidigt ett privilegium, att uttrycka mig om en melodi, text och helhet som jag anser passa just nu. Det handlar inte om den mest aktuella eller nyaste låten utan kort och gott den som faller mig i smaken för tillfället.
Mycket talar just nu för att det blir en Håkan-låt.
Håkan Hellström
För er som anser att Håkan Hellström inte kan sjunga…
…är det här beviset för att ni har kapitalt fel.
Varför Broder Daniel alltid kommer regera?
Jag kan inte släppa Broder Daniel. Efter det senaste inlägget har jag med en dåres frenesi försökt formulera vad som gjorde dem så bra. (Det känns fortfarande underligt att sätta deras vardande i imperfekt). Kanske förklaras det bäst i deras, i mitt tycke, bästa låt Steel. Broder Daniel ställde sig i ledet i den konventionella kön till arbetsförmedlingen, tog tre steg åt vänster och beskrev vad de såg.
Inte nog med det, de accepterade den rådande normen och resignerade inför världen. Utan protest men med ett ständigt ifrågasättande. Ett ifrågasättande som lyssnaren obönhörligt tvingades ta ställning till.
”Why don’t I count?”
De beskrev sin egen världsbild som jämförelse till vad vi andra såg. Den verkade alltid vettigare, mer eftertänksam och rebellisk. När de var sjutton, ja då vann de. Men vad de såg som vinnare såg ingen annan. En vinnare i sin egen världsbild är alltid en vinnare. Hur udda denna än må vara. Och udda är Broder Daniels andranamn.
Vill ni veta vad Broder Daniel betydde, vad de gjorde för skillnad hos sina lyssnare? Då råder jag er att titta på Broder Daniel Forever. Titta på tårarna som rinner nerför kinderna på åskådarna under No time for us och jag lovar att ni kommer beröras, förundras och fundera över vad som mycket väl kan vara det viktigaste svenska bandet sedan Ebba Grön. Kan en avskedskonsert avslutas på ett starkare sätt? Svaret, om ni undrar, är nej.
Till och med gitarrslingan till Steel låter uppgiven, betraktande och ifrågasättande. Bakgrundskören bidrar även den med hopplös men utomstående känsla. Kort sagt, en av de bästa svenska låtarna. Någonsin!
Oh, it’s all made of steel
They make it all out of steel oh, it’s all made of steel
They make it all out of steel
Oh oh noWhat you think you can not say
And what you feel you can not showAnd what you think you can not say
And what you feel you can not show
No oh noOh, why don’t I count
Why don’t I countWhy don’t I count
Why don’t I count
Why oh why
Broder Daniels sista låt
För den som ännu inte hört Broder Daniels sista(?) låt kommer här Hold on to your dreams.
Det hade varit underbart att få lyssna på den i en studioversion. Inspelningen är, som ni säkert märker, inte den bästa och Broder Daniel är ett av få band som är lika bra på skiva som live. Men man kan inte låta bli att bli lite rörd av Henrik Berggrens introduktion.
* * * * *
Tänka sig, Luleå går och vinner i Karlstad. Såg, men hörde inte, matchen och det såg ju riktigt bra ut…i 30 minuter. Det var väl ingen estetisk fest per se men två av tre poäng får ses som mer än godkänt.
Nu låter det ju också…
För de 140 sketna kronor som precis spenderades kommer jag kunna bjuda er på lite välsmakande, och förhoppningsvis tämligen exklusiv, lyssning via bloggen.
Först ut är en av mina bootleg-favoriter den senaste tiden. Outlaw Pete heter favoriten från Bruce Springsteens senaste skiva och när spelningen från San José nådde mina öron växte låten ytterligare några klasser. Det är få bootlegs som lyckas bibehålla någon form av bas-ljud. Ofta rör det sig om en ylande elgitarr och en skrålande publik och någonstans, långt borta i bakgrunden, kan man ana en bastrumma.
Kanske är det Max Weinberg som gett sig fasen på att hjälpa bootleg-skaparna på traven? Kanske är det ett semi-proffs som sköter inspelningen. Vad svaret än må vara så är ljudet riktigt hyggligt. Låten i sig är oklanderlig.
Det är också ett bra tillfälle för er att verkligen lyssna på Bruce och vilken röst mannen besitter. En faktor som allt för ofta hamnar i skymundan när Bossen diskuteras. Trots att vi svenskar trycker upp 16-sidiga bilagor varje gång han är på intågande.
Lyssna och njut
Bruce Springsteen & E-Street Band – Outlaw Pete (San José, 2009-04-01)
Be-bop-a-lula hela jävla dan! – Spotify-låtslista
För den som inte riktigt kan hålla sig från att lyssna på Thåströms Be-bop-a-lula hela jävla dan! kommer här skivan i sin helhet via en Spotify-länk.
Name the Pet-trosor
Über-begåvade Name the Pet släpper sin debutskiva den 4 november. Ända sedan Popcirkus-framträdandet har jag noga följt singelsläppen och redan nu är releasedatumet inpräntat i min fiktiva almanacka.
Tills dess verkar det som att 20 lyckliga(?) personer redan nu vandrar runt med Name the Pet-trosor. I ett pressmeddelande från EMI står bland annat:
[…] de skönt rosa Name The Pet trosorna som finns I en väldigt begränsad upplaga – närmare bestämt 20 exemplar. Dessa rosa klädesplagg har skickats ut till lyckligt utvalda runt om i Sverige.
All marknadsföring är väl…bra. Jag är ingen moralfarbror och tänker inte spika upp plakat runt om i Umeå på grund av detta. Lite image har väl aldrig skadat? Bilden anspelar bara på lite oskyldig American Pie-fantasi för tonårskillar.
Undrar bara vilka som fick dessa och hur kriterierna såg ut.
Men nog om underkläder, Name the Pet är makalöst bra och Sunshine bör spelas på varje förfest med någon form av självaktning. Och hör sen!
En finsk-österrikisk kärleksförklaring
Jag är lite smått förälskad i Piroth. Stockholmssystrarna, med Österikiskt-Finskt, ursprung som med Dolores o’Riordan-osande röster skapar drömsk folk-pop av bästa sort.
Sedan tidigare finns EP:n Alternative Tour och debutskivan Prima Ballerina från 2004 respektive 2007. I dagarna (den 21 okt) släpptes så uppföljaren Safe Haven som bland annat innehåller vackra Fog Dancers.
Be-bop-a-lula hela jävla dan!
Vilken titel!
Vilken oerhörd titel på en samlingsskiva!
Be-bop-a-lula hela jävla dan!
Thåström är bland det största vi har i Svedala så det är väl inte mer än rätt att han får en liten box. Det kommer dock att bli en av de spretigaste skivorna på många, många år. Från den självbetitlade solodebuten och Xplodera mig 2000 där resterna av Imperiet fortfarande kändes närvarande, via den blytunga goth-rocken med Det är ni som e dom konstiga, det är jag som är normal och Mannen som blev en gris till dagens lågmälda akustiska dyster-pop i form av Skebokvarnsv. 209 och Kärlek är för dom.
Men när jag tittar på låtlistan inser jag att han bara blivit bättre med åren. En av få artister (och nu räknar jag inte tidigare projekt) som inte faller under devisen ”det var minsann bättre förr”.
Thåström, som sägs vara högst inblandad i sammanställningen, har gått mot strömmen då skivans låtordning inte är strukturerad efter kronologins principer. Det blandas friskt mellan nytt och gammalt och jag ställer mig frågan varför inte fler gör så?
Skivan, och den utökade DVD-utgåvan, släpps 25 november.
Leonard Cohen anno 1970
Halleluja! Det finns hopp om liv. Febern tycks vara som bortblåst och det enda som kvarstår i sjukdomsväg är en rosslig hals.
När vi ändå är inne på Halleluja så rekommenderar jag att ni ägnar en timme av er dag åt att lyssna på Leonard Cohens senaste skivsläpp, Live at the Isle of Wight 1970. En flummig, sluddrig men ändå självklar spelning som innehåller det mesta man kan önska i Cohen-väg. Ja, förutom Chelsea hotel #2 vill säga.
Skivan finns på Spotify och för den som vill lägga ut några slantar finns en inspelad konsert från festivalen utgiven på såväl DVD som BluRay.
For now I need your hidden love
Im cold as a new razor blade
You left when I told you I was curious
I never said that I was brave.
Feber och the good ol’ Blues
Nu ger jag den här flunsa-liknande helvetestrippen en chans till att kapitulera. Frysa och svettas om vartannat har gjort mig temperaturmässigt paranoid ”Är det för kallt? Kanske för varmt? Men om jag tar på mig en extra tröja och öppnar fönstret lite till…”
Så ser mina tankegångar ut. Men hur jag än vänder och vrider på problemet så kvarstår själva grundproblemet, febern. Därför tar jag nu i med hårdhandskarna och ägnar dygnets kvarvarande timmar åt lite sinnlig eskapism i hopp om att driva de varma andarna ur kroppen.
Varmt te, varma tjocksockar, ett varmt täcke ska ge mig den värme som behövs. I lurarna ska Martin Scorsese Presents The Blues – A Musical Journey ljuda. Läslustan stillas med den i sammanhanget passande History of the Blues, skriven av Francis Davis. Temakväll? Javisst!
Good luck, goodbye och godnatt.
This Vision – Åttiotalet knackar på dörren
Åttiotalet visar sig från sin bästa sida, år 2009. Helsingborgsduon This Vision visar här såväl i ljud- som i bildform att det utskällda årtiondet kan attrahera. Nedan kan ni ta del av Young Hearts från den kommande debutskivan. Dansa i neon var det ja…
Lite gung-gung på en onsdag
Behöver ni, liksom jag, något uppiggande? Just nu nöts Grizzly Bear vs. Lily Allen – Two Fair Weeks signerad Mark Johnce. Klicka HÄR för att lyssna. Det funkar för den trötte och sjuke, belive me!
Hype Machine är en tjänst ni måste registrera er på, annars tar det roliga slut innan det ens hunnit börja. Registrera er(!) helt gratis och ni har därmed gjort er bästa livsinvestering på länge.
Då kan ni nämligen snubbla över en bortglömd klassiker som denna, Camille Yarbrough – Take yo praise. Ni kanske känner igen den, fast Fatboy Slim valde att kalla sin version, Praise you.
Jeanette Lindström – Attitude & Orbit Control
Dagens skivtips är Jeanette Lindströms Attitude & Orbit Control. Otroligt bra skiva, fast kanske inte lika bra som DN anser. Klar fyra däremot? Japp! Dessutom innehåller skivan en av årets tio bästa låtar, River. Lyssna på mästerverket HÄR.
Recension finns på Musiklandet. Klicka och kolla.
Trots att skivan släpps imorgon den 21 oktober finns den redan nu att lyssna på via Spotify.
Dagens outfit
Stickade tjocksockar från mormor, slitna softisbyxor från Stadium. Hosta, feber och halsont från helvetet.
Nirvana in my mind
1989 släpptes ett debutalbum av ett band som bara några år senare skulle räknas som ett av världens allra största. Skivbolaget Sub Pop Records släpper därför en specialutgåva av Nirvanas Bleach till minnet av detta jubileum.
Som sig bör när det är fråga om nyutgåvor är extramaterialet fylligt:
This edition will include an unreleased live recording of a complete February 9th, 1990 show at the Pine Street Theatre in Portland, Oregon. The show features performances of Love Buzz, About a Girl and a cover of The Vaselines’ song Molly’s Lips and has been re-mixed from the original tapes by Endino (complete track listing below). A 52-page CD /16-page LP booklet which includes candid photos of the band not previously released to the public will also be included in this deluxe edition.
Jag är faktiskt så pass gammal att jag lyssnade på Nirvana när det begav sig. I nittiotalets inledning spelades Nevermind om och om och sen om igen. Bleach kom liksom på köpet, en slags utfyllnad till Nevermind.
Ett särskilt minne av bandet är vår klassresa i sexan där jag och ett par andra lyckades ordna en cd-spelare och en jäkla massa batterier och spelade Nevermind och Bleach till den grad att vi minsann ”fick lov att tysta oss”. Än idag minns jag hur fruktansvärt dåligt ljud det var i den där ”Bergsprängaren” (där har vi ett ord som man inte använder varje dag). Trots att vi vred upp ljuder på max var det egentligen bara ett monotont brus som då och då avbröts på grund av gropar i vägen och dåliga stötdämpare. (Denna episod utspelar sig nämligen på den tid då ”Skak-minne” var en faktor att ta med i beräkningarna när man spelade en CD-skiva. Minsta lilla stöt och skivan tystnade.) Men vad spelade det egentligen för roll. Det lät och det var bra. Det visste vi och kunde höra detta utan att egentligen höra.
Jag minns också precis var jag var när jag fick reda på att Kurt Cobain dött. Det var på gamla Konsum i Norrfjärden som jag såg löpsedlarna skrika ut att en rockstjärna dött. Under texten fanns en liten bild på Cobain. Det var givetvis vemodigt, men eftersom jag precis skulle fylla 14 och fastnat för Iron Maiden på allvar så var det ett vemod som tämligen snart gick över. Jag minns också att jag redan då kände viss avsmak för de personer som köpte t-shirten med Cobains självmordsbrev på ryggen. Nån måtta fick det väl ändå vara.
Nu, mer än dubbelt så gammal, kan jag se tillbaka på ett band som gjorde ett(!) fantastisk studioalbum och därutöver blev det inte mycket mer. Nevermind är i en klass för sig, Unplugged in New York är fruktansvärt bra och deras bästa låt heter Pennroyal Tea (från In Utero).
Räcker då en skiva för evig legend-status? Jomenvisst! Fråga bara Sex Pistols…
* * * * *
En lustig anekdot: Norrfjärden (min hemvist beläget 1 mil norr om Piteå) finns inte med i Mozillas ordlista och istället föreslås bland annat Torrfjärden och Porrfjärden. Bara så ni vet liksom…
Fullgången fet-förkylning och ett musiktips
Det var oerhört dumt att försöka intala mig själv att jag mår hyggligt. Febern är uppenbar, halsen svullen och ögonen värker. Nu blir det mat, tjocksockar och dubbla täcken resten av kvällen. Sen sätter jag hoppet till kosmos att jag mår bättre imorgon.
* * * * *
Robert Svensson och hans kumpaner i Mixtapes & Cellmates har något fint på gång. Nya skivan Rox släpps 28 oktober men redan nu kan man ladda hem och lyssna på ett smakprov. Soon heter spåret som gör att förväntningarna omedelbart sköt i höjden. Ladda hem den HÄR.
Ni kan även läsa en färsk intervju där vikten av en trumspelare diskuteras.
Host host, snörvel snörvel
Snart är det dags för föreläsning. Trodde att en sovmorgon skulle göra susen, men icke! Jag har en förkylnings/flunsaepisod på gång och det känns inte det minsta lovande. Tung i huvudet, tungt att svälja och tungt i allmänhet.
Har suttit och funderat på att köpa en uppgradering till den här bloggen så att jag kan lägga upp musikklipp direkt på sidan. Spotify i all ära, men de saknar vissa låtar jag skulle kunna tänka mig att dela med mig av.
Uppdatering av läget samt musiktips kommer senare under eftermiddagen. Nu bär det av.
Kort och gott om denna dag
Herregud vilken dag. Har läst Louis Armstrongs självbiografi Satchmo – Mitt liv i New Orleans och lyssnat på den tillhörande skivan. Great var ordet.
Har försökt få ordning på Markus Krunegårds skivor och lyckats rätt bra med detta. Väldigt mycket text att ta till sig. Men så länge det är bra ska man inte klaga. Och det är det…för det mesta.
Nisse Hellberg är fruktansvärt bra. Inte nog med att han frontat Wilmer X under lång, lång tid; han är en fantastiskt solo-artist. Recensionen av hans senaste alster En modern man hittar ni HÄR.
Kulturkonsument - Fulkultur i lyxförpackning 