Film

Anders and Megan, sitting in a tree…

Jag ombeds numera dagligen, av Marabous reklammakare, att göra mitt yttersta för att imponera på Fröken Fox. Eller, i själva verket förväntas jag göra mitt yttersta på att övertyga hennes management, livvakter och försäkringsbolag om att jag är en tillräckligt harmlös person som inte visar upp psykopat-tendenser och dyker upp i en t-shirt med texten ”The future mr. and Mrs. Fox”. Och som äter tillräckligt mycket choklad av ”rätt” märke.

Men bortsett från detta, och bortsett från att jag inte är typen som deltar i tävlingar där priset är en låtsas-date med en gift kvinna vars främsta uppgift är att pryda tonårsrum, skulle det vara intressant att veta hur den här typen av tävlingar uppstår. När, i en skådespelerskas karriär, uppstår det kvalitativa tomrummet när agenten ger grönt ljus till att lotta ut en träff med en av sina klienter? För ett chokladföretag från Sverige.

Jag skulle ge min vänstra lilltå-nagel, åtminstone toppen av den, för att få lyssna till det samtalet.

Agenten: ”Hej, det är Ariel (ett namn jag tycker känns rimligt för en agent; en homage till Ari Gould). Jag har hittat ditt nästa jobb!”

Fröken Fox: ”Jaså, vilken roll blir det? Bond-brud? Vampig vampyr? Eller har Scorsese äntligen förstått min talang och castat mig i sin nya film?”

Ariel: ”Nja, det är en reklamfilm”.

Fröken Fox: Eh. Nåja. Vilket företag är det? Nike? Chanel? Armani?”

Ariel: Det här är, och du kommer att älska det här, ett chokladföretag. Från Sverige. En vinnare kommer att träffa dig under date-liknande former. Det kommer bli jättebra. Allt du behöver göra är att spela in en reklamfilm, iklädd en bikini, och få tittarna att tro att de har en chans på dig.

Fröken Fox: Jag gjorde det i Transformers 2 och kan göra det igen. Show me the money!

Och så är jakten igång efter tävlande. Utan att utge mig för att vara Piteås svar på Don Draper kan jag gissa att reklamkampanjens ansvariga vänder sig till: 1) Män, eller åtminstone könsmogna pojkar med heterosexuell läggning. 2) Krisande män som i sann desperation vill lägga till ”Jag har träffat Megan Fox och du är myyycket schnyggare” i sitt utbud av raggningsrepliker. 3) Personer, män som kvinnor, som klickar hejvilt på allt som blinkar och således deltar i tävlingen utan att egentligen veta vad de gör.

För om Facebook och Google verkligen kartlägger våra liv och preferenser i sanna Stasi-anda; borde de inte ha sållat bort mig från potentiella måltavlor för just denna reklam? Visserligen är två av mina fettvalkar en direkt följd av socker- och Maraboumissbruk, men jag är inte direkt typen som dras till en Megan Fox-tävling. Jag är inte typen som vill träffa någon känd person under påtvingade former. Inte Bob Dylan, inte Megan Fox, inte Robinson-Robban. För de handlar inte om varför, eller varför inte, jag vill träffa dem utan varför de egentligen inte vill träffa mig. För varför skulle Megan Fox vilja träffa mig, Anders från Umeå? Jag föreställer mig att samtalet skulle se ut som följer:

Ariel (innan träffen): Megan ser verkligen fram emot att träffa dig, få se vad hette du nu, Anders.

Jag: Jaså, varför då?

Ariel: För att….jaduvet…du vann ju.

Fröken Fox: Hej Andrew!

Jag: Hej, men det är faktiskt Ande…

Fröken Fox: Grattis till vinsten!

Jag: Eh, tack…men…

Fröken Fox: Vem är du då?

Jag: En glad kille på 31 vårar med en gravid flickvän hemma i Umeå. Jag är förresten journalist och kommer sälja dina citat till högstbjudande. Och förresten, ”you sucked in Transformers!”

Och här krackelerar troligen samtalet, träffen eller vad man nu ska kalla detta prostitutions-likande arrangemang från båda parter. Och fastän den framtida vinnaren inte är jag så har jag en ångestfylld känsla av att ”vinsten” kommer sluta i en pinsam tystnad som uppstår när denna insikt infinner sig. Att träffa Megan Fox slutar vara lockande i samma sekund som man inser hur lite hon, eller någon annan ”kändis” vill träffa en chokladvinnare från Sverige.

”Ju mer choklad du äter, desto större chans har du på mig”

Annonser

High Fidelity…igen!

I was definitely made for these times
I can make the meanest daiquiri
I can quote all of high fidelity
I was definitely made for these times

Hello Saferide – I was definitely made for these times

Då är vi två. Som kan citera hela High Fidelity alltså. Om  jag är gjord för dessa tider låter jag vara osagt.

Världens bästa film heter inte Gudfadern, Apocalypse Now, Sjunde inseglet eller något liknande. High Fidelity säger mer om livet självt, eller i alla fall livet som jag upplever det, än tusen andra ”konst”-filmer. Kärlek, sorg, musik, humor, djup, existentialism, livsval, ja tamejfan allt man kan uppleva. Lägg därtill ett soundtrack som saknar motstycke och ni har min gunstling inom filmens värld. Till dags datum har jag sett filmen ett tjugotal gånger och innan jag ligger på dödsbädden lär den siffran vara närmare hundra.

Och om tio minuter är det dags igen…”What came first? Music or misery?”


Nytt Entourage

Kikade på nya avsnittet av Entourage. Det är väldigt lite som förändras i den serien. För att inte säga ingenting. Samma dilemman (i nya filmprojekt), samma dialog, samma hang-ups. Men likafullt är det riktigt jäkla bra. Jag får väl rikta ett litet tack till er som väljer att lägga ut avsnitt för streaming. (Inga länkar kommer publiceras här, men för den intresserade är det bara att Googla) Att jag sedan sitter på ett 56-ADSL-modem är en annan historia. Att lida för konsten tror jag det kallas.


”För många öl gör dig jättefull”

Det borde sitta en varningstext på ölburkar. Nej, inte det där om att alkohol är livsfarligt och är beroendeframkallande bla bla bla, utan istället borde det stå: ”För många öl gör dig jättefull”.

Jag trodde aldrig att mitt nedragande på festande skulle slå så hårt som det gjorde i lördags. Senast jag var på fest var på juldagen. Just det, juldagen! Därför gick alkoholen rakt upp i huvudet och förståndet rakt ut i tomma intet.

Men om detta ska jag egentligen inte beklaga mig över. Kvällen blev långt över all förväntan i goda vänners sällskap. Det fula i kråksången var det fakum att jag glömt bort hur det känns att vara riktigt bakis. Och det var ingen trevlig påminnelse må jag säga.

*****

Första jobb-dagen idag. Hela dagen har varit som i en dimma. Känns som om ett år sedan bara var i förrgår. Vart tar tiden egentligen vägen? Och vad gör jag under den här tiden?

*****

Såg precis klart Vanilla Sky. Otroligt bra film if you ask me.

*****

Saknar Sambo-Hanna

*****

Såg även Taken med Liam Neeson (alltså jag såg inte filmen tillsammans med honom, utan han medverkade i filmen). Så oerhört obehaglig film. Fick liknande vibbar som när jag såg 8mm första gången. Den förstnämnda var dock betydligt bättre 8mm.

*****

Har inte lyssnat på musik på ett par dagar. Har helt enkelt inte ork. En lista kommer när den kommer.


Efter lök kommer flit

Har tagit en ordentlig slappardag utan minsta effort.

Brände av ett par timmar framför vårt kära 360, läste därefter lite, slötittade sedan på TV och nu bloggar jag samtidigt som ”Shrek the Third” rullar i bakgrunden.

Råkade dock ha Mikael Wiehes ”Titanic” på repeat i bakgrunden i över en timme så det råder en tämligen dyster stämning i lägenheten.

Imorgon, däremot, blir det en heldag. Frågor ska fixas inför The Crystal Caravan-intervjun senare i veckan. Likaså frågor till Deportees. Om nu bara EMI-grabbarna skulle kunna ge mig skivan innan dess.

Spotify-lista kommer senare ikväll.


Favoriscen ur en favoritfilm

Det här blir aldrig gammalt…


Hellboy & Barry Manilow

Det var ett tag då jag och Sambo-Hambo såg osannolikt mycket film. Det följdes av lika osannolikt, tillika ohälsosamt, mycket tittande på tv-serier (vi snackar sanslösa mängder!). Nu har dock tv-tiden kapats rejält till förmån för annat. Vuxenpoäng? Javisst!

Men ikväll blev det faktiskt en film, Hellboy 2. Ettan var helt okej, lite lagom underhållande. Och det var väl inget större fel på den här heller. En timme och fytrio minuters macho-action-slisk-effekteri. Som socker, en snabb kick men inte speciellt givande i längden.

Hellboy

Filmens höjdpunkt kom dock i form av Barry Manolows ”I can’t smile without you”. En låt jag avfärdat som ganska ostig under större delen av livet, men som i kontexten ”Två freaks sjunger den på fyllan” växer till en riktigt fin ballad. Ibland krävs det något extra antar jag.

Tyvärr är Barry Manilows musik i stort något av ett kräkmedel per se.