Oj vilken pretentiös titel jag satte på detta inlägg ser jag nu.Förhoppningsvis får den bäring allteftersom tangenterna trycks ned.
Det var ett tag sedan. Minst sagt. Men när ni tänker ”vad kan han ha gjort som är så jä**a viktigt att han inte hinner uppdatera en blogg som endast de närmast sörjande (samt de som googlar ”+Name the pet” + trosor, vilket fascinerande nog är en av de vanligaste sökvägarna till den här bloggen) läser?
Men här har ni ett urval av vad som skett under den senaste månaden. Se om ni kan klå det:
Gift mig med Hanna
Förberett mig på pappa-rollen som är beräknad att träffa mig rakt i solarplexus 26 juli.
Flyttat in med Hanna i en fet fyra, vilket är en oerhörd skillnad mot den sketna ettan vi hade tidigare.
Blivit inneboende med Sara och Alfons (drygt ett år, Alfons alltså. Sara är 23 och ett halvt).
Totalbevakat Umeå Open för Norran. Ett lika roligt som energidränerande jobb.
Dessutom har jag påbörjat den definitiva listan över världshistoriens 200 bästa låtar. Det är omöjligt; det säger sig självt, men ”att försöka är första steget mot att misslyckas” -Homer Simpson.
. . . . .
På tal om pingis: Det finns få saker som är roligare än att fota konserter. Nedan ser ni ett urval från Umeå Open-helgen.
Jag ombeds numera dagligen, av Marabous reklammakare, att göra mitt yttersta för att imponera på Fröken Fox. Eller, i själva verket förväntas jag göra mitt yttersta på att övertyga hennes management, livvakter och försäkringsbolag om att jag är en tillräckligt harmlös person som inte visar upp psykopat-tendenser och dyker upp i en t-shirt med texten ”The future mr. and Mrs. Fox”. Och som äter tillräckligt mycket choklad av ”rätt” märke.
Men bortsett från detta, och bortsett från att jag inte är typen som deltar i tävlingar där priset är en låtsas-date med en gift kvinna vars främsta uppgift är att pryda tonårsrum, skulle det vara intressant att veta hur den här typen av tävlingar uppstår. När, i en skådespelerskas karriär, uppstår det kvalitativa tomrummet när agenten ger grönt ljus till att lotta ut en träff med en av sina klienter? För ett chokladföretag från Sverige.
Jag skulle ge min vänstra lilltå-nagel, åtminstone toppen av den, för att få lyssna till det samtalet.
Agenten: ”Hej, det är Ariel (ett namn jag tycker känns rimligt för en agent; en homage till Ari Gould). Jag har hittat ditt nästa jobb!”
Fröken Fox: ”Jaså, vilken roll blir det? Bond-brud? Vampig vampyr? Eller har Scorsese äntligen förstått min talang och castat mig i sin nya film?”
Ariel: ”Nja, det är en reklamfilm”.
Fröken Fox: Eh. Nåja. Vilket företag är det? Nike? Chanel? Armani?”
Ariel: Det här är, och du kommer att älska det här, ett chokladföretag. Från Sverige. En vinnare kommer att träffa dig under date-liknande former. Det kommer bli jättebra. Allt du behöver göra är att spela in en reklamfilm, iklädd en bikini, och få tittarna att tro att de har en chans på dig.
Fröken Fox: Jag gjorde det i Transformers 2 och kan göra det igen. Show me the money!
Och så är jakten igång efter tävlande. Utan att utge mig för att vara Piteås svar på Don Draper kan jag gissa att reklamkampanjens ansvariga vänder sig till: 1) Män, eller åtminstone könsmogna pojkar med heterosexuell läggning. 2) Krisande män som i sann desperation vill lägga till ”Jag har träffat Megan Fox och du är myyycket schnyggare” i sitt utbud av raggningsrepliker. 3) Personer, män som kvinnor, som klickar hejvilt på allt som blinkar och således deltar i tävlingen utan att egentligen veta vad de gör.
För om Facebook och Google verkligen kartlägger våra liv och preferenser i sanna Stasi-anda; borde de inte ha sållat bort mig från potentiella måltavlor för just denna reklam? Visserligen är två av mina fettvalkar en direkt följd av socker- och Maraboumissbruk, men jag är inte direkt typen som dras till en Megan Fox-tävling. Jag är inte typen som vill träffa någon känd person under påtvingade former. Inte Bob Dylan, inte Megan Fox, inte Robinson-Robban. För de handlar inte om varför, eller varför inte, jag vill träffa dem utan varför de egentligen inte vill träffa mig. För varför skulle Megan Fox vilja träffa mig, Anders från Umeå? Jag föreställer mig att samtalet skulle se ut som följer:
Ariel (innan träffen): Megan ser verkligen fram emot att träffa dig, få se vad hette du nu, Anders.
Jag: Jaså, varför då?
Ariel: För att….jaduvet…du vann ju.
Fröken Fox: Hej Andrew!
Jag: Hej, men det är faktiskt Ande…
Fröken Fox: Grattis till vinsten!
Jag: Eh, tack…men…
Fröken Fox: Vem är du då?
Jag: En glad kille på 31 vårar med en gravid flickvän hemma i Umeå. Jag är förresten journalist och kommer sälja dina citat till högstbjudande. Och förresten, ”you sucked in Transformers!”
Och här krackelerar troligen samtalet, träffen eller vad man nu ska kalla detta prostitutions-likande arrangemang från båda parter. Och fastän den framtida vinnaren inte är jag så har jag en ångestfylld känsla av att ”vinsten” kommer sluta i en pinsam tystnad som uppstår när denna insikt infinner sig. Att träffa Megan Fox slutar vara lockande i samma sekund som man inser hur lite hon, eller någon annan ”kändis” vill träffa en chokladvinnare från Sverige.
”Ju mer choklad du äter, desto större chans har du på mig”
Det tog inte lång tid för det förra inlägget att bli aktuellt. Årets hittills bästa skiva är Michael Kiwanukas Home Again. Det finns inga egentliga konkurrenter. Det bara är så. Och för en gångs skull är jag innerligt glad över att inte behöva recensera skivan. Den senaste tiden har det blivit många plus, kurrar och allehanda betygs-krumelurer. Jag vet inte om det är att räknas som ett i-landsproblem, snarare ett pessimistproblem; att de skivor man får hemskickade håller för hög kvalitet.
Ja, som rubriken så tydligt visar är det fråga om att i ett tidigt skede utse frontrunners till årets bästa album. Det här är i mångt och mycket ren och skär idioti då det, logiskt och statistiskt, kommer att ske en hel del. Men senast jag kollade så var det här min blogg så, here goes.
Aldrig har så få (jag) haft så många (nåja) att tacka för för så mycket (det är i alla fall en jäkligt härlig skiva). Åttiotalet rules, på sitt säregna sätt!
Kvällen och helgen avrundas med att hålla ena ögat på Hanna, som assisterar mina Assassins Creed-eskapader, och den andra på NHL-matchen mellan Pittsburgh och Buffalo. Go Penguins!
På samma uppdelade sätt kommer mitt ena öra att lystra till de alldeles för exalterade amerikanska kommentatorerna som gör varje liten tekning till en orgastisk happening. Åtminstone får de det att låta så. Det andra örat kommer, i möjligaste mån, försöka stänga ute eller åtminstone censurera Hannas obsceniteter när lönnmördaren Ezio hoppar åt fel håll. Alldeles nyss kom en svada som troligen fick några änglar att dö på fläcken. Just nu verkar det flyta på bra och ordvalen är relativt barntillåtna.
Detta bildspel kräver JavaScript.
Kvällens tips lyder: 5-2 till Pittsburgh
* * *
Update: Mina tips är lika slöa som vanligt. 6-2 blev det tillslut. Till Buffalo.
I det för dagen vårstrålande Umeå går livet på en efterlängtad tomgång. En timmes träning som följdes av nya numret av Sonicväntandes på hallgolvet är precis lagom dos aktiviteter. Finalen av På Spåret hägrar som en kall öl under en ökenvandring. Eller nåt mindre dramatiskt.
* * *
Börjar så smått få grepp om Winhill/Losehills ”Swing of Sorrow”. Nitton låtar kräver sitt beskärda antal lyssningar. Att komprimera ner de många intrycken till 600 tecken blir…utmanande.
* * *
Fastnade i Assassins Creed – Brotherhood igår. Att rädda världen från allehanda patrask är ett jobb jag vanligtvis tar på stort allvar. Men nu har jag fastnat i någon sims-liknande fas där jag (en lönnmördare från 1500-talets Rom, med en vapenarsenal som skulle få USA:s underrättelsetjänst att rekommendera atomkrig) kommer på mig själv med att starta banker, renovera skrädderier och investera vinster till att anlita en arkitekt för att renovera en bordell. Min blodtörst har sakta men säkert ersatts med en potentiell kandidatur till årets entreprenör. Snart kommer jag nog på mig själv med att motivera mitt nästa lönnmord med: ”det stärker mitt varumärke”. Det känns inte okej, inte okej alls.
Kristian Luuk besökte Umeå idag för att prata om sina livsval. Intressant och underhållande. Jag fotade honom därefter för att smycka den nästan 6000 tecken långa artikeln jag skrivit. Överraskande många ville bli fotograferade tillsammans med en kändis. Varför man vill det övergår mitt simpla förstånd, så vem är jag att ifrågasätta massan.
* * *
Thåströms nya Beväpna dig med vingar är, efter snart tio lyssningar, min kandidat till årets hittills bästa skiva. Umeå Open kan inte komma snart nog.
Detta bildspel kräver JavaScript.
Den melankoliska och självrannsakande trilogin Skebokvarnsv.209, Kärlek är för dom och Beväpna dig med vingar är fanimej Sveriges musikaliska svar på Sagan om ringen. Episkt!
Anders heter jag. Född 1980. Känner mig stundom omogen, stundom gammal och aldrig något däremellan. Född och uppvuxen i Norrfjärden. Lämnade Norrbotten för Västerbotten 2003 för att plugga till lärare. Fixade en lärarexamen 2008. Efter ett års meningslöst vikarierande infann sig uppenbarelsen om att det är bäst att tillbringa ens vuxna år till att istället göra något man verkligen vill göra, och faktiskt är bra på.
I skrivande stund är jag färdigutbildad Kulturjournalist. Sällan har ett vägval i livet känts så klockrent.
Träffade Hanna för åtta år sedan. Från Sambo i fyra år till särbo i två och ett halvt och nu sambo igen.
Lever, på ett nästan ohälsosamt sätt, för popkultur i allmänhet och musik i synnerhet. Lyssnar alltid, skriver ofta. Älskar Hanna och Bob Dylan (utan inbördes ordning), hatar krig och särskrivningar. Tycker om att fotografera, ogillar att bli fotograferad. Fyller ut min lediga tid med att göra den icke-ledig i form av frilansande, krönikor- och musikrecensioner.
Well, det där är nog grunderna i det komplexa recept som förhoppningsvis slutar gott.
That’s all for now folks!
Detta bildspel kräver JavaScript.
Delresultat av dagens experimenterande med en ledsen tulpan.
Här finns de tankar och funderingar som inte ryms i vardagens allehanda dialoger. Kretsar kring livet i Umeå, ful- och finkultur i alla de former samt ett och annat foto-projekt.
Årets bittraste tanke: "Varför kunde inte Malkin vara så här bra under Stanley Cup-slutspelet?" 5 days ago
Årets naivaste tanke kom idag: "Det svåraste med att få barn är att välja vagn". I så fall är det värsta över. Kronan blev det.Blir nog bra. 5 days ago
All musik på denna blogg erbjuds i rent upplysande och underhållande syfte. Förhoppningsvis får ni mersmak på musiken och bestämmer er för att köpa låten eller skivan.
Om någon berörd part känner att publiceringen av musiken innebär problem kan ni kontakta mig på info@kulturkonsument.se så tar jag bort låten i fråga.
